Stora
nordiska kriget
År
1700 var det slut på två decennier av fred, en ovanligt
lång fredsperiod för vårt land på den tiden.
Sverige angreps av Sachsen-Polen, i allians med Ryssland och Danmark.
Under de första åren av kriget vann Sverige ändå
slag efter slag och kunde i tur och ordning besegra alla motståndare
- utom Ryssland.
Ur
"Slaget vid Stäket":
"I
början av 1708 låg den svenska strategin och därmed
Nordens öde i vågskålen. Många i det svenska
lägret hoppades på att armén skulle vända
sig mot Baltikum, som till stor del erövrats av ryssarna under
Karl XII:s tid på kontinenten, och kanske därefter gå
mot Moskva. Karl XII beslutade sig dock för att gå direkt
mot Moskva med motiveringen 'vi måste våga medan vi
äro i lyckan'. Snart modifierades planen så att den svenska
armén skulle marschera till Ukraina och förena sig med
upproriska kosacker. Sedan skulle Moskva tas."
Med
nederlaget vid Poltava 1709 förlorades cirka 9.000 svenska soldater.
Det innebar en försvagning, men det var ändå inte
mer än en tredjedel av Sveriges militära resurser. Viktigare
blev en annan innebörd: antalet fiender ökade. Danmark gick
genast in i Skåne. 1715 förklarade av Preussen och Hannover
krig mot Sverige.
Fredsförhandlingar
började med Ryssland i maj 1718, i Lövön på Åland
- ett läge då Ryssland sedan ett par år ockuperade
hela Finland. Karl XII förhalade ändå, han ville inte
avstå några viktiga landsområden. Förhoppningar
fanns om en allians med Ryssland, efter att ha besegrat Danmark-Norge.
Vid sin sida i det diplomatiska spelet hade Karl XII den kontroversielle
von Görtz.
Ur
"Skärgårdskriget":
"Karl
XII:s förhållande till tsaren var så vänskapligt,
att han sommaren 1717 och 1718 ansåg sig kunna blotta de ostliga
provinserna på allt försvar. Han litade på att
tsaren skulle avvakta hans underkuvande av Norge."
Efter
Karl XII:s död på hösten samma år blev hans
syster Ulrika Eleonora svensk regent. Med Fredrik av Hessen-Kassel
som gemål. Denne var överbefälhavare vid kungens död
och som första åtgärd avblåste han fälttåget
mot Norge. von Görtz arresterades och avrättades.
Sverige
fortsatte att förhala en fredsuppgörelse, nu med hopp om
stöd från Storbritannien..
"Slaget
vid Stäket":
"...började
Peters tålamod att tryta.. man ville nu snabbt ha en bra fred
med Sverige. Man kan förstå den ryska frustrationen,
det stod sedan länge klart att Sverige var militärt besegrat,
men svenskarna verkade inte vilja inse detta faktum. Trots att den
regering som efterträdde Karl XII hade en begränsad förmåga
att föra krig, betedde sig den svenska ledningen som om man
hade gott om tid..."
Galärfartyg
"Skärgårdskriget":
"Den
sjöofficer, som kallade sig Peter Michailov, var i själva
verket Rysslands härskare, Peter den store. Men denne uppträdde
inte i vardagslag som tsar och kejsare. Utan föredrog att fylla
någon underordnad post i sitt rike. Inom flottan hade han
så småningom avancerat till viceamiral. Och Gud nåde
den som på skeppsdäck glömde den titeln och kallade
honom majestät. I land kunde han inneha rangen av av överste
- såsom sådan tjänstgjorde han exempelvis i slaget
vid Poltava. När han skulle resa mellan Petersburg och Moskva
begärde han som varje annan officer i vanlig ordning pass av
furst Mensjikov. Inom örlogsvarvets portar var han bara bas
för timmermännen. Då arbetade han lika flinkt som
de med yxa på stävar och spant, uppbar vanlig daglön
och stod ödmjukt med mössan i hand för att motta
order av amiral Apraksin. Det var tsar Peters metod att lära
självsvåldiga ryssar västerländsk disciplin."
Ryssland
hade redan i början av kriget visat sig förfoga över
en ny typ av vapen: galärfartyg, framdrivna med muskelkraft,
genom rader av roddare. Dessa hade två stora fördelar jämfört
med vanliga örlogsfartyg:
•
de kunde gå oberoende av vädret, de behövde ingen
vind
•
de kunde gå på grunda vatten.
Galärfartyg
var som gjorda för att röra sig i skärgårdsområden.
De kunde där röra sig snabbt och de kunde lätt göra
strandhugg.
