Bakgrunden
till mordkomplotten
Det
fanns starka skäl till missnöje mot Gustav III, särskilt
efter år 1789. Starkast var missnöjet inom adeln.
Gustav
III föddes 1746, och levde sina första år Wrangelska
palatset på Riddarholmen - det nya slottet togs ju i bruk först
1754.
Hans
far var Adolf Fredrik, känd för sin maktlöshet.
Hans namn ersattes med en namnstämpel. Som kung hade han tillträtt
1751, varmed Gustav blev kronprins.
Gustavs
mor var den viljestarka Lovisa Ulrika, syster till Fredrik
II av Preussen. Som drottning försökte hon sig 1756 på
en statskupp, som misslyckades och resulterade i avrättningar.
Gustav
hade på riksdagen 1769-70 försökt ändra författningen,
men lidit nederlag. När kungen dog 1772 befann sig Gustav utomlands.
Det
var i maj 1772 som Gustav III kröntes till kung
i Sverige. I augusti samma år genomförde han en statsvälvning:
riksdagen tvangs att godta en ny regeringsform, som gav mer
makt än tidigare åt monarken.
Egentligen
stod grannländerna Danmark, Preussen och Ryssland som garanter
för 1720 års regeringsform i Sverige, men de var nu upptagna
på annat håll, och kunde inte enas om ett ingripande.
En
av de begränsningar av kungens makt som kvarstod efter 1772 var
att han inte fick förklara krig mot något annat land utan
riksdagens godkännande.
Ur
"Mordet på Gustav III":
"Gustav
III stärkte med sin statskupp kungamaktens ställning, men
det var inte någon enväldig kung som hade dragit det längsta
strået i striden med riksdagen. Istället kan man tala om
en maktdelning med ständerna... Inte heller fick kungen börja
anfallskrig utan ständernas samtycke."
Inte
desto mindre lät kungen i juni 1788 svenska trupper gå
till angrepp mot Ryssland, utan föregående krigsförklaring!
Kriget pågick i två år och innefattade flera stora
slag till lands och till sjöss, däribland den stora svenska
segern vid Svensksund. Totalt slutade kriget ändå utan
seger för någondera sidan - med freden i Verrälä
i augusti 1790 följde inga gränsförändringar.
Krigsäventyret
hade inte desto mindre betingat ett högt pris för Sverige,
i både människoliv och pengar. Mer än 11.000 unga
svenskar och finnar dödades i detta onödiga krig.
Under
detta angreppskrig hade en opposition uppstått bland officerare
i Finland, det s.k. Anjalaförbundet. Flera av dessa
greps. Krigsfiskalen krävde dödsstraff för 55 av 125
anklagade. Kungen lade till ytterligare 21 dödsdomar, att verkställas
genom halshuggning eller arkebusering.
Med
ett undantag blev de dömda sedan benådade. Den person för
vilken dödsdomen verkställdes var överste Johan
Henrik Hästesko. Han avrättades den 8 september 1790
på Ladugårdstorget (nuvarande Östermalmstorg).
Detta
väckte hos många - däribland Jakob Johan Anckarström,
en 30-årig stockholmare - en djup avsky mot Gustav III.
År
1789 hade Gustav III ytterligare stärkt kungamakten,
genom den så kallade Förenings- och säkerhetsakten.
Med denna avskaffades också flera av adelns privilegier.
"Mordet
på Gustav III":
"Riksdagen
inkallades och ... Gustav III höll ett strafftal för adelsståndet
och tre dagar senare lät han sätta 19 av de ledande adelsmännen
i husarrest. En av dem var den tidigare motståndaren Pechlin.
Därefter
fick kungen de tre ofrälse stånden att acceptera en Förenings-
och säkerhetsakt som kraftigt förstärkte kungens makt.
Adeln protesterade men då tog kungen helt sonika över lantmarskalkens
uppgifter och ledde adelsståndets förhandlingar till 'godkännande'
som han förmodligen var den ende i församlingen att uppfatta.
Därmed avskaffades de flesta av adelns privilegier, rådet
försvann och dess dömande funktion övertogs av en nyinrättad
Högsta domstol där hälften av ledamöterna skulle
vara ofrälse."
Privat
var Gustav III:s tillvaro trasslig. Mot sina föräldrars
vilja hade han gift sig med den danska prinsessan Sofia Magdalena.
Det blev ett olyckligt äktenskap.
