Maktens torped

Mats Deland är, skulle man kunna sammanfatta, ett stycke svensk samtidshistoria.

Deland blir intressant inte bara för vad han skriver utan också för att han kunnat få en sådan publicitet för det han skriver. På Aftonbladets kultursida har han förekommit åtskilliga gånger sedan 1995.

Första gången jag stötte på Mats Delands namn var i samband med Radio Stockholms och ABC-nytts drev mot Anders Carlberg och Blågula Frågor i augusti 1995.

Av rösten att döma var det fråga om en mycket ung man. Hans medverkan motiverades av att vara "expert". Vad som gav denna expertstatus beträffande ämnet - frågor om invandring och "främlingsfientlighet" - var titeln "forskarstuderande i ekonomisk historia".

Det är ingen tvekan om att Mats Deland är intelligent och beläst, att han vet en hel del. Men han har också en benägenhet att s.a.s. "lägga på moms" på vad han vet. Detta har jag kunnat märka, när han kommer in på ämnesområden där jag själv sitter med facit. Han kan stapla felaktigheter på varandra.

Förklaringen till att Mats Deland försetts med ett sådant utrymme på kultursidan i Sveriges största dagstidning ligger framförallt i hans funktion. Han fungerar, kan man säga, som en "maktens torped". Makthavarna vill isolera kritiker, då anlitas denne man.


Vad Mats Deland skriver är ägnat att avbryta samtal innan de ens har börjat, att omintetgöra varje ansats till saklig dialog. Delands mission är att stämpla och peka ut "skurkar", att skrämma och skapa rättning i leden.

Därvidlag har han uppenbarligen varit framgångsrik. När Journalistens redaktör Brännström inte vågar ta in en betald annons från Blågula Frågor - då har det samband med att vi nämnts ett antal gånger på AB:s kultursida. När Miljöpartiet utesluter ytterligare invandringskritiker - då sker det efter opinionsmässig bearbetning från Deland. När invandringskritikers valmöten saboteras av huliganer, och polisen mest bara tittar på - då har det också en koppling till Delands skriverier.

Bakom Mats Delands sätt att behandla fakta ligger en världsbild. I Delands värld finns inget utrymme för den möjligheten att en person eller grupp

a) ser verkliga problem med den förda invandringspolitiken

b ) ärligt vill försöka bidraga till att lösa dessa problem.

Av det som Deland skriver framgår att han själv är anhängare av fri invandring. Varje människa på jorden har samma hemortsrätt i Sverige som en infödd svensk, allt annat är "rasism". Deland skriver det inte rakt ut, men det ligger som en förutsättning för hans resonemang. Avvisningar av människor utan uppehållstillstånd i Sverige blir till "deportationer". Det behövs inga gränser.

Eftersom inga gränser behövs, behövs inga invandringskritiker. Eftersom inga problem finns, finns inget behov av någon diskussion.

När det ändå dyker upp kritiker, då finns bara en möjlig tolkning. Det handlar om onda människor. Och unge Delands uppgift blir att avslöja dem för världen.

I ett flygblad från den lokala AFA-gruppen i Haninge under valspurten argumenterades att det finns två "planhalvor" och att invandringskritiker befinner sig på samma planhalva som Adolf Hitler, Benito Mussolini, Augusto Pinochet, general Franco och Josef Mengele.

Detta är ett synsätt som ligger Mats Delands nära. I hans värld finns, likt i en amerikansk Västernfilm, utrymme för tre roller:

1. Skurken, som hotar

2. Offret, som behöver räddas

3. Hjälten, som räddar.

Bunt' ihop dom!

I Aftonbladet den 30/10 -95 avger Deland en slags programförklaring:

"Expo är en kugge bland andra i en demokratisk mobilisering mot rasism och fascism... Redaktionen har tagit på sig ett tungt och otacksamt arbete... Det är ett skitjobb, men någon måste göra det. Sedan får vi andra göra vårt."

Mats Deland ser som sin uppgift att mobilisera mot "rasism" och "fascism". Detta är också begrepp som återkommer i allt han skriver. Ändå klargör han ingenstans vad han lägger in i dessa begrepp, vad han menar med "rasism" respektive "fascism".

Denna oklarhet skapar utrymme för en dubbelhet:

Å ENA SIDAN står klart att han med "rasism" avser något mycket allvarligt. Begreppet associerar till diskriminering, förföljelse och våldsdåd.

Å ANDRA SIDAN ger han begreppet en mycket vid innebörd, det får innefatta även demokratisk kritik av den förda invandringspolitiken.

