Kommer den "goda" sidan att segra i det nya Balkankriget? Uppenbart är i så fall att segervapnen är två:

1.

Överlägsna militära resurser. Modernare vapen, med större snabbhet och precison. Fler bomber och mer sprängkraft.

2.

Överlägsna massmediala resurser. Kontroll över TV, radio och dagstidningar. Journalister som själva indoktrinerats, journalister som måste sälja sin kropp (närmare bestämt sina hjärnor).

Behovet av opinionsbildande insatser för att legitimera USA:s angreppskrig i Jugoslavien är inte mindre än de rent militära insatserna. Slagfältet är därvid inte bara Balkan - slagfältet är även Sverige och andra västländer.

Cirka 2/3 av svenska folket är emot USA:s bombningar, medan den sittande s-regeringen tvärtom uttryckt sitt stöd för dem.

Parallellerna till flyktingpolitiken blir tydliga. Också där finns en motvillig opinion att domptera. På samma sätt som media bedrivit kampanjer mot "främlingsfientlighet" och jagat "rasister", får media nu framställa bombningarna av Jugoslavien som en nödvändighet och motstånd mot bombningarna som ett stöd för Milosevic och etnisk rensning.

I det ena fallet handlar det om bomber och förintelse, i det andra om nedmonterad välfärdsstat och samhällsupplösning. I båda fallen framställs det som utslag av godhet, i båda fallen inramas det av deklarationer om humanitet.

Parallellen ligger också i hur man mäter med olika mått och hur man villigt accepterar våld och övergrepp, bara de kommer från den "goda" sidan.

(På bilden invid: Joakim Larsson torgtalar i Stockholm - iförd samma kläder som vid överfallet på honom och tre andra sverigedemokrater en vecka tidigare).

SOM EN KAMP mellan ont och gott, så framställs det både vad gäller flyktingpolitik och militära insatser. Av detta följer att det finns bara en "anständig" väg. Vilket i sin tur gör kritiska synpunkter ovälkomna.

Kriget har sin egen logik. Har man väl börjat krig gäller det att vinna, dvs att få fienden att ge sig. Då får man inte inge denne fiende föreställningar om att fortsatt strid är meningsfull. Istället måste man visa upp en enad front av styrka och beslutsamhet.

Medias roll blir därvid dubbel. Dels att inför fienden direkt visa på denna beslutsamhet. Dels att bearbeta den egna opinionen, så att den står bakom den förda politiken.

Tillgången till media som ett vapen för den egna krigsinsatsen är alltså viktig. Samtidigt är det viktigt att beröva fienden detta vapen, inför sin befolkning. Således har NATO nu slagit ut TV-sändare i Belgrad.

"Vi tänker bryta nätverket av desinformation", förklarar en Nato-talesman. Serbernas radio- och tv-stationer ses som "verktyg för falsk information och förtryck",

Media har alltså betydelse för utgången av ett krig, när det väl börjat.

Media kan också ha betydelse för att möjliggöra igångsättandet av ett krig. Angreppskriget mot Jugoslavien är ett skolexempel.

Rent allmänt har ju TV-mediet en oerhörd genomslagskraft. I kombination med "rätt" urval av bilder och fakta kan man måla upp den önskade bilden.

Nu har serberna gjorts ansvariga för allt ont. Med en omvänd ambition från journalisternas sida skulle de lika gärna ha kunnat ge UCK denna roll. I båda fallen finns våld och övergrepp att redovisa, i båda fallen är det människor som drabbats.

Media har därtill framställt den serbiska sidan som helt omedgörlig, vilket är en oriktig bild:

Det har inte redovisats att serberna i ett skede faktiskt ingick en överenskommelse och respekterade den - man drog tillbaka sina styrkor. UCK, däremot, bröt sin del av överenskommelsen, och gick in med sina väpnade enheter i de områden de tidigare drivits bort från.

Innebörden av Ramouillet har heller inte redovisats. Det har inte framgått att vad NATO i praktiken krävt av serberna är att de lämnar ifrån sig Kosovo.

---

Se vidare:

Förra veckan: Trovärdighet

Förrförra veckan: När bomberna faller

Aktuell kommentar, v.15: Farväl till bomber!

Aktuell kommentar, v.14: Etnisk rensning

KRIG OCH FRED