År 2001, vecka 45 |
År 2001, vecka 45 |
Endast en fast politisk vilja kan fördela det växande välståndet rättvist!"
Så löd en s-märkt valparoll på Palmes tid. Den speglar en grundsyn: samhällets resurser ökar ständigt, politikernas roll är att avgöra hur dessa resurser ska sättas in.
När den socialdemokratiska regeringen idag ska diskutera t ex skolpolitik går detta igen. Dess återkommande svar blir att si och så många miljoner ska satsas på det eller det avsnittet. Nya resurser ska lösa problemen.
Vad (s) därvid blundar för är två moment:
1. Vad ger oss tillgång till resurser att fördela?
2. Vad orsakar dessa växande behov av nya resurser?
Det socialdemokratiska receptet är präglat av den långa perioden av ekonomisk tillväxt i Sverige under 1900-talet. Då fungerade det - det fanns resurser att satsa, och behoven var måttliga.
Idag är situationen en annan. Konkurrensen för svensk exportindustri har hårdnat, svensk ekonomi har misskötts 1) , många företag flyttar utomlands och vi går in i en lågkonjunktur. Tillväxten minskar, och därmed skatteintäkterna. Möjligheterna för socialdemokraterna att agera som omfördelare av resurser har minskat.
Samtidigt är behoven större. 2) Skolan är bara ett exempel. Andra områden är sjukvården, äldreomsorgen och rättssamhället/kriminalvården. Men är det en naturlag som säger att behoven inom dessa områden måste öka?
I fokus för den politiska debatten har ganska mycket stått hur tillväxten ska ökas. De borgerliga har haft sitt recept - bättre villkor för företagen. Socialdemokraterna har haft 3) sitt - alla människor i arbete. Där har väl båda haft i princip rätt, men är det inte förbluffande hur litet intresse i övrigt 4) , som ägnats utgiftssidan? 5)
Rent allmänt har politiker i ansvariga ställningar inte kunnat undgå att se behoven av att hålla utgifterna nere. Det har också gjorts "besparingar", men det har ofta skett på ett defensivt sätt, efter "osthyvelsprincipen" och/eller genom personalnedskärningar. Få har anlagt ett politiskt perspektiv, och försökt se till helheten. 6)
Jag menar att det i många fall är själva utgifterna som är roten till problemen - utgifter som egentligen är onödiga. Inte onödiga i det akuta läget, men de kunde ha undvikits genom framförhållning och en annan politik. 7)
Vad kan ett polispådrag med bilar och helikopter kosta, för att jaga en småtjuv eller fånge på rymmen? Behandling av en värsting kostar över 1 miljon kronor per år. Avvisning av en asylant kan kräva eget flyg och ett antal personer som övervakar.
En bättre gränsbevakning och annan flyktingpolitik kunde betyda stora besparingar. En skola och kriminalpolitik som inte producerar värstingar och brottslingar kunda spara än mer.
Skolan kommer in också vad gäller punkt 1, om tillväxten av resurser. Med välutbildade medborgare kan vi hävda oss ekonomiskt.
Men det löser inte skolans problem att bara pytsa ut mer pengar. Grunden till skolans problem har, tycker jag, analyserats bra av Christina Claesson i hennes bok "Tiga eller Tala".
Hon har fått fram ett 50-tal problempunkter, där några är centrala och skapar en ond cirkel:
1. Eleverna lär sig inte vad de ska
2. Eleverna får dåligt självförtroende
3. Eleverna misströstar om framtiden
4. Eleverna revolterar
5. Lärarna i vanmakt
6. Lärarna utbrända
7. Lärarna slutar
8. Undervisningskvalitén sjunker
När Claesson skriver till Göran Persson får hon (efter 9 månader) ett mekaniskt goddag-yxskaft-svar, efter mallen i början. Regeringen ska satsa mer pengar.
I själva verket handlar det ju om att skapa en undervisningssituation i klassrummen. Då krävs en gemensam linje från lärarna, uppbackad av skolledning, politiker och föräldrar, då krävs klara ordningsregler och omedelbara sanktioner mot elever som saboterar.
Vad är det som hindrar (s) att se detta och att vidtaga nödvändiga åtgärder? En faktor är oförmåga till nytänkande, man sitter fast i en orealistisk tilltro till dessa "nya resurser". Därutöver tror jag det handlar om någon slags snällhetsideologi.
Men resultatet av denna "snällhet" blir ju att man gör människor illa, man skadar unga människor för livet! Förutom att man undergräver samhällsekonomin.
JULTOMTERIET gick för övrigt igen vid finansminister Ringholms presentation av årets statsbudget. I ett nyhetsinslag beskrevs den som generös.
Hur kan en statsbudget vara "generös"? Vad innebär det?
Uppenbarligen genom att på en gång innehålla skattesänkningar och nya satsningar eller höjda bidrag på diverse områden.
Men hur är det möjligt? Måste inte inkomster och utgifter mötas, behöver inte en budget vara balanserad? 8) Är det ändå inte någon som i slutändan måste betala? Vem "bjuder"?
Vad det handlade om detta år, 2001, var en valbudget. En sådan ska visa hur mycket regeringen vill göra. Efter valsegern kan kalkyler revideras och löften tas tillbaka, när det visar sig att den ekonomiska utvecklingen i världen inte blev vad man hade hoppats...
1) Inte minst under den borgerliga regeringen Bildt 1991-94! (Åter till texten)
2) Därmed inte sagt att mer resurser är lösningen. (Åter)
3) I varje fall förr om åren. (Åter)
4) Det går ju in i varandra. Människor i arbete ger tillväxt - arbetslösa och bidragsförsörjda utgör i högsta grad en utgift för samhället! (Åter)
5) Om detta har jag skrivit utförligare i boken "Försvara Demokratin!", särskilt i kapitel 8 och kapitel 7. (Åter)
6) Trots att just "helhetsgrepp" och "helhetsperspektiv" hört till de mest omhuldade honnörsorden i det politiska språket. (Åter)
7) "Varje ineffektivt använd skattekrona är stöld från de fattiga." Gustav Möller, socialminister (s). (Åter)
8) En statsbudget kan i och för sig vara underbalanserad, förutsatt att det rör sig om något övergående och att resurser går till investeringar. Detta ger då utdelning längre fram, som gör att man får igen satsade resurser med ränta. En sådan typ av underbalansering var det knappast fråga om i det aktuella fallet. (Åter)
