 |
|
Boken "Dialog om invandringen":
Ett engagemang i invandringsfrågan kan få helt olika betydelse för personlig del, beroende på vilken sida man ställt sig på. För oss invandringskritiker innebär det ekonomiska uppoffringar och risk för diverse repressalier. För dem som förespråkar generositet kan det ge fart åt en yrkeskarriär eller bli en direkt födkrok.
Ett skolexempel på det
senare utgjorde Anna-Lena Lodenius, "expert på högerextremism".
Hon spottade under 90-talet fram den ena skriften efter den andra
i detta ämne. Fastän hon skrev i stort sett samma sak
i varje bok var det tydligen möjligt att finna avsättning
för ständigt nya alster, det fanns en aldrig sinande
efterfrågan på hennes expertomdömen.
En uppfattning om Anna-Lena Lodenius' position kring invandringen
ger hennes reaktion på tal om återvandring. Sådant
tolkar hon som
"en dröm om ett etniskt rent Sverige". Ett resonemang som gör både
FN och Sveriges regering till förespråkare för
"etnisk rensning". Enligt FN är återvandring
"den
naturliga och humana lösningen på ofrivillig flykt". I proposition 97/98:16 sägs:
"Sverige
har anslutit sig till det internationella synsättet att det
långsiktiga målet för dem som tvingats fly är
att de en dag skall kunna återvända."
1995 skrev Anna-Lena Lodenius tillsammans med Stieg Larsson boken "Extremhögern", utgiven på Tidens Förlag.
Med Rikspolisstyrelsen som utgivare skrev hon och Per Wikström (hennes sambo) 1996 boken "Nazist, rasist eller bara patriot?". Där undgick BGF att nämnas, men därefter har vi alltid funnits med i det som Lodenius framställt.
"Vit makt och blågula drömmar", som utkom 1997, knöts till regeringens kampanj "Levande historia" och fick uppbackning av både Skolverket och lärarfacken.
I katalogen "LEVANDE HISTORIA
- ett urval av läromedel, litteratur, filmer, hemsidor, organisationer
och föreläsare med anknytning till Förintelsen"
gavs denna recension:
"Det
här är en kartläggning av rasismen i Sverige, en
alltmer utbredd företeelse under 1990-talet. 1) Fakta och information varvas på
ett lättillgängligt sätt med ny och unik kunskap.
En värdefull handbok och uppslagsbok, .."
I bokens kapitel "Nya och gamla elektroniska media" finns en rubrik "Nazister på Internet". Där fanns föreningen Blågula Frågor omnämnd, efter att man betat av Ariska Kampförbundet, Ku Klux Klan,Vit-Makt-rörelsen, m.m. Formuleringen löd:
"Även flera nationalistiska invandringsfientliga grupper hade egna hemsidor. SVERIGEDEMOKRATERNA ståtade med inte mindre än fyra, och debattorganisationen BLÅGULA FRÅGOR tre..."
Under rubriken "Främlingsfientliga svenskar är basen":
"Främlingsfientligheten
har numera framstående företrädare på alla
nivåer i samhället... Debattörer från framför
allt de borgerliga partierna vädrar sina främlingsfientliga
uppfattningar i tidningen Fri Information, och socialdemokratiska
företrädare som Fryshusets ordförande i Stockholm
Anders Carlberg ger stöd åt en liknande publikation
med namnet Blågula Frågor.
Det har blivit salongsfähigt i allt vidare kretsar att yttra
sig negativt om invandrare och asylsökande. Det är mot
den bakgrunden vi ska se regeringens alltmer restriktiva flyktingpolitik,
och det faktum att denna knappast väckt några protester.
Man kan se
den svenska rasismen som en pyramid. I toppen finns de relativt
få övertygade nazisterna. Under dessa hittar vi individer
som är medlemmar i eller sympatiserar med diverse främlingsfientliga
partier. Pyramidens bas består av den stora massan av invandrarfientliga
svenskar."
"...Så sent som 1996 uteslöts dock Anders Sundholm
som varit med sedan partiets början - orsaken var hans samröre
med den främlingsfientliga organisationen Blågula Frågor."
