När Bill Clinton ljög om sina sexaffärer, då gjorde han det på ett övertygande sätt, med proffsigt fast TV-blick. Man kan undra: om han ser ut på det viset när han ljuger, hur ser han då ut när han talar sanning?

Nu var det väl inte så allvarligt att ljuga om just detta, ingen journalist hade egentligen rätt att alls fråga honom. Men det kan ju spilla över.

När den avslöjade lögnen var ett faktum infann sig frågan om Clintons trovärdighet i allmänhet. Ska man inte tro på USA-presidenten i detta fall, vad säger att man behöver ta honom på allvar i andra lägen? Hur kan man veta när han är på riktigt?

Trovärdighet är viktigt inom politiken.

Tag fallet med NATO:s bombhot. Väl framförda förpliktade hoten till verkställighet, när motsidan inte gav med sig. I annat fall kanske NATO inte blir trott nästa gång alliansen hotar, och resultatet kan bli krig av misstag. Det är med säkerhetspolitik som med trafik - farligast är missförstånd.

En annan fråga är naturligtvis med vilken rätt NATO från första början avgav sitt bombhot. Det handlade ju om angreppskrig mot en suverän stat.

Sådana hot kan möjligen i exceptionella lägen avges av ett samlat världssamfund, dvs FN - inte av någon enskild allians av stater. Redan NATO:s framförande av hotet utgjorde ett brott mot folkrätten.

Bortsett från detta kan ifrågasättas det kloka i den valda NATO-linjen. Resultatet har ju blivit ett dödande och en folkfördrivning i långt större skala än före bombandet - var inte detta förutsebart?

Som det framställts i NATO-propagandan fanns ett "fredsavtal", som det bara gällde att få Milosevic att acceptera.

Men något avtal finns väl inte med mindre än att båda sidor i konflikten har undertecknat det?

Och "fred" - det blir naturligtvis fred i varje konflikt, om ena sidan bara ger upp sina intressen...

Vad som i detta fall begärdes var att ett land (Jugoslavien) skulle avstå en del av sitt territorium (Kosovo). Ett sådant krav skulle ingen regering i Belgrad - eller på annat håll - ha kunnat gå med på. Det handlar alltså inte om Milosevic.

(I ett avseende fanns dock ett avtal, redan före träffen i Rambouillet. Nämligen att båda sidor skulle dra tillbaka sina väpnade styrkor från Kosovo. Belgrad hade vid den tidpunkten jagat iväg UCK från större delen av provinsen.

Vad som hände med det avtalet var att Belgrad höll sin del, medan UCK genast bröt det och återbesatte förlorad mark.)

DET SÄGS ATT till och med en hare kan bli aggressiv, om den trängs in i ett hörn. Serberna är inga harar, men nog har de trängts in i ett hörn.

Först slet man loss icke-serbiska delrepubliker från det forna Jugoslavien: Slovenien, Kroatien och Makedonien.

Sedan slets delrepubliken Bosnien loss, där det bodde många serber.

Nu ställs ultimatum till serberna att lämna ifrån sig också en del av Serbien, nämligen Kosovo.

Parallellt med detta har västmedia givit en mycket ensidig bild av händelserna. Våld och fördrivande från serber slås upp stort - våld och fördrivande från deras motståndare förtigs. Serberna monstrifieras. Och så bombar man dem.

Får man människor att känna sig totalt orättvist behandlade, ger man dem känslan av att inte ha något att förlora, då kan de bli verkligt farliga.

I princip finns bara två lösningar i Kosovo:

1. Antingen kan man finna en kompromiss, av begränsad självstyre för provinsen, så att albaner och serber kan leva tillsammans.

2. Eller så klyver man Kosovo och flyttar i ordnade former om befolkningen, varigenom albaner kan leva för sig, serber för sig.

Det finns naturligtvis också ett tredje alternativ, nämligen att alls inte välja. Då kan konsekvensen bli t ex vad som nu sker.