År 2000, vecka 47 |
År 2000, vecka 47 |
Är det viktigt att kunna historia? Är det ett ämne som behöver finnas i skolan?
Från Göran Persson har här givits motstridiga signaler:
Som skolminister medverkande han till att historieämnet fick minskat utrymme på skolschemat.
Som statsminister har han varit pådrivande bakom kampanjen om Förintelsen, vars (åtminstone officiella) budskap är att vi måste lära av historien. 1) Detta talar ju för en historieundervisning.
Annorlunda uttryckt kan kunskaper i historia hjälpa oss att bättre förstå vår samtid. I bästa fall kan vi undgå att göra om gamla misstag, nu när vi s.a.s. har facit.
ETT ANNAT MOTIV för att läsa historia är att det kan stärka vår identitet om vi lär oss mer om våra rötter. Det kan bidraga till en sund självkänsla.
Några skulle använda begreppet "känna stolthet". Själv tvekar jag att använda det begreppet, eftersom jag inte tror på vare sig arvssynd och kollektiv skuld. Jag tycker inte att vi behöver ta på oss ansvaret för eventuella missgrepp från tidigare generationer - lika litet har vi då rätt att ta åt oss äran för vad de gjorde bra.
Därmed inte sagt att man behöver vara likgiltig för vad som tidigare hänt i vår historia! Om inte annat underlättar det inlärningen om man har värderingar kring vad som är bra och dåligt, om man ser paralleller och kontraster, om man kan bli förvånad och få aha-upplevelser.
Här tänker jag på ett anförande från SD-redaktören Torbjörn Kastell på Sverigedemokraternas möte i Gubbängen den 9/9 -00. Temat var en kritik av historieböckerna i den svenska skolundervisningen, som de utvecklats över en längre period.
Kärnan i hans kritik var, som jag uppfattade den, att där ägnades för litet utrymme åt kungar och krig, åt individuell självuppoffring och fysiskt hjältemod, åt kamp om territorium och militära segrar. 2) Riktigt dekadent hade historieundervisningen enligt Kastell blivit när den lade tyngdpunkten vid folkets tillvaro istället för enskilda kungars.
Är det något i vår svenska historia som - trots vad jag just skrivit - fyller mitt hjärta med stolthet så är det framväxten av folkrörelserna och erövrandet av demokratin 3) i Sverige. Detta skedde samtidigt som en infrastruktur och en produktionsapparat byggdes ut. Sammantaget lades grunden för sociala framsteg och trygghetssystem, för en välfärdsstat där alla medborgare kunde leva i trygghet. 4)
Detta om något fascinerar mig! I botten fanns här ett - som en självklarhet - ett gemensamt nationellt projekt. Här kan vi verkligen se en förebild, något positivt att hämta inspiration och kraft ur i denna moderna tid av söndring, otrygghet och uppgivenhet.
Ett självklart tema i historieundervisningen bör vara hur människor fick mat på bordet. Vem gjorde jobbet?
Vilka förutsättningar fanns för att få fram vad man behövde - vilka naturtillgångar och vilken teknik? Vilka näringsgrenar var viktiga, vilka olika typer av yrkesgrupper existerade? Vilka framsteg gjordes i produktionen, hur utvecklades kommunikationerna?
Hur gestaltade sig människors vardag? Hur bodde man, hur klarade man hushållsbestyren? Vilken var kvinnors roll? Hur växte barnen upp? Hur var det på ålderdomen?
Hur fördelades samhällets rikedomar, var låg makten? Hur tänkte människor, vad visste de om tillvaron, vilken världsbild hade de? Hur orkade de med sina liv?
Ett moment i svensk och europeisk historia att särskilt uppmärksamma är häxprocesserna. Hur tog de sig uttryck? Hur kunde de uppstå och hållas igång, varför upphörde de?
Är människor idag mentalt annorlunda mot då?
1) Innebörden av att "lära av historien" kan vara ämne för en särskild veckokommentar.
2) Folken fick betala oerhört högt för denna jakt efter "ära" och dessa ambitioner att förskjuta gränser.
3) Vilket som bekant aldrig är definitivt - demokratin måste ständigt erövras på nytt. (Något som just nu alls inte sker...)
4) Sedan 1950 har antalet anmälda brott i Sverige mer än femdubblats. Per invånare har vi fler anmälda brott än något annat EU-land.
