Oktober 2006
Oktober 2006
Något känns bekant i massmedias ofelbarhetsdrev mot ministrarna i den nya regeringen. Expo har ju tagit som sin uppgift att svartmåla Sverigedemokraterna.
I det syftet gav Stieg Larsson & Mikael Ekman år 2001 ut en bok om SD, med temat att partiets förträdare - förutom att de hade politiskt extrema kopplingar - var brottsbelastade. För att kunna pumpa upp sina siffror tog man med även sådant som inträffat långt innan man gick med i partiet och även sådant som inträffat efter att man lämnat partiet. I årets valrörelse fortsatte Expo på detta tema, tillsammans med TV3 och Expressen. Om Expos verkliga strävan var att minska brottsbelastning bland politiker i allmänhet, då vore den ju hedervärd. Så var dock inte fallet. Alla riksdagspartierna var i sammanhanget ointressanta för Expo. Bara Sverigedemokraterna granskades. Varför? Svaret är uppenart: syftet med Expos granskning var att komma åt SD. Då blev brottsbelastningen bara ett tillhygge, eller svepskäl. Förmodligen var inte brottsbelastningen inom SD högre än inom de flesta riksdagspartier. Enligt en uppgift på text-TV före valet var 19% av politiker inom riksdagspartierna brottsbelastade på ett eller annat sätt. Bara genom att ha andra partier som jämförelse kunde SD-granskningen egentligen ha sagt något om verkligheten. Detta undvek man. Expomodellen tillämpas nu även mot Fredrik Reinfeldts nya regering. Hittills har två ministrar tvingats avgå. Först Maria Borelius sedan Cecilia Stegö. Nu drevar massmedia vidare, och fokuserar på: 3. Migrationsminister Tobias Billström, för att inte ha betalt TV-licens. 4. Finansminister Anders Borg, för att ha betalt en barnflicka svart. Utgångspunkten tycks vara att en minister ska vara ofelbar. Vederbörande får inte ha haft ett liv före utnämningen till minister. Det som här läggs finansministern till last - alltså innan han blivit finansminister - är ju sådant som är mycket vanligt i vårt samhälle. Borde man inte istället fråga sig vad detta beror på? Jag menar att det vittnar om ett systemfel! Högskattesamhället har nått vägs ände.
Nyligen har jag skrivit om "kärringar". Rekordet i den grenen innehas nog av SÄPO - den svenska säkerhetspolisen. Efter det grova överfallet på SD:are i Småland 2005 uttalade sig en SÄPO-representant för media. Smålandsposten skrev: "...enligt säkerhetspolisen i Kronoberg har de båda grupperingarna på höger- respektive vänsterkanten inga problem att ta reda på var deras motståndare finns." Budskapet blir att man turas om att överfalla varandra. "Den som ger sig in i leken. får leken tåla". Kålsupare. Sanningen är ju att det inte finns ett enda exempel på att SD:are ens försökt att angripa någon AFA-sammankomst. Vad lokaltidningen förmedlar är en alltså lögn. Nu i helgen var det dags igen. En studiesammankomst för nyvalda kommunfullmäktigeledamöter för SD i Skåne utsattes för ett attentat. På plats fanns en polisbil med fyra poliser, som iinget kunde göra föra att hindra skadegörelse och misshandel. Man lyckades inte ens gripa någon av förövarna. Polisen hade inför sammankomsten bedömt att det inte fanns någon hotbild mot SD:arna. Detta trots att: • en månad tidigare, vid en marknadsdag i Kävlinge, Kenneth Sandberg hade blivit nedsparkad vid SD:s bokbord av tillresta AFA-huliganer. • en vecka tidigare hade polisen stoppat en AFA-aktion mot Sandbergs bostad. Dessutom hade ju huliganerna vid helgens aktion först visat sig i Höör, där studiedagen från början var tänkt att hållas. Av detta drog polisen inga slutsatser. Polisens hållning manifesterades också genom ett uttalande från vakthavande befäl om den misshandel som inträffade: det fanns "inget uppsåt" att skada. Hur kunde han veta det? Vad som hänt var ju att partisekreterare Björn Söder försökte få igen en dörr, varvid han hade armen emellan. En AFA-it fick syn på detta och levererade blixtsnabbt en hoppspark, så att armen skadades. Detta beklagas på intet sätt efteråt av de inblandade. Ur Sydsvenskan den 16/10: "Fredrik Jönsson och fem andra från Sveriges kommunistiska ungdomsförbund reste för att demonstrera mot sd. Något våld är Fredrik Jönsson inte beredd att använda, men han har förståelse för att ungdomar blir upprörda, som han säger. Att en sverigedemokrat skadades vid angreppet mot mötet i söndags är inget han beklagar." Jag har dragit en parallell mellan Moskvaregimens inställning till sina kritiker och Stockholmsregimens inställning till sina. Var det en överdrift? Den nya regeringens svar på frågan blir: nej! Justitieminister Beatrice Ask har anmodats att ta avstånd från attentatet mot studiemötet för kommunalt förtroendevalda i Eslöv, men vägrat! Det är tydligt, att övergreppen mot Sverigedemokraterna är sanktionerade från högsta ort. Den som tiger samtycker. Se vidare BGF-kommentar!
