Boken "Dialog om invandringen":
Mitt engagemang kring invandringen hade från början en helt annan inriktning. Jag har under många år själv tillhört de politiskt korrekta i denna fråga.
1969 var jag, tillsammans med en del kulturkändisar, med i en uppvaktning hos dåvarande justitieminister Lennart Geijer till förmån för en avvisningshotad utlänning. Det var en självklarhet för den socialdemokratiska studentklubben vid Stockholms Universitet att deltaga och som ordförande i klubben föll det på min lott att representera.
Militärkuppen i Chile den 11 september 1973 gjorde ett oerhört intryck på mig. Jag identifierade mig med chilenska socialister och kände den djupaste empati med dem. När Palme gav klartecken för Sveriges ambassadör i Chile att rädda över så många som möjligt till Sverige hade han därför mitt oreserverade stöd. Här handlade det verkligen om att fly undan tortyr och död! Om jag själv varit en sådan flykting skulle det enda viktiga vara att rädda livet, om nödvändigt skulle jag kunna leva på vatten och bröd i en cell på två kvadratmeter. Så kände jag. Det var också den attityd som dessa politiska flyktingar hade, de kom inte till Sverige som kravmaskiner.
I början av 80-talet sysslade jag med att tillverka diabildserier. En av dem fick titeln "Hets mot folkgrupp" och skulle handla om invandringen. En ambition var att där bekämpa fördomar, dvs föreställningarna om att invandrare var överrepresenterade i brottslighet och i bidragsberoende. Detta gick jag så att säga bet på. När jag tillfrågade en arbetskollega, aktiv socialdemokrat och tillika invandrare, fick jag veta att det faktiskt förelåg en överrepresentation, åtminstone beträffande viss brottslighet.
En annan ambition var att visa på skönheten i mångfalden. Det hade jag tänkt åstadkomma genom att ha en kavalkad av närbilder på olika ansikten - glada, positiva, med alla slags kulörer och anletsdrag. Jag fotograferade vid förstamajdemonstrationer, gjorde även besök hos grekiska föreningen i Haninge, men nådde s.a.s. inte ända fram.
1985 stod jag som författare till jubileumsskriften "100 år i rörelse", utgiven av bussförarfacket på SL. En sida handlade om invandrarna inom kollektivtrafiken och hade rubriken "Utan invandrare stannar Stockholm".
I bussförartidningen "Hjulet", som jag blivit redaktör för, fanns sedan en artikelserie med vinjetten "En av oss", där inte minst invandrare intervjuades. En av dem, politisk flykting från Uruguay, återvände 1989 till Montevideo. I samband med att jag strax därpå gjorde en rundresa i Latinamerika bodde jag hemma hos honom och hans Tupamaros-kompisar.
Under lasermannens härjningar i början av 90-talet ägnade jag en framsida av Hjulet åt att hylla hans offer. Jag deltog också i en samling i Kungsträdgården.
Vid förstamajdemonstrationerna i Stockholm, där mitt deltagande varje år var självklart, gick jag bland plakat med texter som "Bevara Sverige Blandat".
ETT FÖRSTA TVIVEL beträffande invandringspolitiken hade ändå såtts genom misslyckandet med diabildserien. Detta växte under slutet av 80-talet, i takt med att antalet asylsökande ökade år från år, med en topp 1989.
Mitt spirande tvivel märktes i en Hjulet-intervju som jag gjorde 1991 med den dåvarande invandringsministern, Maj-Lis Lööw.
"Det räcker inte bara med hjärta inom flyktingpolitiken", konstaterades i ingressen.
Ur intervjun:
"Hjulet: - Är man rasist om man vill att Sverige ska ta emot färre flyktingar?
Maj-Lis Lööw: - Det är, tycker jag, en term som används alldeles för lättvändigt. 'Rasist' är man om man har en ideologi om att den svenska rasen är överlägsen andra människor.
- Vi har ju haft en mycket stor ström av asylsökande på senaste tiden. Det är inget konstigt om en del tycker det blivit litet för mycket."