Gustavs
relation till sin bror Karl var heller inte bra:
"Mordet
på Gustav III":
"När
sonen Gustav (IV) Adolf föddes 1778 spred brodern hertig Karl
omgående rykten om att kungen inte var far till barnet, utan
att hovstallmästaren och Gustavs vän Adolph Fredric Munck
var fadern. Lovisa Ulrika satte tilltro till ryktena och det hela
resulterade i en häftig brytning mellan mamma och son."
De
sammansvurna
I
vida adelskretsar var nu Gustav III mycket illa sedd - 
genom
sin adelsfientliga politik, genom stärkningen av kungamakten
1772 och 1789, genom det konstitutionsvidriga kriget mot Ryssland
och de höjda skatter som följde i krigets spår.
En
krets med friherren och generalen Carl Fredrik Pechlin
som spindel i nätet började hösten 1791 planera
för att mörda kungen. Han hade en lång politisk bana
bakom sig, hela tiden i opposition mot kungamakten.
När
kung Adolf Fredrik år 1768 samverkade med hattpartiet för
att få bort mössorna från makten i rådet lämnade
Pechlin i protest hattarna och gick över till mösspartiet.
När
Gustav III 1772 genomförde sin statskupp tillhörde Pechlin,
chef för Jönköpings regemente, dem som gjorde motstånd.
Han arresterades och ställdes inför krigsrätt, men
kunde inte fällas.
Pechlin
själv var vid tiden för sammansvärjningen över
70 år. Kring sig samlade han framförallt ett antal yngre
män:
•
Carl Pontus Lilliehorn, överstelöjtnant vid Livgardet
•
Carl Fredrik Ehrensvärd, löjtnant i Livgardet
•
Adolf Ludvig Ribbing, kapten i Livgardet
•
Claes Fredrik Horn
•
Hans Järta, löjtnant vid artilleriet.
Politiskt
fanns skillnader, i varje fall Ribbing och Horn lär ha varit
influerade av republikanska strömningar från franska revolutionen
under denna tid. Gemensamt för de sammansvurna var personliga
misslyckanden som de skyllde kungen och hans regim för.
Totalt
ingick åtminstone ett 80-tal personer på något sätt
i sammansvärjningen.
Man
samlades på middagar hemma hos Pechlin, men denne var noga med
att prata om vad som skulle göras bara mellan fyra ögon.
Ur
"Sammansvärjningen":
"Pechlin,
som var en mycket försiktig general, konfererade bara med en
och en i taget. Han tog in dem i sin sängkammare och stängde
dörren efter sig."
"Mordet
på Gustav III":
"Bitterhet
över ett personligt misslyckande möter vi även hos
en annan av de sammansvurna. Han var central för sammansvärjningen,
utan att för den skull kunna räknas in i den inre kretsen.
Tvärtom var han något av en ensamvarg. Hans namn var Jacob
Johan Anckarström."
Anckarström
hade under en vistelse på Gotland 1790 uttryckt sig om kungen
på ett sådant sätt att han drogs in i en högmålsprocess.
Han blev inte fälld, men efter återkomsten till Stockholm
hösten 1791 satt han en tid i husarrest.
Mordet
på Gustav III":
"Det
faktum att Anckarström aldrig vann tillträde till Pechlins
salonger, utan bara fick träffa sina få kontaktpersoner,
stärker misstanken att han var det villiga instrumentet sammansvärjningen
behövde. Flera av de sammansvurna behandlade också Anckarström
med ohöljt förakt."
Planen
"Sammansvärjningen":
"En
central roll spelade Carl Pontus Lilliehorn, som hade det militära
ansvaret i Stockholm. Det var viktigt att han snabbt fick kontroll
över centrala militära anläggningar som t ex Artillerigården."
"Mordet
på Gustav III":
"De
sammansvurna hade också förberett hur ett maktövertagande
skulle ske rent praktiskt. Så fort kungen var död skulle
pålitliga delar av armén ta kontroll över Stockholm.
Kungens bror hertig Karl skulle arresteras, liksom
Gustav III:s nära rådgivare Gustaf Mauritz Armfelt,
generallöjtnanten Evert Vilhelm Taube och generalen
Carl Gideon Sinclair.
Livgardet
och Änkedrottningens livregementes 3:e bataljon räknade
man med, tillsammans med Artilleriets Stockholmsbrigad. Vid dessa
förband skulle nyckelpersoner gripas."