Efter tingsrättens dom har Anna Sjödin beslutat att ta "time-out" som SSU-ordförande. Det tycker partisekreterare Marita Ulvskog - hon som pläderat för "atomisering" av den nationella gemenskapen - är bra. Dock uttryckte Sjödin på SSU:s webbsida sin besvikelse över domslutet, hon såg den som ett misslyckande för rättssamhället. Detta föranledde överåklagare Sven-Erik Alhem att göra ett offentligt avståndstagande: Sjödins uttalande var olämpligt, det vittnade om att hon är "dålig förlorare". Nu var det ju inte fråga om ett sportevenemang, där utgången saknar egentlig praktisk betydelse. Och man får förutsätta att det fanns sant och falskt, rätt och orätt, om krogbråket. Antag att det faktiskt var som Anna Sjödin hävdat - då blir hennes reaktion inte svår att förstå. Jag kan föreställa mig att det handlar om en kulturkrock, där olika attityder och förväntningar kolliderat: • Anna Sjödin är född och uppväxt i Sverige, tillika politiskt engagerad. För henne var jämställdhet en självklarthet. Konkret kunde det betyda både att hon hade rätt att befinna sig på krogen tillsammans med sina kamrater, rätt att dricka alkohol och rätt att hävda sin mening. • Krogvakten var invandrare, från ett muslimskt land. För honom kunde kvinnor av Sjödins sort - dessutom blond - i sig utgöra en provokation. En typisk "svennehora"... Det som blev till vilt slagsmål kan ha börjat bara genom att Sjödin sade emot vakten, greppade efter en kappa och fick en knuff som hon reagerade på, varpå vakten gick igång. Sjödin var kraftig och gjorde motstånd, vilket gav vakten och hans medhjälpare klartecken att gå löst på henne med sina batonger. En sak som förundrar mig är att krogvakternas vittnesmål tillmättes sådan vikt. Hade inte de en form av jävsställning, som arbetskollegor till vakten? Finns det något exempel efter något krogbråk, att någon anställd i domstol vittnat mot vakten? Finns överhuvudtaget något exempel på annat än att kroggästen/gästerna fällts, medan vakten/vakterna friats? Så här skriver Magnus Rosander, f.d. krogvakt, i City den 17/10 -06, under rubriken "ORDNINGSVAKTER LJUGER": "Personer som blivit misshandlade av ordningsvakter är i princip chanslösa när ordningsvakterna går ihop och gör en motanmälan." "Är det ställt 'bortom allt rimligt tvivel' att Anna Sjödin är skyldig till alla de anklagelser som riktats mot henne?" Det finns inga bevis mot Sjödin, och hon har ingen tidigare brottsbelastning. De enda bevisen i sammanhanget är Sjödins blåslagna ansikte.