"Målet måste vara att människor ska ha möjligheter att bo kvar i, och bygga upp, sina egna länder. Just detta är den centrala tankegången i den proposition (1990/91:195) som s-regeringen nyligen presenterat för riksdagen!"
I intervjun konstaterades att strömmen av asylsökande från Chile ökade samtidigt som Chile alltmer demokratiserades. Det var här fråga om migration, inte om politiska flyktingar.
I en redaktionell kommentar skrev jag:
"Egentligen borde det vara självklart: Att det är skillnad på att fly undan politisk förföljelse och att flytta för att få högre standard.
Må vara att ingen kan moralisera över den som försöker komma undan fattigdom och då anför de skäl som ger en chans att få stanna. Men svenska invandringsmyndigheter ställs genom mängden av asylsökande inför en ekvation som inte går ihop:
De som inte är asylberättigade ska inte få stanna.
De som är verkliga asylfall ska få stanna, ingen ska riskera att skickas tillbaka till fängelse och tortyr. Misstag får ej begås.
Allt ska ske snabbt, väntetiderna får inte bli långa.
Det borde också vara självklart att u-ländernas problem inte kan lösas genom att dess befolkningar flyttar till i-länderna. U-länderna måste själva utvecklas, genom ansträngningar från deras egna invånare.
Vad vi i Sverige kan medverka till är att skapa förutsättningar, genom att trycka på för att mänskliga rättigheter ska respekteras och en demokratisk verksamhet bli möjlig."
Den socialdemokratiska propositionen, som hette "Aktiv flykting och migrationspolitik", gjorde ett djupt intryck på mig. Där fanns fakta och resonemang som gav aha-upplevelser:
· "...varje land har ett ansvar för sina egna medborgare"
· "Vi måste lämna den alltför idylliserade och romantiska beskrivningen av det mångkulturella och välja en mer realistisk utgångspunkt."
· "Klarare distinktion bör göras mellan dem som bör ha en ovillkorlig rätt att stanna i Sverige och övriga immigrationssökande."
· "En mycket stor andel av de asylsökande i Europa är inte i behov av internationellt rättslig skydd."
· "...en klar majoritet av de migranter som vägras asyl stannar i avslagslandet eller beger sig till ett grannland."
Där konstaterades att antalet asylansökningar i Europa och Nordamerika ökat från 25.000 per år på 1970-talet till 100.000 på 1980-talet och 500.000 år 1990. Kostnaderna för behandlingen av asylärenden i Västeuropa och Kanada låg 1990 på fem miljarder dollar, vilket var mer än tio gånger så mycket som hela budgeten för UNHCR.
S-propositionen ville använda resurserna på ett mer effektivt sätt:
·"Sverige bör utveckla och föra en aktiv flykting- och immigrations-politik, som utifrån ett helhetstänkande och en humanitär grundsyn tar sikte på att dels undanröja eller lindra orsaker bakom flykt och påtvingad migration, dels skapa ett system för regleringen av invandringen som bättre än det nuvarande ger rätten att stanna i vårt land till dem som bäst behöver det."
Med "helhetstänkande" avsågs två moment:
1. Flykting- och migrationsströmmar ska i möjligaste mån förebyggas, genom att åtgärda deras orsaker.
2. Där flyktingströmmar ändå uppstår ska man i första hand hjälpa på plats. Detta är mest kostnadseffektivt, samtidigt som det underlättar ett återvändande.
Propositionen ville också värna asylinstitutionen, genom att motverka missbruk. Asyl skulle ges åt politiskt förföljda, inte åt andra.
Av stor betydelse för min ändrade hållning var också rapporter om problem vid flyktingförläggningar om hur asylsökande misskött sig och gjorde livet svårt för de kringboende. Uppväxt med en arbetarrörelsemoral enligt mottot "Gör din plikt - kräv din rätt!" reagerade jag starkt mot detta.
Det måste, som jag såg (och ser) det, finnas en ömsesidighet. Ställer vi svenskar upp för dessa människor i nöd, då måste de vara beredda att ge något tillbaka. Ett minimum är att de inte hånar och trakasserar oss som "tack".