År 2000, vecka 42 |
År 2000, vecka 42 |
Långtidssjukrivningarna ökar. "Utbrändhet" har blivit ett begrepp. Arbetslivet är tydligen för hårt. Människor tar s.a.s. slut, "springer in i väggen" pga överbelastning och stress.
Detta har nu uppmärksammats av regeringen, som vill utreda vad som kan ligga bakom utbrändheten. Det borde annars inte vara så svårt att se orsaker och samband. De ligger inte minst i den nyliberala politik som regeringen bedrivit.
Bakgrunden till denna politik är ett ihärdigt kampanjande mot "den ofantliga sektorn" 1). Verksamheten i offentlig regi bedrevs, menade man, inte tillräckligt effektivt. Personalen inom sjukvård, barnomsorg, skola, äldreomsorg, kommunikationer mm kostade för mycket pengar.
Här fanns ett ideologiskt moment, men samtidigt en realitet i form av begränsat handlingsutrymme genom vårt internationella beroende. Men det var ju en realitet som socialdemokraterna i regeringsställning själva bidrog till att skapa, när de avskaffade kreditregleringar, utlåningstak och valutakontroll, när de gav möjlighet för kapitalet att flöda fritt över gränserna.
Politiska värderingar och nödtvång 2) samverkade till övertygelsen att skatterna måste sänkas. Dvs de offentliga utgifterna måste skäras ned. Detta kom att betyda personalnedskärningar, efter som de anställda utgjorde den stora utgiftsposten i verksamheten.
En orsak låg också i att man trodde 3) att detta skulle kunna ske utan att få negativa effekter. Färre människor skulle klara av samma jobb som tidigare. Nyckelorden löd "effektivisering" och "rationalisering". Trolleritricket var anbudsförfarande och konkurrensutsättning, eller direkta privatiseringar av driften.
Problemet var bara att tricket inte fungerade. Resultatet blev bl.a. denna utbrändhet.
Exempel 1: SJUKVÅRDEN
Under andra halvan av 90-talet har antalet sjukhus i Sverige minskat från 86 till 70 - dvs 16 sjukhus försvann. Under hela 90-talet minskade antalet vårdplatser inom korttidsvården med 35% - från 35.000 till 22.500.
Resultatet blir naturligtvis märkbart - köerna växer och väntetiderna förlängs, otryggheten ökar. Kvinnor som ska föda barn i Stockholm får nu räkna med transport till Uppsala, när det är dags. 4)
Exempel 2: PENDELTÅGEN
Det är allmänt bekant att pendeltågstrafiken i Stockholmsregionen inte fungerat sedan Citypendeln tog över. Personalen räcker inte till och den personal man har förväntas arbeta övertid i stor omfattning.
Det ansvariga landstingsrådet Elwe Nilsson (m) försvarar sig med att situationen skulle varit densamma om SJ hade fått behålla trafiken. Även SJ lade nämligen ett bud vid upphandlingen som innebar minskad personalstyrka.
Javisst, men det var just detta som var så fel! Konkurrensen framtvingade en planerad underbemanning. Problemet låg då i själva systemet, i upphandling utan kvalitetsgarantier.
Exempel 3: BUSSTRAFIKEN
Inom busstrafiken har man hunnit med flera varv av anbudsförfarande, och med varje omgång krymper marginalerna. 5)
Det går ju inte att pressa längre än till en viss gräns, sedan blir det effekter. Priset betalas av både personal 6) och trafikanter - av de förra i form av sämre arbetsmiljö, av de senare i form av sämre trafik.
När förare gång på gång märker att de t ex inte kan få ut semester när de önskar, då blir det efter en tid många som sjukskriver sig eller byter arbete. Därigenom förvärras problemen ytterligare för dem som blir kvar och ska hålla trafiken igång.
Men var det ändå inte nödvändigt att försöka spara i offentliga utgifter, genom dessa personalnedskärningar?
Jag menar att den förda politiken varit dubbelt feltänkt:
1. Det blir ingen besparing för samhället som helhet om fler människor görs arbetslösa eller blir sjuka.
En förutsättning för att det ska vara en samhällsekonomisk vinst är att de som de som avskedas 7) får andra arbeten istället.
En annan förutsättning är att hälsoläget inte försämras bland dem som blir kvar i arbete.
2. Hur kan man, parallellt med denna besparingsiver, passivt åse det gigantiska samhällsekonomiska slöseriet på annat håll?!
En stor andel av dem som går ut skolan är inte anställningsbara, ens för enkla arbetsuppgifter.
En stor andel av dem som invandrat till Sverige under 80- och 90-talen är inte heller anställningsbara.
Det säger sig självt, att blir vi fler som delar på arbetsuppgifterna kan arbetstiden sänkas och pressen i arbetslivet minskas, utan att det produceras mindre av varor och tjänster.
Detta skulle kunna uppnås med full sysselsättning, dvs
att alla i arbetsför ålder är anställningbara 8)
att arbetsmarknaden är så organiserad att alla som kan och vill arbeta också får ett arbete.
Sker detta behöver kanske ingen bli utbränd.
1) Med detta inte sagt att jag tycker den offentliga sektorn ska vara stor, som något självändamål. Jag ser gärna att skatterna sänks, men då ska man dra in på onödiga utgifter eller bedriva en politik som minskar behovet av offentliga utgifter framöver (minskad invandring, minskad kriminalitet, krav i skolan osv). Inte skära ned så att de drabbar redan hårt utsatta grupper av svenskar.
4) Samtidigt som kvinnor i Sverige får uppleva denna otrygghet talas det bekymrat om sjunkande nativitet...
5) Om Busslink hade Metro nyligen en notis som resonerade om konkurs., då företaget "blödde". Tydligen hade man räknat fel, när man lade sina anbud på trafiken. Men som envar inser kan ett sådant företag inte tillåtas gå i konkurs - det skulle betyda att massor av människor bli utan transporter och inte kan ta sig till sina arbeten. När det gäller så samhällsviktiga funktioner kan man inte tillåta en konkurs. I slutändan får landsting och/eller kommuner gå in med subventioner. Då har man samtidigt ryckt undan grundvalen för anbudsförfarandet.
Allt var m.a.o. ogenomtänkt, från första början.
6) När det gäller bussförare blir dessa försämringar särskilt orimliga, då undersökningar redan 1976 visade att det är en ur hälsosynpunkt särskilt utsatt yrkesgrupp.
7) I praktiken blir det i första hand fråga om anställningsstopp, inte avskedanden. Fortfarande riskerar resultatet bli ökad arbetslöshet i samhället - unga och invandrade får svårare att komma in på arbetsmarknaden.
8) Dvs både har hälsan och är utbildade - samt vill försörja sig genom hederligt arbete. Det senare blir ingen självklarhet om karriärer i brottslighet och/eller bidragstagande lockar som lönande alternativ.