"Livgardet
var dock nyckeln till maktövertagandet. Här var överstelöjtnanten
Lilliehorn central."
Anckarström
var den som fick, eller åtog sig, uppdraget att genomföra
själva mordet.
Frågan var
bara: när skulle ett mordtillfälle ges? I vilket sammanhang
kunde man komma kungen så nära inpå livet, att det
var möjligt att hugga honom med kniv eller sabel, alternativt
skjuta honom?
I janauri var
Anckarström först ute i Haga, sedan på Operan, därefter
på Dramatiska teatern. Han var också uppe i Gävle.
Inget bra tillfälle yppade sig.
Man insåg
att ett lämpligt tillfälle kunde vara en maskerad. Sådana
anordnades ju ganska ofta och kungen närvarade gärna vid
sådana arrangemang. De var öppna för allmänheten,
envar som köpt biljett kunde komma in. En given fördel var
att de sammansvurna därvid kunde uppträda maskerade, utan
att för den skull väcka uppmärksamhet.
Men operamaskeraden
den 2 mars blev inställd pga kyla. Totalt gick sju tillfällen
förlorade, av en eller annan orsak.
Så kom operamaskeraden
fredagen den 16 mars 1792.
Många
varningar
Det saknades verkligen
inte varningar till Gustav III, om attentatsrisken. Redan utan uttryckliga
varningar kunde han själv ha räknat ut, att en sådan
risk förelåg - med tanke på hur impopulär han
hade gjort sig, i framförallt adels- och officerskretsar.
"Mordet
på Gustav III":
"Redan
1789 fick Gustav III varningar från Lars von Engeström,
då minister i Polen, om att attentatsplaner smiddes. Men kungen
avfärdade varningen med motiveringen att den som var redo att
riskera sitt eget liv för att röja honom ur vägen,
skulle lyckas 'mitt ibland tredubbla led av väktare'. Gustav
III avvisade intill slutet alla tankar på att ett ökat
personligt skydd skulle kunna skydda honom mot en målmedveten
attentatsman."
Inför
riksdagen i Gävle i januari 1792 var kungen uppenbarligen medveten
om "adelns hat".
"Inför
riksdagen... fick kungen en ny varning från d' Escars, sändebud
i Stockholm för de franska emigranterna undan revolutionen. Fransmannen
varnade Gustav III för att gå ensam i operahusets korridorer,.."
När det nu
drog ihop sig på allvar hade dessutom sammansvärjningens
nyckelman näst efter Anckarström - Carl
Pontus Lilliehorn - fått "kalla fötter".
En sak var att känna sig missnöjd med den förda politiken
och att vilja få bort Gustav III från makten - en annan
sak att ta död på honom.
I
sista stund skrev Lilliehorn ett anonymt brev till Gustav III, och
varnade honom för attentatsplanerna. Han vädjade till kungen
att hålla sig borta från maskeraden. Med en tolvårig
sockerbagardräng som bud skickade han brevet till kungen.
Det
var bara tvärs över torget. Lilliehorn hade sitt hus vid
Norrmalmstorg (dagens Gustav Adolfs torg), där också Operan
låg.
 |
| Operabyggnaden,
bakom Gustav-II-Adolf-statyn. Byggnaden revs 1891 och ersattes
med en ny operabyggnad på samma plats. |
| |
|
| Utsikt
från Lilliehorns hus. T.v. Operan, rakt fram Gustaf-II-Adolf-statyn
och därbakom Norrbro och Slottet. |
| |
|
| Centrala
Stockholm 1792. Operahuset inringat. (Till höger därom
det tidigare palatset "Makalös", omvandlad till
teater, nedbränt 1825.) |
Förloppet
Kungen
fick brevet och blev således varnad.
Han
beslöt dock att nonchalera även denna varning.
"Mordet
på Gustav III":
"...Gustav
lät sig inte påverkas. Han tog på sig en trekantig
hatt och en venetiansk sidenmantel, ett slags slängkappa med
ordenskraschanen på bröstet fullt synlig. Även om
han satte på sig en mask, som täckte ögonen och näsan,
var kungen lika lätt igenkännlig som om han hade varit omaskerad."
Kungen
infann sig planerat på maskeraden den 17 mars.
Anckarström
hade medfört två pistoler och en dolk.
"Mordet
på Gustav III":
"I
den som skulle komma att avfyras senare på kvällen förde
han först ned en laddning av svartkrut, följd av förladdning
av gråpapper för att hålla krutet på plats.