Ur kapitlet "ÅTTIO ÅR AV FRÄMLINGSHAT", under rubriken "1990-talet: Framgångarnas decennium":
"Under
1990-talet har flera grupper som delvis består av akademiskt
skolade personer börjat debattera flyktingfrågor. Dessa
har i flera fall ett förflutet inom vanliga riksdagspartier,
men de har upplevt att de inte fått gehör för
sina främlingsfientliga uppfattningar där. De nya debattörerna
publicerar sig i egna tidskrifter som vänder sig till en
liten krets initierade, framför allt Fri Information och
Blågula Frågor. De producerar också en stor
mängd debattartiklar som påfallande ofta publiceras
i vanliga tidningar."
Ur kapitlet "OLIKA TYPER AV ORGANISATIONER":
"I de
följande kapitlen har vi delat upp de olika organisationerna.
Fältet omfattar allt från nazister och militanta rasideologer
till prydliga svenska akademiker som vill att invandrarna ska
åka hem. De sistnämnda uppskattar säkerligen inte
att kopplas samman med de militanta rasideologerna. Vi gör
det ändå.
Rasism och främlingsfientlighet i Sverige är lättast
att förstå om man ser dessa företeelser som ett
brett politiskt fält med minsta gemensamma nämnare:
Minskad invandring!"
I ett brev direkt till BGF, som svar på ett brev från oss, kunde Anna-Lena Lodenius dock kosta på sig att låta annorlunda:
"...Tvärtom
försöker jag både i det jag skriver och i mina
föreläsningar att få människor att se att
man inte kan dra allt över en kam och kalla det för
rasism - det mesta som framförs mot invandringen har för
övrigt ingenting med rasism att göra."
1997 medverkade Lodenius också i antologin "Antirasistiskt
lexikon".
En fjärde bok utkom 1998, med titeln "SVENSKARNA FÖRST? Handbok mot rasism och främlingsfientlighet".
Till de främlingsfientliga räknades återigen föreningen Blågula Frågor. Vi var "ett försök att kanalisera och sprida främlingsfientlighet".
På vad baserade Anna-Lena Lodenius detta omdöme? Två argument kunde skönjas:
1. BGF skyller "alla problem"
i samhället på invandringen.
2. BGF gör "generella påståenden" om
att invandrare missköter sig.
Ingetdera var sant. Exempelvis hade vi återkommande betonat att invandrare inte är en homogen grupp och att det är "skillnad på invandrare och invandrare". Beträffande brottslighet gällde det en överrepresentation, inte om att invandrare i allmänhet skulle vara brottsliga. Det räckte ju för att invandringen som sådan skulle ge en negativ effekt. 2)
Fanns det enligt Lodenius någon
möjlighet för att kräva minskad invandring utan
att kategoriseras som "främlingsfientlig"? Uppenbarligen
inte.
Efter 1998 känner jag inte till att Anna-Lena Lodenius författat
någon mer skrift, såvida det inte är hon som
döljer sig bakom täckmanteln "Författaren"
i "Vi synar Sverigedemokraterna" från år
2000. (se avsnitt 43)
I kommunbibliotekens hyllor
runtom i Sverige finner man hennes och andra antirasisters böcker.
Bara i Haninge bibliotek finns 100-200 titlar i ämnet, med
en massiv övervikt av politisk korrekthet. En och samma författarinna,
Birgitta Angel, hade där inte mindre än 10 olika böcker,
samtliga med flyktingbarn och mångfald, främlingar
och kulturgränser som tema.
Var finns läsarna till alla dessa böcker? Hur kan det
löna sig att trycka dem? Uppenbarligen är det i slutändan
vi skattebetalare som står som finansiärer.
Anna-Lena Lodenius får också inkomster genom att resa runt och hålla föreläsningar om det hon sägs vara expert på. (Se avsnitt 27)
| |
|
1) Varför blev "rasismen" mer utbredd på 90-talet? Var det pga av den förda invandringspoltitiken? Var det pga att man utvidgat själva begreppet "rasism"? (se avsnitt 14)
2) Och vi har i flera sammanhang klargjort,
att det svenska samhället skulle ha problem även invandringen
förutan. T.ex. i "Försvara Demokratin!", utgiven
ett år före denna Lodeniusbok. (Se även avsnitt
30)
|
|