Intill ganska nyligen har jag tillhört dem som, på ett oreflekterat sätt, förespråkat generositet vad gäller rättigheter åt samerna. Det gav något av det där behagliga godhetsruset som hjälper till att bortse från praktiska konsekvenser.

Men i verkligheten finns också andra människor än samer i Norrland. Människor som - till skillnad från jag själv - i detta fall skulle få betala för min generositet. Den 15/2 -02 påminde några av dem om sin existens. I TV-rutan framträdde protesterande jägare, som skulle gå miste om jakträttigheter.

Myndigheterna, med minister Margareta Winberg i spetsen, vill tydligen ge större rättigheter åt samerna - i egenskap av ursprungsbefolkning. Det är en sympatisk tanke, men på individnivå betyder detta orättvisor. Vissa människor tilldelas större värde än andra.

En svår situation är det, hur regeringen vänder sig blir det i någon mening fel. En bra kompromiss är svår att se, för här står mot varandra två principer: grupprättigheter mot individrättigheter.

---

Samtidigt kunde det ligga en logik i regeringens linje. På riksnivå är det ju etniska svenskar som utgör ursprungsbefolkning, en grupp vars intressen alltmer körs över av den mångkulturella ångvälten. Vore regeringen konsekvent, då skulle den också här tillmäta ursprungsbefolkningens intressen extra vikt.

Men så gör man ju inte.

Istället finns en annan konsekevens hos regeringen. Den är att etniska svenskar i varje läge ska stå tillbaka. Vi ska stå tillbaka för samerna, vi ska också stå tillbaka för de nyligen invandrade. Gemensam nämnare är politisk korrekthet.

---

Situationen med samerna i Norrland påminner om situationen med de svarta i USA. I båda fallen har dagens generation ärvt en svår situation, som man är hänvisad till att försöka göra bästa möjliga av.

Jämför detta med det aktuella mångkulturella projektet i vårt land. Här går makthavarna aktivt in för att skapa en svår situation, man drar på Sverige problem som tidigare inte fanns.

Varför?