År 2000, vecka 41 |
År 2000, vecka 41 |
Som envar kunnat konstatera befinner sig våra riksdagspartier i kris, om detta vittnar deras snabbt sjunkande medlemsantal. Ett annat tecken på samma fenomen är, tycker jag, karaktären på dem som företräder dessa partiers ungdomsförbund. Inget visar detta tydligare än när topparna för nästan samtliga - CUF, Grön Ungdom, Liberal Ungdom, MUF, SSU, Ung Vänster 1) - gick ut i en gemensam artikel på "DN Debatt" till förmån för homosexuellas rätt att adoptera barn! Där kan man samla sig till en gemensam aktion, där är samsynen så självklar.
REDAN denna prioritering, hur man visar vilka politiska frågor man anser viktiga. Svenska ungdomar rånas på gatorna, åldringar rånas i sina hem, kvinnor lever i otrygghet, maffiabrottslighet får fotfäste - överhuvudtaget har brottsligheten mångfaldigats. Dessutom är det så att människor slits ned i arbetslivet, att skolan kapsejsar och att växthuseffekten bekräftas. Men nej, inget av detta är vad våra främsta unga politiker väljer att lyfta fram. Viktigast för dem är något helt annat.
Detta är naturligtvis en konsekvens av ett förhållande som redan konstaterats, nämligen att politiken blivit en yrkeskarriär. Unga politiker har allt oftare gått direkt från skolan in i politiken. De hinner aldrig göra några erfarenheter av ordinarie arbetsliv och vanliga svenskars tillvaro. Redan innan de hamnat i riksdagen lever de i sin egen värld.
OCKSÅ I SAK kan de unga proffspolitikernas ställningstagande ifrågasättas.
Är det inte anmärkningsvärt, hur de kan "sadla om"? Hur många gånger har inte den politiskt korrekta sidan - till vilka de unga toppolitikerna alla hör - åberopat "barnets bästa" i samband med avvisnings- och utvisningsärenden? Nu är sådana hänsynstaganden plötsligt bortblåsta. Så mycket för den omsorgen om barnen!
Grundprincipen är enkel, och borde vara självklar. Envar har frihet att göra som den vill, så länge det inte skadar andra. Sexuell läggning i sig är vars och ens ensak. Fram till partnerskap mellan homosexuella sträcker sig kanske denna princip, men inte längre.
Rätt för homosexuella par att adoptera barn hamnar i strid med principen ovan. Den tar inte hänsyn till barnets bästa.
1. Redan i sig att växa upp som adopterad kan ge identifikationsproblem för ett barn. När man blir äldre ställer man sig naturligtvis frågor om sina biologiska föräldrar.
2. Om man dessutom utseendemässigt avviker påtagligt från både sina fosterföräldrar tillkommer ytterligare en omständighet. Tonåren är en känslig period, och sådant kan ge komplex.
3. Läggs till detta att fosterföräldrarna är ett homosexuellt par ökar oddsen för att problem ska uppstå.
Några riksdagsledamöter i DN den 4/9 -00:
"Den största undersökning som gjorts och den enda baserad på ett slumpmässigt urval visade att mindre än en halv procent av amerikanerna hade homosexuella föräldrar. Det var mycket vanligare att dessa barn haft sex med en förälder, haft sex med samma kön som sin första sexuella kontakt, utsatts för sexuella övergrepp, blivit bi- eller homosexuell samt angivit otillfredsställelse med sin barndom. (Adolescence 1996, 31: 757- 776.)
Resultatet från alla undersökningarna tyder på att barn med homosexuell vårdnad löper tre gånger större risk att själva få problem med sin könsidentifikation. (Journal of Psychology 1997, 131:1-20). 1998 gjordes den största studien med vårdtvister som jämförde barnens välmående hos vanliga familjer och de med homosexuellt förmyndarskap. Slutsatsen var att '..barn var avsevärt mycket mer benägna att fara illa med en homosexuell förälder än en heterosexuell' (Psychological Reports, 1998, 82: 1190)."
Här resonerar förespråkarna för bögadoptioner helt cyniskt. Svårigheterna förnekar de inte, men dessa beror (enligt dem) bara på fördomar. Dessa fördomar ska övervinnas, med barnen som murbräcka. En del barn kommer att fara illa, men det är ett nödvändigt offer för att uppnå den önskvärda förändringen i människors attityder.
Men: är en sådan förändring möjlig? Är det en realistisk målsättning?
Jag frågar mig dessutom: vore en sådan förändring ens önskvärd? Ska heterosexuella och homosexuella parrelationer till 100% likställas??
Det märkliga är ju att parallellt med denna kampanj för homosexuellas absoluta likställighet pågår en annan kampanj, från samma korrekta kretsar. Denna andra kampanj bekymrar sig över sjunkande nativitet i Sverige, och menar att vi därför behöver en massiv invandring.
Det är trots allt så, att för att kunna föra släktet vidare behövs två individer av olika kön. 2)
PS
Senaste nytt är att socialdemokraterna 3) nu är för homosexuellas rätt att adoptera barn. Därmed finns det en majoritet i riksdagen för detta.
Se vidare:
1) KDU saknades dock under DN-artikeln. Heder åt de unga kristdemokraterna!
2) EN SAK TILL: För barnens skull behövs den traditionella kärnfamiljen - mamma, pappa, barn. Skiljsmässorna har varit många i Sverige under de senaste decennierna, vi är många som har misslyckats med att hålla ihop. Inte desto mindre måste, menar jag, denna kärnfamilj vara idealet. Den bör på alla sätt stödjas och uppmuntras.
3) Enligt en opinionsmätning i slutet av september 2000 ligger socialdemokraterna i Stockholm nu på den historiskt låga nivån 22% av väljarsympatierna.
