1.
"Snapphanar"
Ordet "snapphane"
kommer förmodligen från tyskan, "schnappen",
dvs att stjäla eller röva.
Som ofta vid gerillakrig
eller nedkämpande av uppror var det en del av den psykologiska
krigföringen att avhumanisera motståndsmän genom nedsättande
benämningar. Det gav större frihet att tillgripa grymma
metoder och det kunde medverka till att isolera motståndarna
från lokalbefolkningen.
I verkligheten
utgjordes "snapphanarna" av i princip tre kategorier:
a) "Friskyttar".
Kompanier av soldater på 20-200 man som opererade fritt i terrängen,
men under befäl av danska yrkesofficerare. I praktiken var de
verksamma bara under sommarhalvåret, på hösten tog
de sig över Öresund för att tillbringa vintern på
Själland.
b) Skånska
bönder, genom bittra erfarenheter drivna till att göra
uppror mot förtryckarna, till försvar för sin hembygd.
c) Kriminella
element, äventyrare och våldsfigurer, som redan levde
utanför samhället.
2.
Bakgrund
Landskapen Blekinge,
Skåne och Halland hade härjats åtskilliga gånger
av svenska soldater, eller legosoldater i svensk tjänst:
• under
Nordiska sjuårskriget och Erik XIV 1564
• under
Kalmarkriget och Gustav II Adolf 1612
• under
Torstenssonskriget och Gustav Horn 1644-45.
Horns krig var
särskilt förödande för Skåne. Det var i
det sammanhanget som svenska trupper först fick möta en
gerillakrigföring från "snapphanar".
Efter Karl X Gustavs
första danska krig och freden i Roskilde 1658 blev Skåne,
Blekinge och Halland svenskt territorium (Halland hade 1645 blivit
svenskt på 30 år).
Det nya krig som
utbröt mellan Danmark och Sverige 1676 utgjorde del av en större
konflikt i Europa. Sveriges allierade Frankrike slogs mot en koalition
bestående av bl.a. Nederlänerna, Spanien, Brandenburg och
Danmark.
3.
Varför uppror mot svenskarna?
För det första
hade Skåne och Blekinge 1675 bara varit svenskt i drygt 15 år.
Befolkningen kände sig mer som danskar än svenskar.
För det andra
hade man sedan 1558-60 fått göra nya negativa erfarenheter.
Många unga män hade skickats iväg som soldater till
andra sidan Östersjön. En uttagning som soldat betraktades,
på goda grunder, som liktydigt med en dödsdom - av de uttagna
återsåg få mer sin hembygd. På hösten
1660 skulle Kristianstads och Blekinge län skriva ut 558 män
- bara 445 infann sig.
Ett gissel var
också ryttarinkvarteringarna i Skåne, som tärde på
böndernas resurser. Dessa legoknektar bar sig ibland mycket illa
åt: våldtog kvinnor, stal hästar, osv.
Herman Lindqvist,
i "Storhet och fall":
"Många
skåningar hade farit illa under den svenska tiden. Svenska och
tyska soldater hade tvångsinkvarterats i skånska gårdar,
där de pressade pengar ur bönderna,.. Skåne behandlades
som ockuperat område."
Freden i Roskilde
hade stadgat att Skåne skulle få behålla sina gamla
lag och rätt. Skåningarna kunde inte uppleva att detta
respekterades.
Kim Hazelius,
i boken "De kallades SNAPPHANAR":
"Efter
att freden slutits i Köpenhamn skickade den svenska regeringen
legoknektar till de skånska bönderna igen. De var tvungna
att betala knektarna 30 daler
om året i lön samt tre daler i månaden i matpengar.
Ofta varken ville eller kunde bönderna betala vad de skulle,
medan knektarna gärna tog chansen att kräva mer. Bara i
skogsbygden i norra Skåne och Blekinge placerades 900 knektar.
Det dröjde inte länge förrän bönderna började
klaga på främlingarna och deras övergrepp. Folk lämnade
sina gårdar av rädsla för soldaterna,.."
När Danmark
1675 förklarade Sverige krig och i juni 1676 landsteg vid Råå,
strax söder om Hälsingborg, blev detta en signal till uppror
mot svenskarna.
4.
Bakslag för Karl XI
Danskarna passade
på när Sverige året in dragits in i ett europeiskt
krig - på Frankrikes sida mot Brandenburg. Ett krig som gick
dåligt för Sverige, som efter år av förmyndarregering
var dåligt militärt rustat.