Det naturliga hade ju varit att lägga ned åtalet, i brist på bevis. Varför var det så viktigt att få henne fälld? Jag kommer inte ifrån känslan att domen mot Anna Sjödin stinker. Jag kommer också att tänka på vad som inträffade när Rolling Stones vid ett tillfälle skulle hålla en stor utomhuskonsert i USA. Som "livvakter" hade anlitats folk ur Hells Angels. Det slutade med att en konsertbesökare slogs ihjäl. Det har ju funnits uppgifter i media om att krogvakter i Sverige ofta är kriminellt belastade. Många går på anabola steroider, vilket ger instabila psyken. Båda dessa faktorer skulle kunna förklara en del av övervåldet från deras sida. Kan det även finnas med en hotbild vid rättegångar mot krogvakter? Kriminella nätverk, som hjälper fram "rätt" vittnesmål och "rätt" domar? Från Sveriges Radios webbsidan, den 13/10 -06: "Skrämda
vittnen ett hot mot samhället"
Vilka vinner på den nya statsbudgeten? Vilka förlorar? Så vinklar SVT:s Aktuellt frågan, i linje med det socialdemokratiska bidrags- och jultomteriperspektivet.
Som om ekonomi handlade bara om fördelningsfrågor. Så är det ju inte. Ekonomi handlar framförallt om två saker: A. Produktion. B. Hushållning. Lyckas en regering väl i dessa två avseenden, då blir det mer att fördela. Med andra ord handlar det också om tidsperspektiv. Håller man igen idag, investerar och får fler i arbete, så kan det kanske bli mer över imorgon. Beträffande punkt A är tanken med regeringens budget - som jag förstått saken - att stimulera arbetsinsatser, genom att göra det mer lönsamt att arbeta jämfört med att leva på bidrag. Den ska också stimulera entreprenörsskap och företagande. Beträffande punkt B är det ett steg i rätt riktning om man avbyråkratiserar. Så sker nu, i åtminstone viss mån, genom att minska antalet myndigheter. I längden kan alla svenskar bli "vinnare" om produktionen ökar och Sverige klarar sig bättre i den internationella konkurrensen. Detsamma gäller om slöseriet med offentliga medel nedbringas. ETT STORT FRÅGETECKEN måste dock sättas för regeringens planer på att öppna upp för arbetskraftinvandring från länder utanför EU. Vad är tanken med detta? Ska inte först de många - invandrare och svenskar - som är öppet arbetslösa eller står utanför arbetsmarknaden, trots att de är i arbetsför ålder, få arbete? Handlar regeringens ambitioner här om något annat än en önskan att pressa lönenivåerna?
När en rysk regimkritiker som Anna Politkovskaja mördas är svenska journalister inte sena att misstänka regimen i Moskva för att ligga bakom. När ett svenskt regimkritiskt parti som Sverigedemokraterna får sina möten angripna framförs inga motsvarande misstankar mot regimen i Stockholm. Det aktuella angreppet riktades mot en sammandragning i Eslöv, av kommunalt förtroendevalda för SD i Skåne. Stenar kastades in genom fönsterrutor, dörrar slogs sönder och åtminstone en person blev skadad. Bakom attentatet stod personer som media tilldelar hederstiteln "aktivister". Det inträffade var ingen enstaka, isolerad, händelse. Sedan mer än ett decennium har de fått sina mötena angripna. Riksårsmötet i Norrköping 1995 angreps på ett liknande sätt, där huliganerna anfördes av Tobias Hübinette, vilken samma år grundade tidskriften Expo. Sedan har vi överfallet sommaren 1997, där fyra unga sverigedemokrater slogs blodiga av en skara "aktivister". Av DN rubriceras som att "bråk uppstod". Vi har överfallet 2005, på sverigedemokrater som hade en fest i en ensligt belägen byggnad. Bilar slogs sönder och personer misshandlades. En av deltagarna var nära att bli dödad - ihjälgasad. Det nu aktuella mötet skulle först ha hållits i Höör, men flyttades i sista stund. Orsak: ett stort antal huliganer hade samlats där - med uppenbart syfte att störa och förstöra. Polisen ansåg dock inte att man kunde ta de svartklädda i förvar, för att skydda mötet. Inte heller följde man efter dem, för att hålla dem under kontroll. I Eslöv fanns bara en polisbil med ett ett par konstaplar, de kunde bara kalla på förstärkning. När denna anlände var det hela över, och brottslingarna kunde undkomma. Partier i den nya regeringen har krav om mer resurser till polisen. I detta fall var det inte resurser som saknades, utan viljan. Antag att det varit fråga om ett EU-toppmöte - nog hade huliganerna då raskt tagits omhand, i förebyggande syfte.
