Nordamerika

Den svenska kolonin "Nya Sverige" var belägen på ömse sidor om viken och floden Delaware (då benämnd "South River") på den nordamerikanska östkusten. På en USA-karta av idag blir det ett område inom tre delstater: New Jersey, Pennsylvania och Delaware. Det innefattade det område där idag miljonstaden Philadelphia ligger.

Det var under åren 1638-55 som Sverige hade denna koloni, dvs en period på 17 år.

Nya Sverige förvärvades alltså under Sveriges stormaktstid, när drottning Kristinas var regent och Axel Oxenstierna var rikskansler. Oxenstierna hoppades få in pengar via handel och kolonisation av Amerika. Han kontaktade holländaren Peter Minuit, som sedan en tid var ledare över kolonin "Nya Nederland" vid Hudsonfloden (nuvarande New York). Minuit erbjöd sig att leda en svensk-holländsk amerikaexpedition.

Denna bestod av de två fartygen "Kalmare Nyckel" och "Fågel Grip" . Ombord fanns 20 svenska knektar, en holländsk besättning och varor från Holland. Resan tog ett halvår. Skeppen lämnade Göteborgs hamn hösten 1637 och ankom till Delawarefloden i mars 1638.

Vid flodmynningens västra strand byggdes ett första fäste, "Fort Kristina". De svenska kolonisterna hade hela tiden ett fredligt umgänge och livligt varuutbyte med indianerna.

Under hela den period vi hade "Nya Sverige" sändes 12 olika expeditioner dit från Sverige. Tiden med Johan Printz som guvernör, 1643 och framåt, markerar den svenska kolonin "storhetstid". Utöver det första fortet byggdes bl.a. "Nya Göteborg" längre upp vid floden och "Nya Elfsborg" längre ut med havet, på östsidan. Antalet svenska nybyggare i området uppgick 1654 till 500, varav en betydande andel av finnar.

Det rådde dock hela tiden ett konkurrensförhållande gentemot holländarna och efter att Peter Stuyvesant 1647 blivit guvernör i den holländska grannkolonien Nya Nederländerna gjorde sig holländarnas övervikt alltmer gällande. Han anlade bl.a. en ny skans, "Fort Casimir" invid "Fort Kristina", men längre ut mot havet. Det slutade med att holländarna 1655 erövrade kontrollen över hela området.

Mindre än tio år senare var det engelsmännen som över.

Svenskarna kunde dock vidmakthålla vissa kontakter med hemlandet under lång framåt, tills inga av dem längre förstod någon svenska. Ända fram till år 1789 sände Sverige över präster för tjänstgöring i området.


Afrika

"Cabo Corso" kallades den afrikanska koloni som Sverige en gång hade i Västafrika, vid nuvarande Ghana.

Det var under åren 1650-63, dvs en period på bara 1 år.

Det var en tid av expanderande världshandel, efter de stora geografiska upptäckterna. Handel både med slavar och annat hade potential att ge stora vinster. Även om riskerna behövde spridas, varför handelskompanier bildades.

Storbritannien, Frankrike och Nederländerna bedrev en omfattande internationell handel och skaffade sig kolonier. Således framstod det som naturligt att även Sverige - en av 1600-talets europeiska stormakter - deltog.

År 1649 fick Afrikanska kompaniet privilegier för handel på Västafrika med slavar, elfenben och guld. Det gällde ett område vid dåvarande Guldkusten, som hette Cabo Corso (Cabo = udde, kap), från början en portugisisk koloni. Året därpå, 1650, inleddes byggandet av ett handelsfort som fick namnet Carlsborg efter Karl X Gustaf. Borgen kom i danska händer redan 1658, blev på nytt svensk under en kortare period varpå projektet övergavs 1663.

Kolonin togs över av först holländarna, sedan engelsmännen. Själva borgen Carolusborg revs i slutet av 1700-talet för att ge plats åt en befästning som fick namnet Cape Coast Castle.


Västindien

Den lilla ön Saint-Barthélemy i ögruppen Små Antillerna i Västindien var en svensk besittning under nästan ett helt sekel. Ön överläts till Sverige av Frankrike år 1784, i utbyte mot handelsrättigheter i Göteborg. 94 år senare - 1878 - såldes ön tillbaka till Frankrike.

S:t Barthélemy ligger norr om franska Guadeloupe, i höjd med Puerto Rico.

Också Guadeloupe, en väsentligt större ö, har en tid varit svensk besittning. Det rör sig dock om mycket kort period. Sverige fick besittningen 1813 av Storbritannien, som under Napoleonkrigen erövrat den från Frankrike.

Karl XIII och hans efterträdare fick ön som ersättning för egendomsförluster som kunde drabba kronprinsen Karl XIV Johan till följd av alliansen mot Napoleon. Vid freden i Paris 1814 fick Frankrike tillbaka Guadeloupe och Sverige kompenserades då med 24 miljoner franc.

Saint-Barthélemy har en yta på 21 kvadratkilometer. Den omges av ett antal än mindre öar, vilka räknas till ön. Huvudstaden, och den enda staden på ön, heter Gustavia. Huvudgatorna där heter Kungsgatan och Drottninggatan.

I en rapport från en svensk generalkonsul i Frankrike sades om Saint-Barthélemy:

"Den är en mycket obetydlig ö, utan strategisk position. Den är mycket fattig och torr, med en synnerligen liten befolkning. Bara salt och bomull produceras där. En stor del av ön utgörs av sterila klippor. Ön har inget sötvatten; alla brunnarna på ön ger bara bräckt vatten. Vatten måste importeras från närliggande öar. Det finns inga vägar någonstans."

Jorden var för dålig för jordbruk. Öns enda fördel ansågs vara en bra hamn.

Ön förvärvades på Gustav III:s tid. En bakgrund var inspiration från Danmark, som gjort stora vinster från sina kolonier i Västindien. Egna kolonier sågs också en symbol för makt och prestige.

På hösten 1786 startades det Svenska Västindiska Kompaniet på Saint-Barthélemy. Det skulle bli fråga inte minst om slavhandel. När slavhandeln blev en politiskt het fråga lade Sverige dock ned den. Direkt förbud infördes dock först 1813 och slaveriet på Saint-Barthélemy avskaffades inte förrän 1847 (dvs senare än i England eller i USA:s nordstater).

Gustavia lever idag på turism, främst lyxturism. Ön lär vara känd som en tillflyktsort för internationella kändisar.


Jan Milld, den 3.6.2007

 

Utomeuropeiska besittningar

Sverige har aldrig varit en kolonialmakt, jämförbar med andra västeuropeiska länder, som England, Nederländerna eller Frankrike.

Dock har Sverige under korta perioder haft kolonier i både Amerika och Afrika. Först i mitten av 1600-talet, sedan i slutet av 1700-talet och in på 1800-talet.

Nordamerika

Afrika

Västindien