Därefter följde fem små hagel, sex krokiga tapetnubb
och så två blykulor. Den yttersta var omvirad av en fetlapp
som tjänade att hålla allt på plats inne i pipan."
Det
gick som planerat för attentatsmännen såtillvida att
de lyckades skjuta kungen. Från nära håll avlossade
Anckarström den ena av sina flintlåspistoler.
"Sammansvärjningen":
"Det
fanns en ganska stor grupp sammansvurna samlade på Operan. Alla
cirklade kring huvudpersonerna, Anckarström själv och Ribbing
och Horn. Konspiratörerna var klädda i svarta dominodräkter,
rundkulliga hattar och tvärskurna stövlar. De hade kommit
överens om att skapa förvirring efter skottet genom att
ropa 'Elden är lös!'"
Tanken
var alltså att direkt efter attentatet skapa panik, genom att
ropa "Elden är lös!", och att i förvirringen
kunna ta sig därifrån utan att gripas.
Det
gick genast fel på två sätt:
1.
Kungen sårades visserligen allvarligt, men han dog inte på
plats.
2.
Det blev ingen panik, istället blev man snabbt på det klara
med att ett attentat inträffat och dörrarna till byggnaden
stängdes.
Så
här beskriver ett ögonvittne - Gustaf Löwenhielm,
vakthavande kapten - händelseförloppet:
"Konungen
hade hunnit nära mitt på scenen, något högre
än första kulissen och försvunnit i en tät maskhop,
då jag hörde skottet. .. ilade jag för att tränga
mig i hopen för att hålla ordning och fann konungen tätt
omgiven av svarta dominos, hållande sin mask i handen och ännu
arm i arm med Essen, som jag frågade: 'Vad har hänt?'
Med
en kringforskande örnblick svarade han: 'En bov har skjutit konungen.'
Min
sinnesskakning därvid förmå inga ord att uttrycka.
Jag drog värjan och tillbakadrev de tätt inpå oss
hopande dominos. Konungen sade: 'Arretz lui
mais ne lui faites pas de mal.' (Arrestera honom men gör
honom inte illa)."
Polischefen
i Stockholm, Henric Liljensparre, kom till
brottsplatsen. Alla fick ta av sig sina maskeringar. Förhör
väntade.
"Sammansvärjningen":
"Det
skulle dröja länge innan maskeradgästerna kom hem den
här marsnatten 1792. Dörrarna hade stängts och vakter
utposterats överallt inne på Operan och utanför.
Snart
var polisen på plats, ledd av den utomordentligt nitiske polismästaren
och lagmannen Henric Liljensparre. Han började genast förhöra
alla gästerna, en efter en."
Resultatet
Gustav
III avled av skottskadan, men först efter tretton dagars plågor,
den 29 mars 1792.
Innan
dess hade Anckarström gripits och komplotten nystats upp.
Dåtidens
polischef i huvudstaden visade stor effektivitet i sitt arbete!
Först
var man på väg att gå ut med en kungörelse och
löfte om belöning på 10.000 riksdaler till den som
gav avgörande tips. Kungörelsen behövde dock aldrig
offentliggöras.
Direkt
efter skottet hade Anckarström släppt den pistol som han
använt. Inne i Operan hade han gjort sig av med även dolken
och sin andra pistol.
Detta
gav Liljensparre något att arbeta med.
"Sammansvärjningen":
"Liljensparre
hade under natten upptäckt att de båda pistoler attentatsmannen
lämnat efter sig nyligen hade lagats. Han lyckades snabbt spåra
upp den pistolsmed som utfört arbetet. Pistolsmeden, Anders David
Kaufman, berättade att det var Anckarström som lämnat
in pistolerna."
Inom
loppet av mindre än en vecka efter mordet var Anckarström
gripen, och hade erkänt.
Nästa
person som greps var Lilliehorn, som man spårade upp med hjälp
av pojken som burit fram hans brev.
"Sammansvärjningen":
"Det
dröjde länge innan han förmåddes bekänna
sin delaktighet i sammansvärjningen, men när det väl
skedde gjorde han det både ångerfullt och utförligt.
Hans bekännelse skulle bli åklagarens främsta dokument."
Tio
dagar efter mordet var ett 40-tal personer gripna. Till dem som greps
hörde Carl Fredrik Pechlin, men han vägrade konsekvent att
göra några medgivanden om inblandning.