1704
kom ryska galärfartyg för första gången till
användning, när staden Narva intogs. År 1708 nvändes
de för att härja den finska sydkusten, varvid staden Borgå
brändes ned. År 1710 användes de för att intaga
Viborg, med dess viktiga fästning. År 1714 medverkade de
till att Åland erövrades, samma år skövlades
Umeå med hjälp av galärfartyg.
"Skärgårdskriget":
"...
tsaren insåg... att det var just ett sådant fartyg som
han behövde för sitt krig. Detta gällde nämligen
den svenska kusten. I dess rika skärgårdar skulle den
grundgående och lättmanövrerade galären vara
det idealiska framkomstmedlet. Och mellan de tusende öarna
hade dess båda fiender - de stora skeppen och det vreda havet
- ingen möjlighet att förfölja dem."
"Slaget
vid Stäket":
"Vi
ser alltså hur den svenska krigsledningen i det längsta
vägrade att uppmärksamma det hot som växte fram inne
i Finska viken och som hade blivit helt uppenbart år 1704.
När
man väl kom igång med åtgärder blev det som
det ofta brukar bli, för lite och för sent. Man fick också
göra den klassiska erfarenheten att ett nytt vapen inte tas
fram över en natt, det tar tid för tillverkarna att lära
sig tekniken... när den svenska galärbyggnationen kom
igång hade ryssarna tio år erfarenhet av att använda
vapnet i Östersjön."
Ur
"Stormakten som sjömakt", Alexej Smirnov:
"Galärer
kunde inte strida mot linjeskepp ute till havs och de var starkt
beroende av baser på land. Östersjöns skärgårdar
var emellertid utmärkta baserings- och operationsområden
för roddfartyg och om de skyddades av en linjeflotta kunde
de snabbt flyttas från ett operationsområde till ett
annat för raider och amfibiekrig."
Skärgårdshärjningarna
1719
Det
var den 10 juli 1719 som den ryska galärflottan lämnade
Åland med kurs på den uppländska kusten, under ledning
av amiral Fjodor Apraksin.
Det
var ingen liten flotta, den var indelad sex divisioner - vardera på
20 galärer och 15 skärbåtar.
"Skärgårdskriget":
"Avdelningarna
framgingo på linje med noggrann rättning. Ehuru knappt
en kåre krusade vattenytan stod skummet vitt om stävarna.
Ty en hundra fots galär kan uppnå en förvånansvärd
snabbhet, när den framdrives av tjugo par åror. Och de
ryska officerarna läto inte sitt folk spara armarna, ehuru
man redan rott tretton timmar sedan man lagt ut från Rödhamn
på Åland."
"Slaget
vid Stäket":
"Antalet
galärer har beräknats till 132 och antalet skärbåtar
till cirka 100... med antagande att en galär hade 150 till
200 mans besättning och skärbåtarna cirka 50 man,
har siffran 26.000 bedömst som rimlig."
"Styrkan
stridsvärde höjdes av att det även fanns hästgalärer,
som kunde ta ombord 20 hästar. Förmågan att snabbt
kunna spana var viktig när man hade landstigit på en
främmande kust..."
Den 11 juli, klockan
tio på förmiddagen, ljöd ett kanonskott över
Ålands hav. Sedan tändes vårdkasarna utmed den svenska
kusten, som meddelade att en fara nalkades.
Dags att sätta
sig i säkerhet eller göra sig redo för motstånd!
"Skärgårdskriget":
"Vårdkasarna
utgjorde led i ett sedan urgamla tider brukat underrättelseväsen.
De voro byggda som jättelika lappkåtor av mot varandra
uppresta timmer. Ofta höllo de 10 meter i höjd. I kasens
övre del var en kammare inrättad, genom vars gluggar utkiksposter
i kritiska tider oavlåtligt spanade. Hit upp kom man på
en slags stege, som utgjordes av de kvarlämnade grenarna på
en i vårdkasen infälld stock. Hela rummet mellan dessa
vaktrums golv och marken var fyllt med brännbara ämnen,
som man när fara var å färde antände, därmed
sättande hela byggnaden i brand. Som vårdkasarna vanligtvis
voro uppresta på höga berg syntes deras olycksbådande
signaler vida omkring. Och varskodde en vårdkase om fara,
var den nästa genast redo att sprida budskapet vidare. Underrättelsen
om en annalkande fara fortplantades därmed med telegrafisk
snabbhet."
Det bjöds
inte mycket motstånd från svensk sida. Inga svenska örlogsfartyg
mötte inkräktarna.
Ändå
var den svenska regeringen redan en vecka tidigare underrättad
om vad som skulle hända. Rent allmänt stod det också
klart, efter ryssarnas erövring av Åland, att det svenska
fastlandet kunde stå näst i tur.
Efter år
av krigande var Sveriges resurser hårt ansträngda, och
det fanns inte mycket att sätta emot. Resurser måste ju
samtidigt sättas av mot danskarna i söder.
