Tvåkammarriksdagen
1866
1866 lyckades
dåvarande statsministern, Louis De Geer, genomdriva en representationsreform,
som innebar att ståndsriksdagen - med adel, präster, borgare
och bönder - ersattes av en tvåkammarriksdag.
Därigenom
skulle riksdagen bättre komma att avspegla verkligheten. Den
ekonomiska utvecklingen hade ju gjort att det växt fram en medelklass
som inte blev representerad genom något av de fyra stånden.
Tanken med två
kammare var att de skulle ha olika profil:
• Första
kammaren skulle ge representation bara för de rikaste. Dess funktion
skulle vara att verka konserverande ochåterhållande.
• Andra
kammaren skulle ge en mer folklig representation. Den skulle kunna
vara mer pådrivande för förändringar.
1872 var det ändå
bara drygt 9% av befolkningen som hade rösträtt till andra
kammaren.
Begränsningarna
åstadkoms genom förmögenhets- och inkomstkrav.
Begränsningarna
För båda
kamrarna tillämpades från början majoritetsval i enmansvalkretsar.
Både hade
också rösträttsåldern 21 år.
Bara män
hade rösträtt.
a) Första
kammaren
• Ledamöterna
valdes indirekt, genom valkorporationer av personer som valts in kommunalt.
• för
valbarhet krävdes att vederbörande
- var man
- hade fyllt 35
år
- hade en årsinkomst
på minst 4.000 riksdaler eller en förmögenhet på
minst 80.000 riksdaler.
• den kommunala
rösträtt var graderad efter inkomst, så att en enskild
person kunde ha ett mycket stort antal röster, i städerna
upp till 100 röster, på landet upp till 5.000 röster!
• mandatperioderna
var 9 år, med successiv förnyelse.
Redan valbarhetsrestriktionerna
gjorde att det i landet fanns bara 6.000 personer som kvalificerade
sig.
Dessutom var uppdraget
ej arvoderat, bara rika personer kunde tillbringa lång tid i
Stockholm för att deltaga i riksdagssammanträden.
b) Andra
kammaren
• för
valbarhet krävdes att vederbörande var man och hade fyllt
25 år
• rösträtt
förutsatte en årsinkomst på minst 800 riksdaler eller
ägde en fastighet till visst värde
• rösträtt
förutsatte dessutom att man betalt skatt under de senaste 10
åren
• mandatperioderna
var på 3 år.
• platser
i andra kammaren var arvoderade.
Med viss automatik
kom rösträtten att utvidgas beträffande andra kammaren.
Genom höjda inkomster kom fler att klara inkomststrecket. År
1908 hade nära 18% av befolkningen rösträtt till andra
kammaren, eller cirka 60% av alla män över 21 år.
För första
kammaren fanns en automatik i motsatt riktning. Det hjälpte där
inte att många hade rösträtt, när vissas rösträtt
kunde vara tusenfaldig.
Krav
och aktörer
Den
rösträttskamp som snart kom igång inriktade sig från
första början på en utvidgad rösträtt till
andra kammaren.
Där
fanns i huvudsak två linjer:
A.
sänkt inkomststreck, så att fler blev röstberättigade
B.
allmän rösträtt, dvs helt borttaget inkomststreck.
Det
var i huvudsak två politiska krafter som verkade för allmän
och lika rösträtt, eller i varje fall en utökad rösträtt:
•
liberalerna
•
socialdemokraterna.
På
samma sätt som en allt större medelklass utan rösträtt
växt fram före 1866 växte nu arbetarklassen för
varje år, ett stort antal medborgare var utan rösträtt
till den nya tvåkammarriksdagen.
Sundvallsstrejken
1879 och liknande erfarenheter visade på behovet för arbetarna
av att få makt över statsapparaten. Allmän och lika
rösträtt kunde ge majoritet i riksdagen och därmed
möjlighet att avgöra regeringens sammansättning.
4.
Kampmetoder
Rösträttskampen
tog fart på 1890-talet. 1889 hade Socialdemokratiska Arbetar-Partiet
(SAP) bildats och året därpå bildades Sveriges allmänna
rösträttsförbund - en samverkan mellan liberala och
socialistiska krafter.
Detta
förbund organiserade två s.k. folkriksdagar
- 1893 och 1896. Dessa röstades fram med deltagande
av fler medborgare än vad som gällde för andra kammaren.
En
namninsamling 1898 gav 394.000 underskrifter.
Stora
demonstrationer hölls till förmån
för allmän och lika rösträtt.
1902
anordnades även en storstrejk för
detta krav: 120.000 personer lade ned arbetet under ett par dagar.
Som
argument för rösträtt kunde anföras att i USA,
dit många svenskar utvandrat, fick envar rösträtt,
så fort vederbörande blivit amerikansk medborgare. I våra
grannländer blev också rösträtten allmän,
långt innan så skedde i Sverige.
Ytterligare
ett argument blev den allmänna värnplikten, införd
1901. Där gjodes en koppling: "Ett gevär - en röst!"
Steg
på vägen
1904
lade regeringen en proposition om allmän rösträtt.
Ur
Nils Andréns "Från kungavälde till
folkstyre":
"Den
liberalt präglade justitieministern O. Berger underströk
att allmän rösträtt inte hade lett till några
omstörtningar i andra länder utan snarast hindrat sådana.
