Jonas Hållén skrev i Metro den 14/5 -02 om "det Arga Folket", dvs svenskar som reagerar på medier som ljuger, skatter som är höga, invandring som är stor och kriminalitet som växer.

Maximalt 5-10% av rösterna kan dessa grupper utgöra i riksdagsvalet, tror Hållén.

Antag att han har rätt, i denna bedömning. Fortfarande har vi frågan om verkligheten. Är det sant eller osant att media ljuger, att skatterna är höga, att invandringen är stor och att kriminaliteten växer. Svaret på samtliga frågor måste bli "ja". Vissa människor drabbas då av dessa förhållanden, och en del av dem reagerar.

För Hållén är detta något att raljera över. Extra löjligt blir det om den som är "arg" samtidigt är svensk.

Hålléns hållning vittnar, tycker jag, om hjärtlöshet. Tidigare fanns en debatt inom arbetarrörelsen om risken för ett 2/3-samhälle, där majoriteten hade det bra men där det fanns en minoritet som hamnade i underläge. En minoritet som fick det materiellt sämre, men som inte hade politiska resurser att göra sig gällande.

Hållén lägger denna förtryckta grupp till last om den till följd av sin situation känner sig frustrerad. Men är inte en sådan reaktion fullt naturlig? Är det inte så alla vi människor är skapta, att blir vi illa behandlade blir vi ledsna och/eller arga. Varför göra sig lustig över detta?

I andra sammanhang vill pk-sidan gärna diskutera orsaker till att människor har icke önskvärda attityder. Vill man minska ilskan inom den grupp som Hållén här skriver om, då borde man väl ta en diskussion om det som ligger bakom!

Det verkliga problemet i sammanhanget är inte att det ännu finns personer som reagerar mot galenskaperna. Det stora problemet är utbredningen av en apati och en rädsla, att så många inte orkar eller vågar reagera.

---

Anna Lindh har uttalat sig i samma riktning. Hon uppfattar det inte som att något större antal medborgare efterfrågar en debatt om invandringen, och därför finns inget problem som behöver diskuteras. Om hon där har rätt i sin bedömning, då vittnar detta om ett problem i sig, som är allvarligt!

Då kan det tolkas som att svenskar i allmänhet på ett alarmerande sätt är likgiltiga för sitt lands framtid. Det kan också ses som uttryck för att den indoktrinering och desinformation som pågått varit framgångsrik.

Faktum är ändå att Sverige under två decennier haft en i praktiken föga kontrollerad invandring, vilken i grunden påverkat det svenska samhället. Detta har medfört negativa konsekvenser som drabbat många svenskar - i form av urgröpt välfärd, fysisk otrygghet och undergrävd demokrati.

Offren för denna politik saknar en röst i den svenska riksdagen, eftersom samtliga sju partier där hyllar det mångkulturella projektet.

De som är sjuka och har svårt att orka med vardagen, de som blivit utsatta för brott eller de som är gamla och skröpliga är politiskt svaga. De är grupper som har svårt att driva sina intressen, kanske har de svårt att överhuvudtaget se situationen klart.

Anna Lindh tillhör den krets av politiker som gärna anklagar invandringskritiker för att vara "populister", men vad är motsatsen till populism? Jo, det är att valet av politiska företrädare bygger på förtroende. Dessa politiker ska sitta inne med särskilda kunskaper och politiska insikter, som gör att de kan se till helheten. De ska således ibland kunna ta beslut efter eget omdöme, även då det inte har majoritetsstöd i opinionen.

I detta fall borde de - även utan en uttrycklig väljaropinion - ta tag i de uppenbara problem som finns.

De sju riksdagspartierna sviker sitt uppdrag.