För den som kommer in i handlingen under de allra senaste åren kan det framstå som att grunden till kriget i Kosovo var ett serbiskt förtryck av albanerna i området. Detta motsägs av vad forskaren Kjell Magnusson skriver i SIV-materialet "Kosovos albaner" från 1993:

"Oron i Kosovo beror ursprungligen inte - hur paradoxalt det än kan låta idag - på minoritetsförtryck, utan på otillfredsställda nationella aspirationer. Problemets kärna är att nära hälften av albanerna på Balkan lever utanför den albanska stat som bildades 1913."

Albanerna i Kosovo har haft en högre levnadsstandard än albanerna i Albanien. De har dessutom haft ett mått att självstyre. Albanskan blev i praktiken första språk i Kosovo. Man lät till och med lärare komma från Albanien för att undervisa i Pristina. Titos Jugoslavien följde ett multietniskt koncept.

Det är detta som kosovoalbanerna förkastat. De ville hellre leva tillsammans med övriga albaner än med serber.

Detta är själva grunden till konflikten - inte förtryck. Sedan har konflikten resulterat i förtryck, och en spiral av upptrappat våld.

Paradoxalt, då kosovoalbanernas beskyddare - NATO - profilerat sig som försvarare av just mångetnicitet. Kosovo fick inte delas, ryssarna fick absolut inte administrera en egen sektor. 1) Någon etnisk omflyttning kunde inte accepteras, inte ens i ordnade former. Albaner och serber måste leva sida vid sida.

Häri borde rimligen ligga ett åtagande från NATO:s sida. Nämligen att tillse, att säkerhet kunde skapas även för serberna, när deras polis och militär drogs bort.

Men så skedde inte. UCK 2) tilläts i det första avgörande skedet att behålla sina vapen, många serber mördades och det blev en ny etnisk rensning. 3)

Skillnaden är att de serber som nu flyr är utlämnade på ett helt annat sätt än de kosovoalbaner som tidigare flydde. Övriga Jugoslavien är utbombat och utan resurser. Dit kosovo-serberna kommer står inga hjälparbetare från UNHCR och väntar. Där finns heller inga CNN-kameror, de finns inte på våra TV-skärmar.

Nu förklarar USA att ingen hjälp för återuppbyggnad kommer att ges till Jugoslavien så länge Milosevic sitter kvar vid makten. Innebörden av detta är att mängder av serber kommer att dö i vinter, om man inte ger efter för USA:s diktat. 4)

Det är möjligt att de flesta serber, USA förutan, verkligen vill bli av med Milosevic. Men här handlar det om utpressning. Och kanske har USA anledning till optimism. Det var ju så man vann själva kriget. Den jugoslaviska armén i Kosovo var obesegrad. Bara en liten andel av den militära utrustningen hade slagits ut och de serbiska soldaternas stridsmoral var alltjämt hög.

Vad som förmådde Belgrad att backa var det utdragna bombandet av civila och det grundliga förstörandet av försörjningsmöjligheter. Det stod klart att USA och NATO var berett att gå hur långt som helst i dödande och förintelse. 5) Befolkningen - kvinnor och barn, gamla och unga - togs som gisslan mot Milosevic. Med media i ryggen var detta möjligt.

Nu görs det till en toppnyhet i TV att den storskaliga fördrivningen av albaner i Kosovo följde en plan. Det kan väl inte överraska om så var fallet - precis som NATO:s bombningar följde en plan (vilket inte görs till nyhet). Det intressanta borde vara vilken av dessa planer som först sattes i verket, och hur orsakssambandet var. 6)

Ett annat av många exempel på medias enögdhet är hur man rapporterat att albaner i Kosovo ogillar att det kom ryska soldater, eftersom Ryssland stött Belgrad. Hur ska då serberna i Kosovo känna inför närvaron av amerikanska soldater? USA har ju stött NATO...

Albright och Clinton, Cook och Blair har många gånger inför TV-kamerorna vibrerat av moralisk indignation över serbiska övergrepp 7) i Kosovo. Förvisso har sådana övergrepp skett, och måste fördömas, men här kastas det bumerang i glashus.

Ansvarsfrågan har, menar jag, två dimensioner:

1. De enskilda individer som i olika situationer utför grymheter har alltid ett ansvar för vad de gör.

2. Samtidigt är det så, att när våldet börjat eskalera och passerat en viss tröskel blir det som en explosion. Faktum är att helt vanliga människor då ofta är förövare. De flesta människor kan i vissa situationer bli till bödlar. Ett högre ansvar ligger därför hos dem som driver utvecklingen därhän, att sådana situationer uppstår.

Till de ansvariga i det senare avseendet hör i första hand just den ovannämnda kvartetten. Framförallt var det Madeleine Albright som drev på i Rambouillet.

Under hot skrev Belgrad först på. Men det var inte bra nog för USA. Det var nu 8) som supplement b presenterades i Rambouillet - en text som var helt omöjlig för någon regering 9) i Belgrad att acceptera.

Enligt tidningen "Avisen" den 19/6 -99 ifrågasatte Albright redan som FN-ambassadör vad det var för mening med att ha en "så superb försvarsmakt om man inte tänkte använda den".

- Milosevic förstår bara våld och maktspråk, hävdade hon senare på en presskonferens.

Frågan är vad Albright själv förstod.