Det hade bildats
en "Stockholmsarmé", under befäl av general
Carl Gustaf Dücker, för att försvara ostkusten.
Den bestod på pappret av åtta kvalleri- och elva infanteriregementen,
men vakanserna var många. I praktiken uppgick den till 9.000
man. Dessutom var utrustningen bristfällig, det fanns inte ens
skor till alla.
Dess primära
uppgift var att skydda huvudstaden, inte olika öar i havsbandet.
Detta var ingen lätt uppgift, då galärfartygen förflyttade
sig så snabbt. Det gjorde att den information som den svenska
krigsledningen hade basera sina beslut på inte var helt tillförlitlig.
Beslut måste inte desto mindre hela tiden fattas, om var tillgängliga
styrkor skulle placeras.
"Slaget
vid Stäket":
"Sverige
hade anfallits med ett nytt vapen mot vilket man stod försvarslös.
Fenomenet var en chock av samma dignitet som när det bepansrade
sydstatsfartyget Merrimac helt plötsligt gjorde alla träfartyg
omoderna..."
"Folkuppbåden
upplöstes som agnar för vinden när de ryska trupperna
närmade sig... I och för sig kunde allmogen föra
ett framgångsrikt gerillakrig mot en ockuperande fiende, men
ryssarna stannade aldrig tillräckligt länge på samma
plats för att kunna bli känsliga för gerilla."
"Skärgårdskriget":
"Man
gav sig icke lång tid på varje plats. Medan husen ännu
stodo i lågor gåvo ryssarna sig iväg för att
på nästa ö fortsätta sitt härjningståg.
Innan den första dagens sol gått ned hade de också
bränt Edö, Ingmarsö, Svartsö, Lådna, Hjälmö,
Möja, Norra och Södra Stavsudda. Under måndagen
blev också hela norra skärgården intill Kanholmsfjärden
skövlad. En onekligen från mordbrännarsynpunkt aktningsvärd
prestation."
De ryska soldaterna
hade order om hur de skulle uppträda. De skulle inte ta fångar
eller döda. Kyrkor skulle också skonas i den bemärkelsen
att den inte sattes ibrand - däremot fick de plundras.
Uppdraget bestod
i att förstöra så mycket som möjligt av infrastrukturen.
Det betydde konkret att hus brändes och spannmål eldades
upp. På Utö satte man gruvan där under vatten och
malmen vräktes i havet. Skärgårdsborna berövades
sina försörjningsmöjligheter, ställdes på
bar backe.
Först skövlades
Rådmansö, på eftermiddagen den 11 juli. Därifrån
gick en fartygsgrupp norrut och avverkade Vätö, Väddö,
Singö, Östhammar och Öregrund. I Gävle blev den
dock stoppad.
En annan fartygsgrupp
drog söderut. Innan den var färdig hade den vid månadsskiftet
nått ändå ned till Norrköping. På vägen
dit hade ryssarna skövlat Nynäshamn, Södertälje,
Trosa och Nyköping.
"Skärgårdskriget":
"Många
av båtarna förde med sig foder och spannmål i sådan
mängd, att de liknade höpråmar. Men i de trakter
de lämnade svalt människor och djur."
Dalarö undgick
härjningar, eftersom där fanns en skans, med kanoner. I
skydd av dessa kanoner hade ett 20-tal handelfartyg ankrat där.
Ryssarna kapade nämligen även fartyg där de kom åt.
Detta störde importen till Stockholm, tillförseln från
Norrland skars av.
Därigenom
drabbades inte bara skärgårdbefolkningen, i Stockholm uppstod
livsmedelbrist och priserna gick i höjden.
Med sig hade ryssarna
en proklamation till skärgådsbefolkningen, på svenska
och tyska. På dessa anslag förklarade tsaren att syftet
med aktionen inte var att erövra några landsområden
- bara att sätta press på den svenska regeringen, för
att framtvinga en fredsuppgörelse.
Baggensstäket
Det
finns två sjöleder in mot Stockholm: den ena är Vaxholm
norröver, den andra är Baggensfjärden med Stäket
och Skurusundet söderöver.
Vaxholm
var starkt befäst, vilket däremot inte var fallet med Stäket.
Ryssarna
gjorde ett lamt försök att angripa Stäket den 16 juli,
men begav sig sedan vidare.
Detta
angrepp togs dock som en varningssignal på svensk sida, och
förstärkningar gjordes. Under ledning av Baltzar von
Dalheim sänktes några stenfyllda skutor vid Knapens
hål, där det var som smalast. Dessutom byggdes en skans
på södra sidan av sundet. Dit förlades också
tre svenska galärfartyg.