Den stigande bildningen, det ökade politiska intresset och 'den
lugna och besinningsfulla naturen' hos det svenska folket skapade
gynnsamma förutsättningar för den allmänna rösträtten."
Dock
skulle den omgärdas med "garantier" 25 års rösträttsålder,
fullgjord skattskyldighet och fullgjord värnplikt. Valmetoden
skulle samtidigt göras proportionell.
Förslaget
föll på att liberalerna, andra kammarens då största
parti, inte accepterade proportionalismen.
1907
beslöt riksdagen om allmän och lika rösträtt för
män till andra kammaren. Beträffande första kammaren
infördes en graderad skala, där ingen kunde få ha
mer än 40 röster. Till båda kamrarna blev valmetoden
proportionell.
Riksdagen
1909 bekräftade detta beslut och vid andrakammarvalet 1911 tillämpades
de nya reglerna.
Kvar
stod kraven på dels lika rösträtt till även första
kammaren, dels allmän rösträtt även för kvinnor.
Vid andrakammarvalet 1921 hade även kvinnorna rösträtt.
1921
var drygt 55 procent av befolkningen röstberättigade. Denna
andel har därefter ökat ytterligare, genom dels sänkt
rösträttsålder, dels borttagande av alla streck -
sist fattigvårdsstrecket.
Valresultat
Ett antal faktorer
verkade för att socialdemokraterna i nästan varje val ökade
sin procentandel av rösterna och sitt mandatantal i riksdagen:
1. Arbetarklassens
tillväxt, och en därmed ökad väljarpotential.
2. Högre
löner, som gav rösträtt åt fler.
3. Ökad klassmedvetenhet
och politisk insikt.
4. Utökad
rösträtt, genom beslut om reformer.
Sedan 1911 (uppgifter
om valen dessförinnan har inte varit möjliga att hitta)
ökade andelen s-röster enligt nedan, vid andrakammarvalen.
Partiet ökade från drygt 28% av rösterna i valet 1911
till drygt 41% i valet tio år senare.
I valet 1917 deltog
även ett vänstersocialistiskt parti i valet.
Herman Lindqvist,
i boken "Drömmar och verklighet":
"Valresultatet
på hösten 1917 förändrade den politiska situationen
i Sverige för alltid. Högern förlorade 20 mandat och
fick 59 platser. Socialdemokraterna blev det största partiet
i andra kammaren med 86 mandat. Vänstersocialisterna fick 11
platser. Liberalerna ökade till 62. Bondeförbundet och Jordbrukarnas
fria grupp, som det andra bondepartiet kom att kallas, fick 9 respektive
5 platser."
Sedan 1921 deltog
ett eller flera kommunistpartier i valen. Tillsammans fick socialdemokraterna
och kommunisterna 50% av rösterna i valet 1932 . I valet 1940
fick socialdemokraterna egen majoritet.
| 1911 |
1914,
våren |
1914,
hösten |
1917 |
1920
|
1921 |
1924 |
1928 |
1932 |
1936 |
1940 |
1944 |
| |
|
|
|
|
4,6% |
5,1% |
6,4% |
8,3% |
7,7% |
4,2% |
10,3% |
28,5% |
30,1% |
36,4% |
39,2% |
36,1% |
41,1% |
28,5% |
37,0% |
41,7% |
45,9% |
53,8% |
46,7% |
Hjalmar Branting,
ledare för SAP, kom in i riksdagen 1896, på en liberal
vallista. Snart kom ytterligare några socialdemokrater in i
riksdagen.
I valet 1917 hade
SAP blivit riksdagen största parti. Redan efter valet 1911 hade
socialdemokraterna tillsammans med liberalerna majoritet i andra kammaren.
1917 bildade liberalen Edén en regering, där även
s-ledaren Branting ingick.
Efter valet 1921
bildades den första s-regeringen, med Hjalmar Branting som statsminister.
Det var dock en minoritetsregering, som snart tvingades avgå.
Vid ytterligare två tillfällen under 1920-talet bildades
s-regeringar.
1932, med Per-Albin
Hansson som partiledare, bildade SAP återigen regering. Denna
blev, efter samarbete med Bondeförbundet, långvarig.
Våra
grannländer
Sverige
fick allmän rösträtt senare än något av
våra grannländer.
En
särskild inverkan på frågan i Sverige fick det faktum
att Norge 1898 - som då ännu var i union med Sverige -
införde allmän rösträtt.
T.o.m.
Finland, som fram till 1918 tillhörde Ryssland, införde
rösträtten innan Sverige gjorde det.
Herman Lindqvist,
i boken "Ånga och dynamit":
"Kring
1890-talet hade de flesta länder i Europa kommit längre
än Sverige. Det var bara i Italien, Rumänien och Ungern
som antalet röstberättigade var lägre än i vårt
land.
Norge
införde allmän rösträtt redan 1890. I Sverige
hade knappt sju procent av befolkningen rösträtt medan sexton
procent av danskarna hade det, sjutton procent av tyskarna och tjugotre
procent av grekerna."
Lindqvist,
i "Drömmar och verklighet":
"Den
nya vallagen blev grundlag år 1909 och användes för
första gången i ordinarie val 1911. Därmed var Sverige
sist i Norden med allmän röträtt för män.
Danskarna hade fått det redan 1849, norrmännen 1898. Finländarna,
som var medborgare i det ryska storfurstendömet Finland, fick
allmän och lika rösträtt för män och kvinnor
redan 1906."
Jan
Milld, den 10.2.2007
