I svallvågorna efter Janne Josefssons intervju med Lars Ohly fick America Vera-Zavala framträda än en gång i STV-programmet "Debatt". Hon skällde där ut en statsvetare, en äldre man, som framfört kritik mot Vänsterpartiet: som ung hade hon gått med i det parti som tog strid mot orättvisor och hon hade rätt att kalla sig vad hon själv ville, även kommunist.

Utfallet ger anledning till flera reflexioner:

Underförstått låg att hennes respektive hans argument inte skulle bedömas utifrån sin egen hållbarhet, utan utifrån bärarens grupptillhörighet. Vit, äldre man - då blir man en given förlorare. Denna hållning intas av en person som mer än de flesta utger sig för att bekämpa "rasism". Så viktig är i själva verket hennes kamp mot denna rasism att andra medborgares rättigheter får sättas ur spel.

Utmärkt om människor själva får bestämma vad de ska kallas. Är det inte just den rätten som Vera-Zavala och hennes gelikar vill beröva oss invandringskritiker och demokratiskt nationella? Vi ska ju kallas både det ena och det andra - allt utom vad vi själva önskar bli kallade.

Utgångspunkten att man går med, inte i det ideala partiet, utan i det parti som bästa motsvarar ens egna strävanden, kan jag har förståelse för. Rimligen har man då en strävan inte bara att arbeta för partiet utan också att försöka påverka det i linje med sina egna värderingar.

Men i vilken riktning har Vera-Zavala försökt påverka (v)? Har hon försökt att distansera partiet från leninism och antidemokrati? Knappast! I själva verket tillhör ju hon dem som inte bara kallar sig själva kommunister utan också vill få (v) tillbaka på den kurs som de flesta förknippar med kommunism. Dit hör övergrepp mot politiska meningsmotståndare.

---

Över till Lars Ohly, partiledare.

Som ungkommunist vände han sig mot även försiktig kritik av DDR och när muren föll beklagade han detta. Han har även hävdat att inskränkning av demokratiska rättigheter kan ligga i arbetarklassens intresse. Uppenbarligen såg han sådana som en form av "borgerlig" lyx.

Efter uppmärksamheten i massmedia är han redo att genast göra en "pudel". Oreserverat ber han om ursäkt för allt som journalisterna tycker att han ska be om ursäkt för. Extremare kan en opportunism knappast bli. Vem kan tro att det rör sig om någon verklig och varaktig sinnesförändring?

Som ursäkt för sina ställningstaganden för olika östdiktaturer anför Ohly ungefär att han menade väl, han närde förhoppningar att de skulle utvecklas till något bra. Det är samma argument som han anför för att nu kalla sig kommunist: kommunismen representerar för honom en vision av något bra.

Men om något alls kan läras av historien så är det att goda intentioner inte räcker. Snarare tvärtom, det är i namn av goda intentioner som de värsta eländen har åstadkommits.

Bästa spärren mot att hamna fel är just demokratiska rättigheter, med yttrandefrihet och mötesfrihet även för meningsmotståndare. Redan Rosa Luxemburg varnade för leninismen - utan flerpartisystem, utan möjlighet för en opposition att verka, går det utför.

---

Med CH Hermanssons tillträde som ledare för SKP, som snart bytte namn till VPK, gick partiet åt rätt håll. Sedan kom Lars Werner och vänslandet med olika östdiktaturer, därefter Gudrun Schyman och hennes talibanfeminism. Nu har man fått Lars Ohly.

Detta säger något om tillståndet inom Vänsterpartiet.

---

Se vidare: Kommunister med vingar Rättigheter