Svar på Johanne Hildebrandts kolumn i Metro den 19/5 -00:

Johanne Hildebrandt tar upp ett viktigt ämne, men hon för knappast saken framåt. Det hon skriver kan snarare vara kontraproduktivt, om det är minskad brottslighet vi vill uppnå.

Självklart finns olika orsaker till att människor ägnar sig åt brott. En bidragande orsak kan vara den stora förståelse som så ofta uttrycks av dem som har tillgång till mediautrymme.

Visst är det så att människor ur fattiga miljöer och med svåra uppväxtvillkor är överrepresenterade bland brottslingar. Men samtidigt har en stor majoritet av oss som kommit ur sådana miljöer klarat oss utan att bli brottslingar. Det är alltså inte nödvändigt, där finns ingen lagbundenhet.

Ska brott kunna bekämpas måste individen förutsättas ha en fri vilja. Envar måste åläggas ett ansvar för sina egna handlingar. Mot brottsliga handlingar ska samhället visa intolerans!

Första försvarslinjen mot brott finns inne i människors huvuden. Tidigt måste barn lära sig att skilja på rätt och fel, de måste tillägnas moral och etik. Samhället måste m.a.o. sätta upp och lära ut klara normer. Här ligger ansvaret framförallt på hemmet och skolan, i samverkan.

Andra försvarslinjen är omedelbara och påtagliga sanktioner vid överträdelser av de normer som samhället ställt upp. Fängelse är knappast rätta platsen för barn, men någon form av frihetsberövanden måste kunna ske vid allvarliga brott, utan dröjesmål.

Vad gäller brott som skadat andra människor måste också stå klart att det är något som behöver sonas. Det viktiga är där inte straffmomentet, det viktiga är att den skyldige känner ånger.

Sedan är det viktigt att samhället ger stöd efter ett frigivande från fängelse. Nu får själva fängelsevistelsen kosta en hel del, men efter "muck" ska det i stort sett inte kosta någonting. Där står plötsligt exfången med en plastkasse och ska klara sig på egen hand. Det ger dåliga odds.

Där en brottsling inte visat någon ånger och prognosen pekar mot nya och allvarliga brott bör inkapacitering vara huvudprincip. Som Hildebrandt skriver (men själv inte anser): lås in vederbörande och släng nyckeln i sjön! I första hand bör dock - där så är möjligt - utvisning ske.

Men viktigast är självfallet att från början försöka förebygga att unga människor hamnar i brottskarriärer. "Ge alla människor en ärlig chans i livet", skriver Johanne Hildebrandt, och det kan väl ingen inte skriva under på. Frågan är bara vad det betyder konkret.

Det finns många fler arbetslösa 20-24-åringar nu än tidigare, konstaterar Hildebrandt vidare. Ändå ropar ju företag i Sverige nu efter folk. Det råder t ex svår brist på bussförare, Busslink kommer att tvingas dra in många turer i sommar. Så hur förklara denna arbetslöshet?

Har vi en skola som inte förmått lära ut ens det mest elementära? Vad beror i så fall det på? Och vad kan vi göra åt saken?

Jan Milld

PS

En oklarhet i början av Hildbrandts kolumn: "Antalet lagförda brott som begåtts av flickor i åldern 15-17 år har ökat från 9 till 26 procent på knappt tjugo år." Hur ska det tolkas? 9 procent av vad, 26 procent av vad? Är en fjärdedel av alla flickor i denna åldersgrupp idag lagförda för brott?