År 2005, juli |
År 2005, juli |
Låt mig börja med att slå fast följande: Nu som tidigare är solidaritet för mig ett honnörsord. Detta begrepp är nära kopplat till demokrati.
Konkret betyder det att värna de svaga i samhället. Dvs de som har svag hälsa, lägre intelligens, sämre ekonomi, lägre utbildning eller på annat sätt befinner sig i underläge. Här måste finnas en nationell sammanhållning, där vi tillsammans hjälps åt, efter förmåga. Envar ska ha vissa krav på sig, men ingen ska lämnas utan möjligheter.
Därutöver kan vi svenskar ge uttryck för internationell solidaritet, dvs hjälpa individer eller folk i andra länder. Detta måste dock ställas i relation till både vår förmåga och vår vilja. Det måste med andra ord var demokratiskt förankrat. Detta är min linje alltsedan jag 1993 först skrev boken "Lagom är bäst!".
Vad jag med rubriken för denna månads kolumn syftar på är "de goda" - biskoparna och deras anhang. Deras kampanjer för "apatiska barn" med familjer, för PUT åt alla "gömda flyktingar".
För dessa figurer är mitt förakt bottenlöst. Helt bottenlöst! Varför?
Det beror på två faktorer i kombination:
1. Effekterna. De skadar vårt land, både ekonomiskt och kulturellt.
2. Självbelåtenheten. De gör samtidigt anspråk på ett moraliskt tolkningsföreträde, anser att de befinner sig på en högre moralisk nivå än vi andra.
Tillsammans med Anders Sundholm, ordförande i Blågula frågor, var jag på restaurangen Kvarnen i Stockholm, den 7 juni. Föreningen Ordfront hade möte i en serie "dueller", ett möte om de "apatiska barnen". Invandringsminister Barbro Holmberg hade inbjudits, men avböjt medverkan. Kvar att "duellera" blev biskop Caroline Krook och redaktör Johan Berggren, Ordfront.
Med hänvisning till att ingen velat ställa upp att duellera mot dem förklarade Berggren att han skulle spela "djävulens advokat" och ställa kritiska frågor till biskopen. Hon var för säkerhets skull förstärkt med två särskilt sakkunniga bisittare.
Ordvalet "djävulens" advokat var ingen tillfällighet. För dessa personer handlar det om ett moraliskt korståg, mot det onda. Därvid blir invandringsminister Holmberg så extrem man kan bli, utifrån dessa De Godas horisont. De kan bara inte förstå hur man kan säga nej till deras krav. Som de ser saken finns ju bara fördelar: samtidigt som man hjälper nödlidande får svensk ekonomi en injektion.
Således uteblev de centrala frågorna från "advokat Berggren":
1. Ska folkviljan i denna fråga respekteras?
2. Vad anser svenska folket?
3. Vad betyder det ekonomiskt att bifalla biskoparnas krav? Hur stor följdinvandring på förväntas efter en "amnesti" eller "nollställning"?
4. Hur mycket pengar finns det inom svenska kyrkan? Är kyrkan beredd att bidraga med finansieringen?
Indirekt vet vi dock vad Johan Berggren själv anser beträffande de två första frågorna:
"Demokrati" är identiskt med "humanitet". Demokratisk är den som är human. Den folkvilja som inte är "human" är odemokratisk och ska inte respekteras.
Så här skrev Berggren nyligen i Ordfront: "Amnesti för alla de uppåt 11.000 som lever gömda i vårt land, vore förstås det enda demokratiskt, humant rätta."
Efter duellerandet - där biskopen klarade alla ställda frågor galant - blev de frågestund och möjlighet från publiken att komma in. Det visade sig dock att den strax måste avbrytas av tidsbrist, som det brukar bli på ABF-möten. Anders hann ställa en fråga, men inte jag - som hade velat fråga just om demokratisynen hos De Goda.
Kvarnen-träffen gav en antydan om hur gosigt det kan kännas när de De Goda får träffas och riktigt rå om varandra. Denna fina stämning hade naturligtvis kunnat förstöras om jag fått tillfälle att ställa min fråga, eller om man hade inbjudit Blågula frågor som duellant och låtit "djävulen själv" framföra sina invändningar.
Det är en skör gosighet och bakom den egna förträffligheten lurar en avgrund av intolerans. Det känns som att biskoparna och de maskerade våldsfigurerna, med sina järnrör och sin stridsgas, utgör två grenar på samma träd.
