Boken "Dialog om invandringen":

Kring nyår -98 fick jag veta att Blågula frågor förts upp på en lista, "Antisemitism World Report 1997", utlagd på internet. Både mitt och Anders Sundholms namn fanns med. I sak var det inget graverande som vi anklagdes för, men bara att finnas upptagna där hade förmodligen sin betydelse.

Bakom avsnittet om Sverige i denna internationella rapport om antisemitism stod Stéphane Bruchfeld. Varför hade han satt upp oss där?

För att få en förklaring ringde Anders upp Bruchfeld. Denne kunde inte anföra något annat emot oss än att vi sett svenska massmedia som en ockupationsmakt. 1) Men vi hade ju aldrig nämnt något om judiskt ägande i media, frågan är om vi ens tänkt den tanken. Här var Bruchfeld tydligen ett steg före oss i tänkandet.

Stéphane Bruchfeld påstod inte att vi var antisemiter - ändå vägrade han att tillmötesgå vår begäran om att plocka bort oss från listan.

Vilken märklig "metamorfos" för mig! Under gymnasietiden hade just historia varit mitt favoritämne och när det skulle skrivas uppsats om "Tyskland under mellankrigstiden" fick jag högsta betyg. I jämförelse med mig var övriga i klassen helt oengagerade i judarnas öde. Plötsligt hade jag - av alla! - hamnat på en världslista över antisemiter.

En radikal scenförändring, utan att jag ansträngt mig. Hade jag ens använt ordet "jude" i något sammanhang? Jo, i Mellanösternkonflikten, där jag hävdat palestiniernas rätt till ett eget land. Men inte kunde väl det göra mig till "antisemit"?

Stéphane Bruchfeld hade figurerat också som en av författarna till en rapport om svenska elevers kunskaper kring bl.a. Förintelsen, efter att man gjort en enkät. Rapporten, utgiven av Ceifo och Brå 1997, hette "Utsatthet för etniskt och politiskt relaterat hot mm, spridning av rasistisk och antirasistisk propaganda samt attityder till demokrati mm bland skolelever".

Telefonsamtalet med Anders hade kommit in även på denna undersökning. Bruchfeld menade att media övertolkat eller rentav misstolkat resultatet. Läget var inte så illa - eleverna var inte så okunniga. Inte desto mindre hade Bruchfeld sedan tackat ja till regeringens uppdrag att medverka i den efterföljande stora kampanjen om Förintelsen. Han fick göra en bok som spreds i massupplaga.

Frågorna i undersökningen hade i huvudsak bestått av ett antal påståenden, där eleverna fick fem svarsalternativ:
- inte alls säker
- lite osäker
- ganska säker
- helt säker
- vet ej.

En av frågorna löd:

"Med 'Förintelsen' brukar vanligtvis menas nazisternas mord på ungefär sex miljoner judar under andra världskriget. Hur säker är Du på att Förintelsen har ägt rum?".

Över 66% av de svarande var helt säkra på detta, ytterligare drygt 14% var ganska säkra. Totalt över 80% var alltså säkra. Nära 12% svarade "vet ej". Mindre än 5% var "inte alls säker" om Förintelsen. Var dessa svar så alarmerande?

En annan - i massmedia inte lika uppmärksammad - undersökning hade gjorts 1995 av Lärarhögskolan i Malmö: "Ungdom och historia". Den visade på en bland niondeklassare kompakt negativ inställning till Adolf Hitler och Nazityskland. 93 procent såg Hitler som en angripare, skyldig till folkmord.

Motsvarande undersökningar har gjorts i även andra länder och det visade sig att de svenska eleverna, vid sidan om de norska, var mest avståndstagande.

Sakligt sett fanns inte något behov av en särskild kampanj kring Förintelsen. Svenska elever kände redan till denna, kunskaperna hade förmedlats genom ordinarie skolundervisning. 2)

När det ändå blev en sådan kampanj var det för att den hade också en annan funktion än att förmedla historiekunskaper och fördöma nazismen. Den primära funktionen med den efterföljande kampanjen var att ge (konstlat framställd) ammunition mot invandringskritiker.

Kritik mot invandringen kopplades ihop med köerna till gaskamrarna. Det betydde nämligen att "ställa grupp mot grupp", precis som nazisterna gjort på 30-talet. Då var det judarna, idag invandrarna. Men "det får aldrig hända igen".

I regeringskampanjen "Levande historia" fick man, genom Anna-Lena Lodenius, med även Blågula frågor.

Det var knappast en seriös undersökning om kunskaper eller demokratiska attityder som Stéphane Bruchfeld och de andra hade gjort 1997. Snarare var det en enkät för att mäta graden av politisk korrekthet hos eleverna.

På sista frågan. "Judar har för stort inflytande i världen idag", var förväntningarna tydliga. Det fanns bara ett rätt svar, nämligen "NEJ".

För egen del finner jag det nu vara ett objektivt faktum, inte en åsikt, att grupperingar av judar har ett stort inflytande i världen idag. Huruvida detta inflytande kan anses som alltför stort sammanhänger naturligtvis med hur det används. Används det för att att förfölja invandringskritiker bör svaret ge sig självt, för den som är demokrat.

"DIALOG OM INVANDRINGEN?" : pris 200 kronor postgiro 80 73 30 - 6 Förlaget Mångfald Se vidare: Innehåll

2) Om skolan inte inte skulle klara sin uppgift kring Förintelsen och andra viktiga händelser i historien bör lösningen vara att öka schematiden för historia, inte att göra brandkårs-utryckningar.

Startsidan, Jan Millds hemsida