Den 11/10 skrev jag om kärringar som polischefer. Det kräver en precisering. I begreppet "kärring" ligger för mig att det kan omfatta personer ur båda könen. Även en man kan så att säga vara en "kärring". Beträffande polischefer känner jag dock inte till andra än den nämnda trion. Finns det idag några män kvar som polischefer? Vad jag kan komma på är ett polisbefäl med engagemang och integritet i Malmö - han fick ju sparken, därför att sossarna lokalt inte uppskattade att få kritik. Däremot finns ju en hel del kärringar av manligt kön inom politiken. Det har på sistone skrivits mycket om "skandalministrarna", varvid åsyftats två ministrar som uppmärksammats i media. Båda kvinnor. Tystare har det varit om en del manliga ministrar, också med ofördelaktigheter i bagaget. Andreas Carlgren, som lämnat felaktiga uppgifter till riksdagsförvaltningen, vilket gjorde att han fick ut dubbla ersättningar och 130.000 kronor för mycket. Det är mycket pengar - det skulle ha räckt till åtminstone nio nya tevagnar. Senare betalde Carlgren visserligen tillbaka dessa pengar, men detta först efter att "slarvet" upptäckts och skandal hotade.
Ett annat exempel är Carl Bildt, som under lång tid uppbar riksdagsarvode fastän han i praktiken inte medverkade i riksdagsarbetet.
Tingsrätten i Stockholm dömde Anna Sjödin, SSU-ordförande, på alla punkter för krogbråket. Vad betyder det? Från början till slut har ju ord här stått mot ord. Krogvakten och hans arbetskamrater har hävdat en sak, bl.a. att Sjödin använt ordet "svartskalle". Sjödin har förnekat detta, samt hävdat att vakten använt könsord mot henne. Det senare har styrkts av oberoende vittnen, vilket ju minskar vaktens trovärdighet. I tidigare rättsfall om krogbråk har också den vakt som då var inblandad erkänt sig ha vittnat falskt, långt efteråt. Påtagligt var också att bilderna på Sjödin dagen efter bråket visade hur hon var blåslagen både i ansiktet och på armarna. Vad den aktuella domen säger är inget nytt om vad som faktiskt hänt, det kan i bästa fall de inblandade själva veta. Däremot säger den något om tingsrätten. Hellre fria än fälla? Det är en princip som vårt rättssystem bekänner sig till. Denna princip har tillämpats i många mordfall - senast i Växjö, där den åtalade ynglingen nu får skadestånd. Principen tillämpades också beträffande Sjödins anmälan mot krogvakten - detta åtal lades ned. Omvänt tillämpades däremot inte denna princip. Domen mot Anna Sjödin bygger helt på vittnesmål, inte bevis. På ett sätt ligger här en konsekvens: först dessa lagar, sedan en sådan dom.
Även om Sverigedemokraterna i Stockholm fick bara blygsamma 1,6% av rösterna så innebar detta en fördubbling jämfört med valet fyra år tidigare. Antalet kommunala mandat för SD inom regionen ökade från 1 till 7. Eller mer, om man räknar även de platser som partiet inte lyckats besätta. I hela Sverige fick SD cirka 280 mandat. Det här skapar möjligheter, men även problem. Vid en så hastig tillväxt - hur få medlemsskolning, argumenttrimning och mediaträning att hålla jämna steg? Ett exempel på hur det kan slinta var en intervju för Tvärsnytt, med en SD-företrädare i Örebro. Avslutningsvis frågade reportern vad SD-aren skulle göra om inte invandringen kunde hejdas, om utvecklingen i Sverige fortsatte som hittills. SD-aren svarade: "Jag tar min familj och flyttar till ett land där dom inte tar emot utlänningar". Ett sådant uttalande inbjuder naturligtvis till skratt och raljerande. Tveklöst fångar det SD:s dilemma. Men för att ta den av Tvärsnytt ställda frågan på allvar: Det fanns en tid när svenskar emigrerade i massomfattning, till framförallt USA. Då var det aldrig fråga om att låta sig bli försörjd av det nya landets invånare. Samma sak gäller idag, för de svenskar som emigrerar. Det är en väsentlig skillnad mellan att komma som en parasit - försörjd genom bidrag eller brottslighet - mot att komma för att "hugga i", eller ha sin egen försörjning fixad i förväg, från hemlandet! I praktiken är emigration idag en möjlighet som står öppen bara för vissa svenskar: • Unga, som är särskilt driftiga och begåvade. • En välutbildad elit. • En välbärgad medel- eller överklass. • Äldre personer, med sin pension tryggad. När det gäller den fjärde kategorin, för personer som inte tillhör nomenklaturan, är dock frågan hur pålitlig den inkomsten blir. Vanliga pensioner kan ju plötsligt minska, om "bromsen" slår till - vilket sker om börsen dyker. För de flesta svenskar är Sverige det enda alternativet. De står s.a.s. "med ryggen mot väggen" (även om vi kommer att ha hunnit långt i utförsbacken, innan de inser detta). För de flesta invandrare är det annorlunda. De har i regel ett hemland att återvända till, när det blir för kärvt i Sverige.