Dessutom
placerades skottpråmen "Svarta Björn" längre
in, vid Skurusundets norra mynning. Denna pråm var flatbottnad
och fylld med stora kanoner åt alla håll. Runtom den fanns
stängselbommar, för att hindra att den kunde äntras
i ett överraskande anfall.
På
hemvägen från Norrköping gjorde ryssarna den 13 augusti
ett nytt fösök mot Stäket.
"Slaget
vid Stäket":
"Det
ryska anfallet var nu inne på övertid. Tsar Peter hade
uttryckt önskemål om att kampanjen skulle vara klar den
6 augusti, men de fantastiska framgångarna och bristen på
motstånd hade förmodligen fått Apraxin att vilja
fortsätta. Dagens operation var med största säkerhetinspirerad
av de tidigare lyckosamma raiderna.
Att
plundra och bränna Stockholm skulle kunna medföra stor
ära, och även rikedom, för deltagarna. Från
rysk sida ville man inte lämna de svenska vattnen utan att
i alla fall ha gjort ett försök att kröna sin kampanj
med en bedrift som inte skulle glömmas i första taget.
Dessutom ingick det i uppdraget att göra ett försök
mot Stockholm..."
Ryssarna satte
först iland trupper vid Boo kyrka, dvs på norra stranden.
Vid upptäckten av skansen på andra sidan och de svenska
förstärkningarna backade man.
I
ett andra försök skickades grenadjärer fram mot skansen,
dvs elitsoldater med granatar. De tvingades dock upptäcka att
runt skansen fanns ett skydd motsvarande senare tids taggtråd:
spetsiga trädgrenar som hindrade dem att komma så nära
att de kunde slunga iväg sina granatar.
Ryssarna
inledde så ett större och samordnat anfall mot Skansen,
för att komma åt den från även landsidan.
Under
tiden var svenska förstärkningar på väg - dels
en trupp under Rutger Fuchs, dels en annan trupp. Även
sedan Fuchs anlänt med sina mannar var de väsentligt färre
än ryssarna - cirka 700 mot cirka 6.000. Terrängen var dock
oländig, vilket gagnade svenskarna. Det blev inga närstrider,
utan man stod och sköt på varandra (med ganska dålig
träffsäkerhet).
Enligt
en beskrivning vräkte svenskarna härvid ryssarna i stort
sett i sjön. Enligt en annan version ebbade striderna bara ut,
när mörkret föll. Och dagen därpå gav ryssarna
upp försöken att ta sig igenom sundet.
Vilken
version som än stämmer så betydde förstärkningen
vid Stäket i kombination med de svenska soldaternas insatser
att Stockholm räddades.
Möjligen
hade så skett ändå, med hjälp av Svarta Björn,
även om ryssarna tagit sig igenom vid Stäket.
70
svenskar stupade i slaget vid Stäket.
"Slaget
vid Stäket":
"...
bara några få saker vi kan vara säkra på:
att en strid mellan svenskar och ryssar utkämpades under kvällen
den 13 augusti, att det främst var Södermanlands regementes
Andra bataljon som stred, att striden endast utkämpades med
eld, att visst eldunderstöd lämnades av de svenska galärerna,
att striden avstannade vid mörkrets inbrott, att båda
sidor då drog sig något tillbaka samt att ryssarna följande
dag embarkerade sina galärer och sedemera avseglade."
|
Minnesmonument
vid Baggensstäket |
"Skärgårdskriget":
"Ryssarnas
besök i Stockholms skärgård år 1719 hann sätta
outplånliga spår. Man möter så gott som vid
varje steg minnen från det fruktansvärda året.
De äro också orsak till att Stockholm på saltjösidan
är fattigare på kulturhistoriskt intressanta byggnader
än på mälarsidan. Det har inte alltid varit så.
Men 1719 strök skärgårdens 1600-talshus med. Och
man förstår att 1700-talets godägare inte voro så
livade för nybyggnader. De tyckte brandrisken var för
stor."
Skärgårdskriget
1719 hade gjort 20.000 svenskar hemlösa. Värdet av allt
det förstörda har uppskattats till 6 miljoner riksdaler.
En svensk statsbudget kunde vid denna tid ligga på 5 miljoner
rdr.
Ryssarna
skulle 1720 göra ett nytt försök att angripa den uppländska
kusten med galärfartyg, men detta stoppades. Däremot lyckades
man detta år bränna i Umeå, än en gång.
Fredsuppgörelsen
mellan Sverige och Ryssland slöts först 1721, i Nystad.
"Slaget
vid Stäket":
"Slaget
vid Baggensstäket ... är tillsammans med slaget vid Brunkeberg
år 1471, då en svensk bondearmé besegrade danska
och tyska riddare, bland de viktigaste fältslagen som utspelats
i Stockholms närhet..."
Jan
Milld, den 18.12.2007
