Åland har
kontinuerligt varit bebott sedan stenåldern. En omfattande invandring
har under årens lopp skett till Åland, från framförallt
Mälarlandskapen.
Ögruppens
historia har senare varit fylld av dramatik.
Under 1600-talet
försvann många män genom utskrivningar till krigen.
Även de höga skatterna gjorde att åtskilliga bönder
tvingades lämna sina gårdar. Under de sista åren
av det seklet svalt många ihjäl pga extremt svåra
missväxtår.
I början
av 1700-talet gick ryssarna skoningslöst fram i Finland och utmed
den svenska Östersjökusten. 1714 tvingades alla ålänningar
att fly till Sverige! Fram till 1721 låg Åland öde!
Befolkningen levde under sju år som flyktingar. De var inhysta
på gods och bondgårdar längs Roslagskusten och vid
Mälaren.
På 1740-talet
var det åter krig mellan Sverige och Ryssland. Åland hemsöktes
åter av ryska trupper. Denna gång blev det fred ganska
snart, och efter en sommar som flyktingar kunde ålänningarna
återvända till sina hem.
1808-09 inträffade
så den stora katastrofen. Ryssarna ockuperade åter ögruppen.
Visserligen kunde en allmogehär köra ut ryssarna, men strax
därpå utbröt svåra epimedier av dysenteri och
tyfus. Var tionde ålänning avled.
När ryssarna
angrep på nytt valde svenskarna den brända jordens taktik.
Sverige förlorade hela Finland, som blev ett ryst storfurstendöme
med visst självstyre. Där ingick Åland.
Ur säkerhetssynpunkt
var detta ett mardrömsscenario för Sverige, med en fientlig
stormakts trupper så nära den egna huvudstaden.
Till detta kom
att Ryssland på 1830-talet började uppföra en stor
fästning på Åland, Bomarsund.
För ortsbefolkningen kom denna att under ett kvartssekel prägla
livet. Till de positiva effekterna hörde att den gav arbetstillfällen.
Under Krimkriget
intogs Åland av engelska och franska styrkor och 1856 tvingades
Ryssland att riva fästningen och demilitarisera Åland.
(Något som i och för sig kom att nonchaleras - ryssarna
byggde inte mindre än sjutton nya fältbefästningar
på ön).
I samband med
de två ryska revolutionerna 1917 blev det ny dramatik för
Åland. Befolkningen där gav mycket tydligt uttryck för
en önskan av att få tillhöra Sverige. Detta kom till
uttryck i åtminstone en folkomröstning och genom en namninsamling.
Mer än 96% av befolkningen i vuxen ålder
undertecknade en begäran om utträde ur Finland!
En begäran
som kom att ignoreras!
Under finska inbördeskriget
1918 landsteg svenska trupper på Åland, i en intervention
mellan de ryska trupper som fanns stationerade där och de finska
styrkor (vita och röda) som kom över isen från Finland.
Inom några veckor hade tyska styrkor ockuperat ön, på
begäran av den vita regeringen.
Herman Lindqvist,
i "Drömmar och verklighet":
"Den
8 januari 1918 marscherade en åländsk delegation upp till
Gustaf V i Stockholm och bad att Åland skulle förenas med
det gamla moderlandet - fram till 1809 hade ju Sverige och Åland
varit samma land. En folkomröstning på Åland visade,
att nittiofem procent av befolkningen stödde detta krav. I deras
manifest stod det: '...vi öppet tillika
frambära öfolkets fasta vilja att ernå landskapets
införlivande med Sveriges rike. Därjämte våra
vi i djupaste vördnad anhålla det Eders Majestät ville
till Sveriges riksdag och folk bringa kännedom om denna ålänningarnas
starka åstundan.' Samtidigt skickade ålänningarna
särskilda ombud till USA:s president och till Frankrikes, Italien
och Storbritanniens regeringar med samma budskap."
"Sympatierna
i Sverige, både till höger och vänster, låg
på ålänningarnas sida; de flesta svenskar stödde
ålänningarnas önskemål om att få ansluta
sig till Sverige."
En genomgående
princip vid Versaillesfreden var att varje folk skulle få ett
eget land - landsgränser skulle följa etniska gränser.
Här fanns dessutom en ovanligt tydligt uttalad folkvilja. Det
var helt entydigt, vad ålänningarna själva önskade.
Saken borde rimligen vara klar!
Men:
Sverige tog upp
frågan i Paris 1919. Finland förde då fram tanken
om åländskt självstyre, inom ramen för Finland.
Stadsfullmäktiges ordförande i Mariehamn, Julius Sundblom,
förkastade det förslaget.
Följande
dag häktades han och en annan åländsk politiker. De
fördes till det finska fastlandet, anklagade för högförräderi.
Lindqvist:
"De
åländska frihetskämparna dömdes till tukthus,
vilket ledde till hårda protester från svenskt håll.
De benådades senare, men nu hade spänningen trappats upp
så långt det gick emellan Sverige och Finland. Ett krig
om öarna var fullt tänkbart."
Frågan hänsköts
till Nationernas Förbund för avgörande.
"Men
den mycket tuffa finländska hållningen mot den mjukare
svenska gjorde att det var ofarligast för NF att låta Finland
få behålla öarna. På det sättet undveks
en väpnad konflikt.
Den
24 juni 1921 föll domslutet: Åland tillhörde Finland."
Ett resonemang
bakom NF-beslutet var att hänsyn till den svenskspråkiga
besluten kring Åbo och andra delar av Finland talade för
denna lösning.
Ålänningarna
fick en särställning. T ex blev de befriade från värnplikt.
Hjalmar Branting,
som ett drygt decennium tidigare stött norrmännens krav
på självstyre, menade att det var dålig politik att
motsätta sig befolkningens vilja.
"Besviket
mumlande fick Sverige acceptera NF:s beslut, men Brantings slutord
var att den dag skulle komma då ålänningarnas krav
skulle bli hörda och tillfredsställda."
Jan
Milld, den 18.2.2007
