Följande inlägg infördes i Kommunalaretaren, tidning för fackförbundet Kommunal, där jag är medlem. Det sändes till debattsidan, men publicerades på insändarsidan. Som ska framgår av Rolf Anderssons "slutsvar", nedan, fick detta praktisk betydelse.

Inget av de inlägg som publicerades på debattsidan bemötte hans centrala argument. Det gjorde däremot jag, men det räknades inte, eftersom mitt inlägg av redaktionen inte fått digniteten av "debattinlägg".

Här först mitt eget inlägg:

I Kommunalarbetaren nr 5/98 har tidningen fått tag i sin busschaufför, Leif Backström, mannen bakom "Hörbymodellen". I en ruta presenteras hans idé under rubriken "Snilleblixten": idén om att fyra anställda delar sina jobb med en arbetslös, dvs alla får var femte vecka ledig. De fyra lönerna läggs i en pott med a-kassersättningen och delas mellan de fem.

Innebörden kan sammanfattas som:

1. En arbetslös får jobb, och kan upprätthålla kontakten med arbetslivet.

2. Fyra anställda får mer fritid.

3. Ingen behöver gå ned nämnvärt i lön.

4. Det kostar inget mer för samhället.

På sidan därpå tar Rolf Andersson, utredningschef på Kommunal, upp ämnet under rubriken "FARAN MED HÖRBYMODELLEN". Även om hans text inte är lika negativ som rubriken måste den i det stora hela uppfattas som en "sågning".

Anderssons främsta argument är att modellen inte ger "fler tjänster". Han redovisar en annan modell - "Kalmarmodellen" - som är bättre, därför att den gör just detta.

Men står de båda modellerna verkligen i motsättning till varandra? Skulle en mer omfattande tillämpning av Hörbymodellen stå i vägen för en mer omfattande tillämpning av Kalmarmodellen? Har inte Sverige idag så många arbetslösa, att det finns utrymme får båda modellerna parallellt?

Rolf Andersson, gör inte det bästa till det godas fiende!

Dessutom kan ifrågasättas huruvida Kalmarmodellen verkligen är ett mer önskvärt alternativ än Hörbymodellen, ur två synpunkter:

FÖR DET FÖRSTA är arbetet tungt inom många yrken. Vilka spännande visioner som än må proklameras om "det goda arbetet" så är den krassa verkligheten den, att det blir väldigt litet kvar på dygnet efter arbete, arbetsresor och återhämtning. Som bussförare kan jag vittna om att utvecklingen dessutom går åt fel håll. Man drar åt tumskruvarna på oss - ett nytt varv med varje ny upphandlingsomgång.

FÖR DET ANDRA kan "produktion" ske på annat sätt än via skattefinansierat lönearbete. Tag åldringsvården som exempel. För en äldre person är det i många fall mycket bättre att kunna få vård i hemmet och kunna bo med sina anhöriga, jämfört med att leva på en institution, även där denna fungerar bra. Men ska en person kunna ta hand om exempelvis sin gamla mamma samtidigt som han/hon sköter ett förvärvsarbete, då vill det till att arbetstiden inte är för lång.

Såga inte Hörbymodellen!

Jan Milld,

bussförare på SL Handen