Vid danskarnas
landstigning i Skåne 1675 var den svenske kungen, Karl XI, ännu
i tonåren. Kriget blev en chock för honom, i synnerhet
som det inleddes med en serie militära katastrofer för Sverige.
Den svenska flottan
gjorde två spektakulära fiaskon, först på hösten
1675, sedan i maj året därpå. Utanför Öland
siktades danskarna. Nytt svenskt nederlag, utan mycket till strid.
Vid en manöver hade man glömt att stänga kanonportarna
på Kronan, fartyget fick slagsida, exploderade och sjönk.
Totalt förstördes elva av de svenska fartygen. Tretusen
svenska sjömän dog.
Lindqvist:
"Amiralsskeppet
Kronan,... var ett av världens största fartyg, det fanns
bara två som var lika stora. Det var flottans enda tredäckare.
Hon hade hundratjugosex kanoner ombord, fler och större än
något annat fartyg i världen just då.... Hon var
nära dubbelt så stort som regalskeppet Vasa..."
När danskarna
den 29 juni invaderade danskarna Skåne, mötte de inte mycket
motstånd.
Snart har de återerövrat nästan hela Skåne.
Till
svenskarnas tidiga motgångar i kriget hörde stölden
av den svenska krigskassan, i Loshult
den 24 juli 1976, mitt
i Göingebygden på gränsen mellan Skåne och Småland.
Under krigsoperationerna
hade ett stort antal vagnar, kanske så många som 250,
blivit stående med svag bevakning. De var lastade med pengar,
ammunition, kungens tält, mm. Ryktet spred sig bland lokalbefolkningen,
en budkavle skickades ut till göingebönderna. Man fick ihop
en skara på ett par hundra man överrumplade karavanen.
I bytet ingick
stora kopparplåtar (vissa vägde när 20 kilo) och silvermynt
till ett värde av någonstans mellan 30.000 och 50.000 daler.
Idag skulle det motsvara närmare 100 miljoner kronor.
Loshultskuppen
betydde en oerhörd prestigeförlust för den svenske
kungen. Samtidigt gav det inspiration till många nya djärva
angrepp på svenska soldater.
Kim Hazelius,
i "De kallades SNAPPHANAR":
"De
som protesterade mot svenskarna i början av kriget uttryckte
åsikter och känslor som de flesta i bondesamhället
delade. Protesterna var inget nytt utan hade pågått sedan
landskapen blev svenska 1658. Det handlade om utskrivningar, betungande
inkvarteringar, ökande skatter och alla de arbetsuppgifter som
bönderna var skyldiga att utföra åt kronan."
De
skånska bönderna sympatier låg, i varje fall i början,
på danskarnas sida. Det gav föutsättningarna för
en form av gerillakrigföring från dansk sida, med s.k.
friskyttekompanier bakom svenskarnas linjer.
Kim Hazelius:
"För
att splittra och demoralisera befolkningen beordrades friskyttarna
att ta präster till fånga. Det var prästen som förmedlade
nyheter och officiella meddelanden från predikstolen, och utan
honom blev det svårare för den svenska ledningen att kontakta
och bearbeta sockenborna. Bara i Östra Göinge blev tio präster
bortförda."
5.
Gerillans framgångar
Ordet "snapphanar"
användes av svenskarna om dem som bedrev gerillakriget mot de
svenska trupperna. Det fungerade itne bara som en nedsättande
benämning, det signalerade också att motståndarna
inte behövde betraktas som soldater och behandlas som sådana
om de infångades. I kampen mto dem var alla metoder tillåtna.
Snapphanarna kan
sägas ha utgjorts av tre kategorier:
- soldater i dansk
tjänst
- bönder
som gjorde uppror
- kriminella våldsfigurer,
utanför samhället
Ur "Boken
om Sveriges historia" (Larsson m.fl):
"Snapphanarna,
eller friskyttarna som de kallade sig själva, var en begränsad
och brokig skara. Det rörde sig om alltifrån välorganiserade
friskyttekompanier under ledning av yrkesmilitärer till rena
rövarband. Gemensamt för de olika grupperna var att de åsamkade
den svenska krigsmakten åtskilliga problem. Den hjälp snapphanarna
fick från den bofasta befolkningen visade dessutom att de åtgärder
som sedan Roskildefreden 1658 gjorts för att göra Skåne
och Blekinge svenskt inte haft särskilt stor effekt."
Göingebygderna
hade traditionellt egen småskalig järnframställning
och mycket skickliga smeder. Faktum var att de gevär som de framställde,
och som snapphanarna hade tillgång till, var överlägsna
de gevär som de svenska soldaterna förfogade över.
