På Blågula Frågors torgmöte den 6 juni ägnade vi oss som tidigare främst åt att förmedla fakta kring invandringen och att argumentera för en annan politik på detta område. Frågan är om vi inte tänkt fel. Kanske har vi låtit det gå slentrian i vårt opinionsarbete.

Är det mer fakta och argument kring invandringspolitiken som svenskarna behöver? Är det vad som kan få människor att reagera?

Erfarenheterna från den 6 juni tyder inte på det. Det förefaller som att människor här grovt kan indelas i tre kategorier:

1. De som redan vet, och är naturligt upprörda. De behöver inte ytterligare övertygas.

2. De som redan vet, men inte förmår bli upprörda. De ser att det går åt helvete, men har accepterat detta.

3. Det som inget vet och heller inget vill veta. De kan reagera - men inte mot missförhållandena, utan mot budbärarna. De reagerar mot oss, för att vi säger vad de vill slippa höra. Antingen blir de aggressiva eller så blir de rädda, och skyndar från platsen.

GRUNDPROBLEMET gäller då inte brist på information, utan attityder. Varför förmår så få svenskar reagera på uppenbara galenskaper? Varför är så många så kuvade och så rädda, så likgiltiga och så apatiska? Varför känns det mest av allt som att prata till en cementvägg, när man står där med en mikrofon?

Kanske speglar denna situation i ett nötskal vår demokratis aktuella dilemma: det finns ingen att vända sig till, det finns inga mottagare! Censuren finns inte bara genom yttre tryck och ensidighet i media - den har internaliserats, finns inbyggd i människors hjärnor. Människor har gjorts till sina egna åsiktspoliser. Likt pavlovska hundar ryggar de till vid vissa signalord, ("invandring", "svenska intressen", "yttrandefrihet", mm). Svenskarna har blivit som några slags strykrädda zombies.

Jag har funderat mycket över vad som lett fram till detta. Jan Lindhagen gav nog en del av svaret redan 1970, med sin bok "Hotet mot arbetarrörelsen".

Lindhagen pekade på de sociala konsekvenserna av urbanisering och köpkultur, nya media och förändringar i arbetsliv. "Grannskapets insyn och kontroll minskar eller försvinner i den nya miljön." "På en mängd arbetsplatser har den gamla naturliga samvaron mellan arbetskamrater nästa helt upphört." Den tidigare politiskt färgade vardagen, som gav en moralisk fostran, försvann alltmer. Samtal, kontakt och eget skapande förkvävdes.

Folkrörelserna, som gav gemenskap, bildning och självförtroende har nu förtvinat. De har få medlemmar och få mötesbesökare.

Desto större roll har massmedia fått. Ensidigheten och den politiska korrektheten är där påtaglig. Det handlar mer om att åsiktsmässigt indoktrinera än att allsidigt informera. Den medborgare som "sticker upp" kan fritt baktalas och offentligt hängas ut. Hotbilden förstärks av samsynen mellan det politiska och massmediala etablissemanget ("gemensam värdegrund").

Särskilda kampanjer tydliggör vad medborgare bör tycka. Det permanenta kampanjandet kring förintelsen har som funktion att i största allmänhet skuldbelägga svenskarna, och det har varit effektivt.

Frånvaron av ett rättssamhälle lär också människor att huka. Medborgarna kan inte få skydd om de hotas eller råkat illa ut. Skulle man själv ingripa mot brottslingar är risken stor att bli den som fälls (direkt av brottslingen eller senare av domstolen). Bästa oddsen att klara sig ger att göra sig själv så osynlig som möjligt.

En annan faktor är Margareta Norlin inne på i Arbetet den 4/6. Hon pekar på hur tystnaden sprider sig på arbetsplatserna. Få vågar föra fram kritik, av rädsla för att bli avskedade. En period av massarbetslöshet och nu återkommande upphandlingar, företagsnedläggningar och utflyttningar har därvid fyllt en funktion. Trots en fortfarande hög facklig organisationsgrad finns denna rädsla. Många upplever inte facket som någon trygghetsfaktor.

Till sist har vi skolan. Klart är att denna i alltför låg utsträckning förmår förmedla kunskaper och social disciplin. En stor del av dem som slutat skolan är inte anställningsbara, inte ens för relativt enkla arbetsuppgifter. Till detta kommer att skolan inte heller får fram självständiga och kritiskt tänkande, ansvarstagande och samhälleligt intresserade medborgare.

Vad som lärs ut är en ängslig konformism. På sovjetiskt manér kan elever kommenderas ut att demonstrera kring det som angivits av skolledningen. Skriv en uppsats om "rasism" och du blir belönad...

---

Vad skulle kunna vända utvecklingen? Hur återskapa en medborgaranda?

På något sätt måste vi få igång en kulturell motståndsrörelse, en rörelse för intellektuellt självförsvar. Vi måste få svenskarna att räta på ryggarna och börja tänka klart.