På så vis kan den negativa klangen i begrepp som associerar till våldshandlingar föras över på dem som är uttalat och konsekvent emot våld.

När Deland i AB den 15 mars 1998 skriver att "nazismen håller på att bli en folkrörelse" är det är det uppenbart att han ger även begreppet "nazism" en mycket vid innebörd. "Det går inte heller att tala om någon 'mjuk"'rasism. Likheten mellan avancerad nazism och vanlig högerpopulism är genomgående stor."

I själva verket siktar Mats Deland alldels särskilt in sig på invandringskritiker som Blågula Frågor, med en både grön och röd politisk profil. Det stör honom att vi inte kan stämplas som "högerextrema".

Så det måste han försöka göra någonting åt:

Rubriken på en Delandsida den 17 juli 1997 blev "Grönt går bra med brunt": fascistiska partier har gärna miljöprofil.

I en AB-artikel den 18 september 1995 påpekar Deland att även den som en gång varit socialist kan bli fascist, och anför Benito Mussolini som exempel. Dessutom kan tydligen dessa inriktningar kombineras - Deland talar om "vänsterfascism".

Vad gör då en "vänsterfascist" till fascist, kan man undra. Vilket är det avgörande kriteriet? Det kan ju inte vara föraktet för svaghet, för då är det knappast "vänster". Är det benägenheten att tillgripa våld?

Faktum är att Deland inte stannar vid detta. I Nerikes Allehanda den 26 juli 1996 påstår han att bl.a. Blågula Frågor "utmärker sig... för en minst sagt tvetydig inställning till invandrarfientligt våld". Denna slutsats kommer Deland fram till genom en flerstegsraket av "guilt-by-association".

Slå ihjäl dom?

Hur ställer sig Mats Deland själv till våld?

I AB den 19 december 1997 skriver han, att han "inte tycker om våld" - men det var bara en brasklapp. I praktiken tar han tillbaka detta redan i nästa mening. Våldet är nämligen ofrånkomligt - det går "inte att dra sig undan". Och "en demokrat har aldrig något att säga en fascist" - det gäller att visa fascisterna "sitt absoluta motstånd".

I en artikel den 15 mars 1998 talar Deland också om "den rationella grunden för de militanta antifascisternas ambition att hejda alla fascistiska aktiviteter så snabbt det bara låter sig göras".

I samma artikel tar Mats Deland AFA i direkt försvar gentemot kritik från Anna-Lena Lodenius. Han talar om ett "obalanserat angrepp på den militanta antifascismen som beskrivs som en underjordisk brottsorganisation med smak för vapen och antidemokratisk ideologi".

Deland - som enligt egen utsago personligen varit på plats vid varje AFA-demonstration - försäkrar: "Det är nassarna som beväpnar sig, eftersom de är rädda för den antirasistiska opinionen... De antirasistiska demonstranterna har alltid stormat mot fascisterna i stort sett helt obeväpnade och skrämmer dem, kanske just därför, alltid på flykten (om inte polisen står i vägen)."

Här kan noteras fyra förhållanden:

1. När Deland talar om "fascister" handlar det inte bara om nazister, det handlar i första hand om sverigedemokrater.

2. När Deland talar om att "skrämma på flykten", så innefattar detta även deltagare på möten med polistillstånd.

3. När Deland skriver "i stort sett obeväpnade", så "tänjer" han på sanningen. I augusti 1997 överfölls och misshandlades fyra unga sverigedemokrater i Stockholm, på väg från ett torgmöte. Angriparna var då allt annat än obeväpnade.

4. Deland ser gärna att polisen inte "står i vägen".

Mats Delands debattstil illustreras väl av hans angrepp på etnologen Karl-Olov Arnstberg den 22 augusti 1998, för dennes utsagor om zigenare.

Där finns två moment:

a) att trissa upp tonläget

b) att komma bort från sakfrågan.

Således inleds artikeln med en affektladdad interiör:

"Fyrabarnsmamman Helena Bihariova blev det tionde dödsoffret på kort tid för pogromerna mot romafolket i Tjeckien, när hon en februaridag i år jagades ner i floden Elbe av ett gäng skinnhuven. Hennes begravning gästades..."

Situationen i Sverige och innebörden av "zigensk kultur" undviker Mats Deland att diskutera. Svenska kritiker ska så att säga placeras på samma planhalva som förövare av pogromer i Östeuropa.

På så vis kan det skapas rättning i leden och tyst i klassen.

Jan Milld


Se vidare:

"Mats Deland - antifascist"

"Rappakalja"

"Fördomsfrie Mats"


  Startsidan, Jan Millds hemsida