|
|
"Ungefär 25% av partiets ledande företrädare mellan 1988 och 1998 är kriminellt belastade." Detta påstående kommer från Stieg Larsson, Expo.
Hur har Larsson då räknat? Jo, han har inräknat även:
- brottslighet innan
personen gick med i SD
- brottslighet efter att personen lämnat SD.
Räknar man bort dessa, och ser till domar under tiden som medlemmar i SD, blir det andra siffror. Istället för 72 personer och 23,2% blir det 32 personer och 10,3%.
Beträffande partistyrelsen, under perioden 1989-98, fann Expo 17 av 84 personer, dvs 20,2%. I själva verket blir det 7 personer, dvs 8,4%.
Skulle man istället intressera sig för den partistyrelse som Sverigedemokraterna har efter avspjälkningen med ND blir siffran än lägre. I partistyrelsen 2004 finns inte någon ledamot som är brottsbelastad.
Med den metod som Expo tillämpat skulle förmodligen de flesta av de sju riksdagspartierna kunna framställas på samma sätt.
Tag bara Paolo Roberto, som svårt misshandlat otaliga personer under sin tid som värsting. Denne man satte (s) upp som riksdagskandidat i valet 2002.
Hur många människor lider inte än idag av fysiska men och handikapp, till följd av Robertos framfart? Det vet vi inte, i detta rotar inga journalister, om detta görs inga reportage. Sett till brottens allvarlighetsgrad är förmodligen Paolo Roberto ensam mer brottsbelastad än samtliga dömda SD:are, alltsedan partiets start 1988.
SAMMANFATTNINGSVIS:
En del fakta kring SD:s tidiga historia är onekligen pinsamma. Till partiet sökte sig i början en brokig skara människor. De flesta var politiskt seriösa, men några var helt enkelt missanpassade.
Det är dock orättvist att lägga dagens sverigedemokrater detta till last. I partistyrelsen för Sverigedemokraterna 2004 finns ingen person med vare sig extrem politisk koppling eller brottsbelastning.
Forsättning: