Ur
Hans Dahlbergs bok "Vårt 1800-tal":
"Stockholm
invigde som en av de sista bland Europas större städer sin
första vattenledning 1861. Det blev ett praktfullt
evenemang där Karl XV och hans drottning, Lovisa av Nederländerna,
steg in i 'vattenborgen' på ett berg i Årsta intill Skanstull
och bevittnade hur reservoaren fylldes av vatten som pumpades upp
ur Årstaviken och först silades.
På
hemfärden utefter Götgatan förevisades de hur det sprutade
ur en vattenpost som kunde användas vid brandsläckning.
Sådana brukades också för att spola gatorna om sommaren,
vilket minskade rötmånadsstanken. Åtskilliga kilometer
vattenledning hade grävts ned i gatorna."
Ur
Lars Ericsons bok "Stockholms historia":
"Under
1880-talet ökade Stockholms folkmängd med gigantiska 46
procent, och därför är det föga förvånansvärt
att det är just under detta decennium som byggandet sätter
fart på allvar. Under 80-talet byggdes fler bostadshus är
under 1800-talets föregående sju decennier. Husen var dessutom
högre än tidigare, många av dem femvånings flerfamiljshus
och därmed hade Stockholm börjat växa på höjden.
Dittills hade bara i stort sett slottet och stadens kyrktorn byggts
så höga."
Ännu
år 1850 var Stockholms invånarantal cirka 100.000. På
1860- och 70-talen tog industrialiseringen fart i Sverige och därmed
började en mycket expansiv period för Stockholm. År
1900 var invånarantalet uppe i 300.000.
Stockholm
blev en industristad, med en hög andel arbetare i befolkningen.
Detta fick genomslag politiskt. Redan 1909 hade socialdemokrater och
liberaler gemensam majoritet i Stockholms stadshus.
Ur
Hans Dahlbergs bok "Vårt 1800-tal":
"Diligenserna
med fasta tidtabeller mellan städerna kompletterades i de större
orterna med omnibussar på fasta linjer. Stockholm fick sin första
linje 1835 mellan Adolf Fredriks kyrka och Järntorget."
Ur
Hans Dahlbergs bok "Hundra år i Sverige":
"De
elektriska spårvagnarna kunde accelerera och sakta in, vilket
bara järnvägen dittills förmått. 1913 hade spårvagnarna
kommit upp i sådana hastigheter att olyckorna ökat i sådan
grad att förbud måste utfärdas i huvudstaden mot att
hoppa på och av i farten."
Med
stadens tillväxt följde ett ökat resebehov. Därvid
stötte man på ett problem, då staden bestod av öar.
Innan broförbindelser upprättats bedrevs en lokaltrafik
i form av båtar. Under tidigt 1800-tal framdrevs dessa med muskelkraft.
Senare ersattes dessa större roddbåtar av ångslupar.
Lokaltrafiken
till lands bestod av hästomnibussar, dvs vagnar i linjetrafik.
När den första spårvägen öppnades 1877 drogs
även dessa vagnar av hästar. 1901-05 ersattes hästspårvagnarna
med elektriskt drivna spårvagnar.
Det
rörde sig länge om två olika spårvägsnät
- ett i norr och ett i söder. Vid Slussen måste man byta.
För 1922 ombyggdes Slussen och Stockholm fick ett sammanhängande
spårvägsnät.
På
1920-talet kom även busstrafik. Slussen var den stora knutpunkten,
konstant överbelastad av trafik. Det var ju den enda förbindelsen
mellan norr och söder. Behovet av ytterligare broförbindelser
blev akut.
Vasabron,
mellan Gamla stan och Norrmalm, hade tillkommit 1878.
Den avlastade Norrbro. Slussen blev därefter en flaskhals.
När
Västerbron öppnades 57 år senare - 1935
- blev det en viktig avlastning för Slussen.
Året
innan, 1934, hade en ny bro öppnats över
Traneberg. Sedan 1914 hade där funnits en pontonbro.
S:t
Eriksbron hade tillkommit 1906 och Liljeholmsbron 1928.
Vid Skanstull tillkom 1925 en klaffbro. Högbron där
kom 1946.
Vid
Skanstull hade tidigare funnits en landförbindelse, men det gällde
ju även att båttrafiken skulle slippa flaskhalsar, därför
skapades en möjlighet att ta sig till och från Mälaren
genom att gå söder om Södermalm. (därutöver
fanns Södertälje kanal, först öppnad 1819, ombyggd
1924).
I
takt med att bebyggelsen började nå även utanför
malmarna, det som idag kallas innerstaden, flyttades stadsgränsen.
De
nya områden som inkorporerades i Stockholms stad var:
1868
Djurgården (2)
1913
Brännkyrka (3)
1916
Bromma (4)
1930
Hammarbyhöjden-Kärrtorp (5)
1949
Spånga (6)
1963
Vårberg-Skärholmen (7)
1975
Hässelby (8)
Under
1950- och 60-talen tillkom förorter - "sovstäder"
- som Vällingby och Farsta. Invånarna skulle bo på
ett ställe och arbeta på ett annat.
Behovet
av lokaltrafik ökade såldes. 1950 öppnades den första
tunnelbanesträckan, Slussens-Hökarängen, 1952 den andra,
Hötorget-Vällingby. De sammanlänkades 1957.
Spårvagnarna
försvann från innerstaden 1967, i samband med högertrafikomläggningen.
De måste ge plats för biltrafiken.
Sitt
befolkningsmässiga maximum nådde Stockholms stad/kommun
1960, med 810.000 invånare.
Regionen,
Stor-Stockholm, har fortsatt att växa, men i kranskommuner och
ytterförorter. Pendeltågen har därmed blivit en viktig
del av lokaltrafiken.
Stockholms
innerstad blev alltmer kontoriserad och förvandlad till ett affärscentrum.
Medan t ex polackerna lade ned stora ansträngningar på
att restaurera de gamla hus i Warsawa som tyskarna sprängt under
kriget skedde i Stockholm det raka motsatt: intakta hus revs i stor
omfattning i Klarakvarteren i City, efter beslut av stadens
politiker.