Miljöpartiet profilerade sig ju som det parti, vilket mest aggressivt deltog i kampanjandet för "apatiska flyktingbarn". Man lyckades också - en s.k. flyktingamnesti drevs igenom. Innebörden av detta var att utlänningar som vägrade att respektera svenska myndigheters beslut belönades, med permanenta uppehållstillstånd. Vilka signaler sänder inte detta, vilka perspektiv ger detta för "integration" i det svenska samhället? Just detta extremparti gick kraftigt framåt i kommunalvalet i Stockholm, och fick 9,2% av rösterna! Detta kan jämföras med resultatet för Sverigedemokraterna. I kommunalvalen totalt sett - snittet för hela Sveriget - fick SD 2,6%. I Stockholms kommun fick man 1,6%. Det betyder att Miljöpartiet i Stockholms kommun fick mer än fem gånger så många röster som Sverigedemokraterna! I landstingsvalet, Stockholmsregionen, var motsvarande siffror 6,6% för Mp, 1,6% för SD. Det här visar på skillnader i mentalitet mellan invånare i Stockholm och invånare i andra delar av landet. Det vore dock orättvist att för den skull döma ut samtliga stockholmare. Det är viktigt att inte generalisera och bli fördomsfull. Alla invånare inom 08-området är inte politiska nollor. Sant är att i Stockholmsområdet finns en överrepresentation av samhällsupplösande och självdestruktiva krafter, men åtminstone 1,6% röstade ju för något annat. Vore det val igen imorgon skulle andelen SD-röster inom 08-området förmodligen öka till cirka 2%. Återstår då 98%. Dessa kan med rätta benämnas, inte bara "nollåttor", utan noll-nittiåttor.
Är Andreas Carlgrens främsta merit för att få bli minister att han är "öppet homosexuell"? Det kunde låta så när den nya regeringen presenterades i media. Redan innan regeringsbildningen var påbörjad gick Maud Olofsson (c) ut i media med krav på att hälften av regeringsledamöterna skulle vara kvinnor. Det är en typ av resonemang som jag är skeptisk mot! Det känns igen från socialdemokratiska nomineringsmöten. Viktigast blev faktorer som kön, ålder, bostadsort och facktillhörighet. Åskter eller duglighet blev underordnat. Man kan också se vad som hänt inom polisväsendet. Chefsposterna innehas till stor del av kvinnor. Det hade i sig inte gjort något, men här är det fråga om kärringar, i ordets sämsta bemärkelse. Jag tänker på Carin Götblad i Stockholm. I en polisbil, skyltad "Snutdjävel" på turkiska, for hon nyligen omkring i invandrartäta områden. Ett försök att ställa sig in, som ju bara kunde väcka förundran och förakt.
I Malmö finns Ulla Ardermark, som är bättre på att prata bort problemen än att verkligen åtgärda dem. Som chef för Rikskriminalen har vi Therese Mattsson, känd för sitt sätt att värna mötesfriheten. REINFELTS LÄGGANDE AV PUSSEL resulterade i en regering där i stort sett hälften är kvinnor. Till vilket pris? Två av de kvinnliga ministrarna hade anlitat hemhjälp, svart. I sig kanske inte så upphetsande, men när handelsminister Maria Borelius förvarar sig med att hon inte haft råd att betala vitt, trasslar hon till det. Familjens inkomst var över en miljon kronor om året. Men viktigare blir nu vad både hon och Reinfelts övriga ministrar uträttar som regering. Sparsamhet kan därvid vara en värdefull dygd! Till att börja med har Sverige en statsskuld på mer än 1.200 miljarder kronor att betala av... |
||||||||||