"Sammansvärjningen":
"I
Pechlin hade polismästare Liljensparre fått en värdig
motståndare. Alla övriga inblandade lyckades Liljensparre
få att bekänna, men hur han än pressade Pechlin fick
han aldrig bukt med honom. Med sin kvickhet, slagfärdighet och
arrogans fick Pechlin gång efter annan polismästaren att
tappa fattningen."
"Mordet
på Gustav III":
"Den
alltmer samarbetsvillige Lilliehorn gjorde en lista över sammansvurna
som han kände till. Den omfattade 'över 200 personer' och
överlämnades till Liljensparre. Men när polischefen
visade den för hertig Karl rev denne helt enkelt sönder
den."
Gustav
III:s son Gustav var bara 13 år gammal 1792. En förmyndarregering
måste alltså tillträda, och styra fram tills dess
att Gustav IV Adolf kunde tillträda som kung år 1796.
Gustav
III ville in i det sista hålla hertig Karl borta från
makten, men kunde inte hindra att denne kom att ingå i förmyndarregeringen.
"Mordet
på Gustav III":
"...vägrade
Gustav häftigt att kalla på brodern hertig Karl, som en
vild ryktesflora nu anklagade för att ha varit inblandad i sammansvärjningen."
"Den
döde kungen hade låtit utarbeta ett tillägg till testamentet,
en kodicill, för att hålla hertigen borta från makten.
Men Karl lyckades manövrera bort det hindret genom att hävda
att kodicillen inte blivit bevittnad, om än underskriven i vittnens
närvaro."
"Sammansvärjningen":
"Efter
Gustav III:s död kom signaler från hertig Carl till Liljensparre
att börja hålla igen. Han såg ingen vinst i att med
kraft fortsätta undersökningen när väl huvudpersonerna
var gripna."
Vinden
vände således snabbt efter den 29 mars.
Bara
ett ytterligare gripande gjordes efter kungens död. Av de 40
som redan gripits lagfördes inte fler än 15.
De
flesta inom den inre kretsen av sammansvurna som dömts till döden
fick sina straff omvandlade.
"Sammansvärjningen":
"De
sammansvurna i konspirationens centrum som gripits och erkänt
hade säkert väntat sig att bli dödsdömda och avrättade.
Dödsdomarna föll också den 10 maj 1792. Ribbing, Horn,
Lilliehorn och Ehrensvärd dömdes att mista sina liv, ära
och gods och varda halshuggna. Men avrättningarna uppsköts
och i augusti förvandlade hertig Karl dödsdomarna till evig
landsflykt."
Pechlin
fördes först till Karlstens fästning vid Marstrand,
därefter till Varbergs fästning. Där blev han kvar
intill sin död fyra år senare, 1796. På Varbergs
fästning medgavs Pechlin en stor rörelsefrihet, han kunde
ta promenader ned till stan och även besöka bekanta.
Hur
förklara hertig Karls agerande?
Lars
Ericson ser i sin bok en möjlig förklaring i att han var
frimurare, i likhet med många av attentatsmännen.
"Mordet
på Gustav III":
"Hertigen...
var en svärmare som tidigt hade dragits till frimurarna. Här
knöt han kontakter och vänskapsband som skulle bli varaktiga
inför framtiden. Forskare har kunnat visa att många av
de sammansvurna också var aktiva frimurare."
"...hertigens agerande till förmån för många
av de gripna är svårt att förklara på annat
sätt, än att han sympatiserade med den mördade broderns
fiender."
Jakob
Johan Anckarström var däremot inte någon frimurare.
Domen
mot Anckarström hade avkunnats den 16 april 1792. Han blev inte
bara dömd till döden - innan han avrättades skulle
han hudflängas offentligt i Stockholm.
Detta
skedde vid tre olika tillfällen, först på Riddarhustorget
(bilden nedan), sedan på Hötorget och därefter på
Nytorget.
Avrättningen
skedde den 27 april på galgbacken vid Skanstull, och liket styckades
upp i delar.
Det
kan tilläggas, att Anckarströms två bröder efter
kungamordet bytte namn till Löwenström.
En
av dem lät sedan anlägga ett lasarett, Löwenströmska
sjukhuset, på mark som han förvärvat mellan Stockholm
och Uppsala. Detta sjukhus kan kanske ses som en försoningsgåva
till det svenska samhället.
Jan
Milld, den 24.1.2008