Göingebössan hade en lång, räfflad pipa, och
en liten kolv. Detta gjorde den både träffsäker samtidigt
som den kunde avfyras på långt avstånd. Det var
ett vapen som många göingebor visste att hantera, då
jakt var en viktig näring i denna skogsbygd.
Till detta kom
den oländiga terrängen, kuperad och skogsbeklädd, som
snapphanarna kände väl. Tillsammans med det folkliga stödet
av detta ett övertag. Göingebygden blev som ett bälte,
svårt för svenskarna att ta sig igenom utan stora risker
och höga förluster.
Snapphanarna bedrev
alltså ett gerillakrig, dvs de samlade sig till snabba, plötsliga
anfall, som tog de svenska soldaterna med överraskning - för
att lika plötsligt försvinna i skogen.
Under en första
tid kunde de också få skydd i fästningar som ännu
hölls av danskarna: i Kristianopel (vid Kalmar sund, nära
den småländska gränsen), i Karlshamn eller i Kristianstad.
6.
Hur besegrades gerillan?
Vad fick detta
krig att vända, till svenskarnas fördel?
En grundläggande
förutsättning låg i att den svenska armén först
hade besegrat den danska i Skåne och Blekinge. Detta skedde
genom framförallt det blodiga slaget vid Lund den 4 december
1676.
Svenskarna inriktade
sig sedan på att erövra de fästningar som hölls
av danskarna. Kristianopel revs helt. Även Karlshamn och Kristianstad
föll under 1677. Därmed hade snapphanarna förlorat
viktiga stödjepunkter. Av stor betydelse var förmodligen
en enskild person - Johan Gyllenstierna. Han var förvisso
mycket brutal, men inte desto mindre en effektiv ledarpersonlighet.
Gyllenstierna
initierade i början av 1677 ett krigs- och edskrävartåg
genom Blekinge och norra Skåne i början av 1677. Han kallade
till sig invånarna i området och tvang dem att med namn
eller bomärke underteckna en förbindelse, där vederbörande
utfäste sig till obrottslig lydnad.
Kim Hazelius,
i "De kallades SNAPPHANAR":
"Bönder,
drängar och gårdsmän skrev under, och till sist undertecknade
socknens präst med sitt namn. I slutet av april hade Gyllenstierna
fått underskrifter från hela skogsbältet i norr.
De som inte satte sitt namn på skrivelsen betraktaes som snapphanar.
Klyftan mellan bofasta och dem som inte skrivit under var nu ännu
djupare."
Karl Xl gav ut
en förordning att om någon på allmänna vägen
slogs ihjäl eller plundrades skulle socknen där detta skedde
böta 1000 riksdaler och var tredje man straffas till livet. För
varje snapphane som påträffades skulle socknen betala 1000
riksdaler och var tionde man hängas. 
Beträffande
Örkened - en socken i nordöstligaste Skåne, vid gränsen
mot Blekinge och Småland - utgick i april 1678 en kunglig order
om att den skulle helt förstöras. Alla män i vapenför
ålder skulle slås ihjäl, alla gårdar brännas
ned, djur och livsmedel beslagtas. Så skedde, men invånarna
hade tydligen blivit tipsade, för när soldaterna kom var
socknen öde.
Skottpengar utfärdades
på snapphanar. Den som utlämnade en snapphane, död
eller levande, utlovades att få all hans egendom samt dessutom
10 daler silvermynt i belöning
Tillfångatagna
snapphanar torterades med de mest fruktansvärda metoder: Man
upphettade järnstänger som träddes in under skinnet
vid ryggslutet och som följde ryggraden till det stack ut i nacken
bakom huvudet. Sedan ställdes de upp utmed vägarna och kunde
leva i flera dagar.
Samtidigt
erbjöds motstådsmän som gav upp frivilligt att slippa
bestraffningar.
Sammanfattningsvis
samverkade militär övermakt och terror med att snapphanarna
alltmer fjärmades från, förlorade sitt stöd hos,
den skånska civilbefolkningen.
Kim Hazelius:
"Allt
eftersom kriget gick ... blev friskyttarna mer hänsynslösa
mot de bofasta. Även om de fick sin försörjning av
danskarna om vintern, fick de själva skaffa det de behövde
under sommarhalvåret. Precis som allla andra soldater som drog
fram gick friskyttarnas hunger och andra behov ut över befolkningen,
deras förråd och ekonomi. De som i början av kriget
agerat utifrån bondesamhällets normer och protesterat mot
stådant som alla var kränkta över, hamnade nu alltmer
på kant med sina gamla grannar. Den danska krigsledningen pressade
friskyttarna att utföra olika uppdrag som gjorde dem mer impopulära.
