Under min gymnasietid förundrades jag ofta över hur kamrater vid politiska diskussioner kunde avfärda vissa faktauppgifter som "propaganda", eller "kommunist-propaganda".

Vi levde under Kalla Kriget och så fungerade det med automatik när uppgifterna kom från öst. De bedömdes inte efter om de stämde, utan efter om man gillade dem eller inte. Vad man inte tyckte om att höra vägrade man att ta till sig.

En stor hjälp var då detta magiska ord "propaganda" - med en innebörd i gränslandet mellan "lögn" och något som i och för sig kan stämma, men som gagnar fel sida/ger dåliga vibrationer.

Konkret exempel: sexdagarskriget 1967, där Israel angrep Egypten. Just genom överraskningseffekten kunde Israel slå ut hela det egyptiska flygvapnet på marken. Men det låter ju ovänligt att säga så - "militärt angrepp" är inte positivt laddat. Och Israel hade man sympatier för. Alltså var det inte Israel som angrep. Uppgiften var "bara propaganda".

FÖR MIG HAR ordet "propaganda" aldrig haft en enbart negativ laddning. För mig är det ganska synonymt med "agitation" - dvs man pläderar för något som man tror på och tycker är viktigt, man brinner för en övertygelse. Man vill förbättra samhället, påverka utvecklingen - därför försöker man övertyga andra människor och vinna terräng för sina åsikter. I syfte att aktivera andra medborgare och åstadkomma politisk handling.

En sådan verksamhet är en både naturlig och omistlig del av demokratin. I ett sådant opinionsarbete väljer man ut fakta, vinklar och formulerar sig för att få fram sina poänger och främja sina syften.

Någon garanti mot att man har fel finns inte, men ett minimum är att uppgifter kan granskas och att inget argument behöver stå oemotsagt. Då kan den enskilde medborgaren - om han har en intellektuell hållning - bilda sig en egen uppfattning.

Med andra ord: propaganda måste åtföljas av yttrandefrihet. Får bara en sida komma till tals, då blir det farligt.

SAMTIDIGT KAN NOTERAS att en öppen och tydligt censur, som i tidigare kommunistdikaturer i Östeuropa, inte är särskilt effektiv. Är människor medvetna om att det är så det fungerar, då misstror de officiella uppgifter. Många blir också provocerade, och söker själva upp annan information, genom alternativa kanaler.

Hur mycket mer effektiv är inte den propaganda som förmedlas i våra västmedier! Den är ensidig, men den uppfattas inte som sådan. TV-tittarna tror sig få se verkligheten, fastän det handlar om bara utvalda delar.

Ett tydligare exempel än kriget i Jugoslavien kan här knappast uppbringas.*

Kännetecknande för vår aktuella mediesituation är också att det viktiga drunknar i en flod av nonsens-information och bla-ha-underhållning.

GENOMSLAGSKRAFTEN hos ett medium som televisionen, i kombinationen med ägandekoncentration och villigheten hos ägarna att utnyttja detta maktinstrument, är förvisso skrämmande.

Men det skulle inte vara så farligt, om det hos "gemene man" funnes mer skepsis och ett större intresse av att söka sin egen information.

Konkret exempel: grundvalen för NATO:s bombningar av Jugoslavien var ju att Rambouillet, som Belgrad förkastat, skulle vara ett "fredsavtal". En bekant, som hade åsikter och stödde bombningarna, erbjöds att läsa en utskrift av Rambouillet. Han vägrade.

Den verkligt effektiva kontrollen uppnås, när människor slår vakt om sin egen okunnighet, när de gör sig till sina egna åsiktspoliser!