Systemskifte

Till sist möttes ändå ledarna för de två största riksdagspartierna i SVT:s "Agenda" i maj 2005 - Göran Persson från socialdemokraterna och Fredrik Reinfeldt från moderaterna. Om någon i förväg haft några förväntningar om att debatten skulle bli klargörande måste den ha blivit en besvikelse. Närmast påminde den om ett möte mellan två defensiva tungviktsbrottare, där båda lade huvudvikten vid att inte lämna några blottor. Istället för att klargöra problemens karaktär och vad som måste göras åt situationen upprepade man sina inrepeterade budskap om och om igen.

Möjligen gör de två partiledarna en riktig bedömning: ett ord för mycket och konsekvenserna kan bli politiskt förödande för det egna partiet. Då kan det bli till ett lösryckt citat som ger feta tidningsrubriker och sedan vevas i TV ända fram till valdagen: "Elake Reinfeldt - vill sänka dina bidrag!"

Men för att vinna måste man våga. Följande kunde moderatledaren ha sagt:

---

Sverige har problem. Det är tyvärr ingen överdrift att säga att vi står vid randen av en ekonomisk kollaps. Allt färre arbetande ska försörja allt fler icke-arbetande. Vi har inte bara de öppet arbetslösa och de i arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Vi har även långtidssjukskrivna och förtidspensionerade, studerande och socialbidragstagare. Totalt handlar det om 1,3 miljoner människor i arbetsför ålder, som inte klarar sin egen försörjning. De utgör idag en fjärdedel av hela den yrkesaktiva befolkningen, och det är en andel som stadigt ökar.

Vårt samhälle betalar idag människor för att inte arbeta, men har inte råd att betala människor för att arbeta. Även inom bristområden som sjukvård har yrkeserfaren personal avskedats.

Hur reagera inför denna orimliga situation?

En väg är att göra som Göran Persson och socialdemokraterna, dvs man fokuserar på de bidragsförsörjda som väljargrupp och lovar att inga bidragsnivåer ska sänkas. I stället för att se problemen och vilja åtminstone försöka åtgärda dem inriktar man sig på att fortsätta den politik som lett fram till dessa problem!

Den väg som jag vill förespråka är en annan. Låt mig då först påpeka att politik handlar om att försöka lösa målkonflikter. Finns det lösningar som gagnar alla ska man naturligtvis söka dessa. Så är dock sällan fallet. Vanligtvis måste man göra prioriteringar, vilket innebär att inte alla kan bli nöjda.

Hur kan vi nå en situation där en större andel av befolkningen i yrkesaktiv ålder klarar sin egen försörjning, åtminstone delvis?

Detta problem har två sidor:

A. att få fram arbetstillfällen - det måste löna sig att anställa!

B. att få fram arbetssökande - det måste löna sig att arbeta!

Hur blir det fler jobb genom att ersättningsnivåerna sänks? Så undrar Göran Persson.

Mitt svar: Kopplingen är dubbel. Det handlar om att:

1. föra över en del resurser från försörjning av icke-arbetande till satsningar på nya arbetstillfällen

2. skapa ökade incitament att kvalificera sig och att söka arbeten. För att det ska löna sig att arbeta måste det finnas en tydlig skillnad i inkomster beroende på om man arbetar eller inte.

---

FÖRST GÄLLER FRÅGAN hur fler arbetstillfällen kan skapas. Eller annorlunda uttryckt: varför har så många arbetstillfällen försvunnit och så få tillkommit? En distinktion får då göras mellan å ena sidan privata företag, å andra sidan stat/kommun.

1. Privat sektor

Varför försvinner arbetstillfällen inom den privata sektorn, varför tillkommer inte fler nya? En faktor är att företag flyttar utomlands, samtidigt som alltför få nya etablerar sig i Sverige. En annan faktor är att befintliga företag inte nyanställer mer.

Detta sammanhänger med vad vi kan kalla "företagsklimatet", dvs omfattningen av pålagor och graden av svårigheter för våra företagare. Arbetsgivaravgiften är hög och regeldjungeln tät. I Sverige har vi också Lagen om anställningstrygghet (LAS), diverse lagar mot diskriminering, krav på mångfaldsplaner mm. Detta verkar självfallet starkt hämmande. En anställning innebär ett mycket stort ekonomiskt åtagande, särskilt för mindre företag.

Dessa strafflagar mot nyanställningar måste nu rivas upp! Provanställningar och lärlingssystem bör istället uppmuntras. Arbetsgivaravgifterna måste sänkas.

Till "företagsklimatet" kan räknas även faktorer som tillgång på utbildad och bra arbetskraft, bostadstillgång och fysisk trygghet. Detta leder in på områden som skolpolitik, invandringspolitik och kriminalpolitik, men utrymmet här medger inte att gå djupare in på detta.

2. Statlig/kommunal sektor

Varför har samhället inte råd att anställa fler, när behoven på många områden är så stora? Varför saknas - trots det högsta skatteuttaget i världen - pengar?

Den främsta orsaken ligger naturligtvis i den enorma försörjningsbördan av över en miljon bidragstagare.

En annan viktig orsak ligger i den svällande byråkratin. Med 349 ledamöter har Sverige förmodligen världens största riksdag, i relation till befolkningstalet. Varje ledamot har dessutom en egen sekreterare. Vi har ett par hundra olika myndigheter, och flera nya myndigheter bildas varje år. Varje myndighet ska ha sina mångfaldsplaner o.dyl. att följa. Till bilden hör också diverse kostnadskrävande privilegier och fallskärmar för byråkraterna på toppnivå.

En tredje stor utgiftspost är skolan. Självklart måste skolan få kosta, men den svenska skolan är inte kostnadseffektiv. Den ger inte resultat som står i proportion till satsade resurser.

En fjärde utgiftspost som blir allt större är kriminaliteten. Det gäller där inte bara polis och domstolar utan också kostnaderna för att ta hand om skadade människor och för att reparera materiell förstörelse.

---

DET ANDRA ÄR hur vi kan få fler av de bidragsförsörjda att söka arbete och att få den kompetens som krävs för att efterfrågas på arbetsmarknaden.

Till att börja med handlar det om motivation. Ju mer makteliten skor sig, ju fler som skaffar sig förmåner på ett ohederligt sätt, ju större orättvisorna blir - desto mer sjunker arbetsmoralen hos övriga medborgare. Här måste man först få bukt med korruptionen: gräddfilerna beträffande pensioner och annat! Löneklyftorna måste minska, samtidigt som alla former av bidragsfusk bekämpas hårt!

En annan sida av motivationen är att det ska ge mer inkomster att arbeta hederligt jämfört med att leva på bidrag. Det måste, som sagt, löna sig att arbeta!

Sedan handlar det om kompetens. En mindre flummig skola och utbildningar mer avpassade för arbetsmarknadens behov är ett viktigt steg. Lärlingssystem och provanställningar kan ge viktig yrkeserfarenhet.

Vidare handlar det om folkhälsa. Ett samlat system för alla dem som nu står utanför arbetsmarknaden bör skapas, så att inte deras frånvaro från arbetslivet gör att de får ökade sociala problem.

Under många år har Sverige i praktiken importerat arbetslöshet, genom invandring av personer från avlägsna kulturer med små förutsättningar att göra nytta på den svenska arbetsmarknaden. Denna arbetslöshetsimport måste upphöra.

För att åter uppnå full sysselsättning krävs ett systemskifte. Ett skifte som betyder en återgång till ursprungliga socialdemokratiska värderingar - om att göra rätt för sig och om att få råd att arbeta.

---