Samtidigt jagade svenska soldater dem. Disciplinen blev allt sämre
och en del började ange varandra i ren desperation."
Läget
för befolkningen försvårades av att 1677 var ett missväxtår.
Svenskarna
fick sedan hjälp av danskarna att vända opinionen. Vid sitt
uttåg ur Skåne - efter att ha givit upp Kristianstad i
augusti 1678 - tillämpades "den brända jordens taktik"..
Hazelius:
"På
väg till Landskrona förstörde och stal garnisonen från
Kristianstad allt i sin väg för att försvåra
för den svenska armén. De skånska bönderna
... fick se sina gårdar försvinna i lågor, sin boskap
drivas iväg av de danska soldaterna och sina grödor förstörda."
"Förutom
Ystad brände de Trelleborg, Simrishamn och Skanör... För
att få ett slut på det segdragna kriget och bli av med
alla soldater, friskyttar och snapphanar samarbetade befolkningen
allt mer med svenskarna.
Det
blev dessutom alt tydligare vilken sida som skulle vinna kriget. Genom
att hjälpa svenskarna kunde bönderna dels påskynda
freden, dels se till att ställa sig väl in hos de förväntade
segrarna."
År 1678
förbättrades också Sveriges ställning internationellt,
eftersom Frankrike slutit fred med sin värsta motståndare.
Danmark stod då mer ensamt mot Sverige.
7.
Försvenskningen av Skåne.
Ur "Boken
om Sveriges historia":
"Efter
fredsslutet 1679 organiserades... en målmedveten politik för
att göra befolkningen i dessa landskap till svenskar, den så
kallade försvenskningspolitiken. Den som med kraft kom att ta
sig an denna uppgift var Rutger von Aschberg, generalguvernör
över Skåne och Blekinge från 1680. Till hans bistånd
insattes en svensk präst, Canutus Hahn, på biskopsstolen
i Lund. Inom loppet av ett par decennier lyckades de genom stor nit
och allehanda åtgärder med konststycket att omvandla de
tidigare danskarna till trogna svenska undersåtar. Metoderna
var nog så hårdföra.
Kyrkan
hade något av en nyckelroll i denna förvandlingsprocess.
Svenska präster tillsattes överallt där det var möjligt
för att införa svenskt kyrkoceremonial och framförallt
det svenska språket. Danska bönböcker, psalmböcker
och katekeser ersattes snabbt med sina svenska motsvarigheter och
prästerna ålades att hålla sina predikningar på
svenska. ABC-böckerna, såväl de som användes
i hemmen som de som användes i skolorna, skulle vara på
svenska och utbildningen skulle vara svensk. Här fick det 1668
grundade universitetet i Lund en viktig funktion..."
Kyrkan och språket,
böcker och utbildning spelade en central roll i förvandlingen
av den skånska befolkningen. I Skåne satsades på
en folkundervisning på ett sätt som inte förekom i
vare sig Finland eller andra delar riket.
Det handlade samtidigt
om en etnisk rensning, om att man bytte ut delar av befolkningen.
Skåningar flydde till Danmark eller skickades iväg som
soldater, svenskar flyttade in.
Först när
Karl XII tillträdde som svensk kung 1697 tilläts skåningarna
att bli soldater i sitt eget landskap.
Lindqvist:
"Då
kriget började hade Skåne 180.000 invånare, år
1718 var de 132.800, en minskning med 26 procent. Cirka 15.000 personer
flydde till Danmark, det vill säga 8,5 procent av befolkningen.
Totalt utskrev Sverige fram till år 1713 cirka 30.000 skånska
pojkar till svenska armén. En stor del av den tvångsförflyttades
till svenska Baltikum. Samtidigt inkvarterades svenskar i de skånska
byarna, där de uppmanades att gifta sig med skånska flickor
och försöka överta gårdarna."
Först när
Karl XII tillträdde som svensk kung 1697 tilläts skåningarna
att bli soldater i sitt eget landskap.
Hazelius:
"I
november 1709 landsteg på nytt en dansk armé i Rå.
Den svenske kungen Karl XII var då långt hemifrån
på krigståg."
"Men
den här gången fick de inte något större stöd
av befolkningen, och inga fler städer svor trohetsed till den
danske kungen. Det hade gått 50 år sedan Östdanmark
förvandlades till Sydsverige, och de som mindes den danska tiden
var ett fåtal gamlingar."
Jan
Milld, den 24.11.2007
