År 2000, vecka 34 |
År 2000, vecka 34 |
Den svenska skolan har varit en ambitiös och djärv satsning, genom sin dubbla målsättning:
1. att uppnå vissa mål beträffande kunskaper och fostran.
2. att vara en skola för alla barn och ungdomar, inte bara för en elit. Även arbetarbarnen skulle få utbildning.
Till detta kom något som Margareta Norlin påpekat - en folkhemsambition. Det fanns ett syfte att överbrygga klassklyftor och bringa barn från olika miljöer närmare varandra.
Under en period på 60- och 70-talen kan skolan sägas ha lyckats. Måluppfyllelsen var hög i alla avseenden.
Nu är bilden en annan. Varför?
Ett kort svar kan vara att man gapade över för mycket. Så länge det bara gällde att försöka integrera de svenska arbetarbarnen var problemen hanterbara och målsättningen realistisk.
När man till denna underklass fick ytterligare en underklass, under den tidigare, blev det för mycket. Detta var vad som inträffade under 80- och 90-talen, med massinvandringen. 1)
Till sin karaktär var detta en mycket större uppgift att klara, då det handlade både om akuta språksvårigheter och kulturskillnader. Det senare innefattade ett ofta dåligt eller obefintligt stöd hemifrån, liksom bristande motivation.
Men i Sverige rådde, i varje fall bland dem som styrde, en form av hybris. Vi svenskar var så rika och så duktiga, vi skulle kunna klara allt. Det gällde bara att skyffla in tillräckligt med resurser och gasa på med litet mer opinionsbildning, för att frambringa några snäpp mer av godhet och välvilja.
Nu står vi där vi står, med en skola där egentligen varken elever eller lärare vill befinna sig. Larmrapporterna avlöser varandra, om vidrig arbetsmiljö och lärarbrist, om gamla erfarna lärare som kroknar och nyutexaminerade lärare som slutar inom ett par år, om ordningsproblem och klassrumsinteriörer där många elever inte ens är på plats, om dåliga betyg och icke uppnådda kunskapsmål.
När nu möjligheter öppnats för familjerna att välja skola har resultatet blivit segregation. Envar försöker rädda sina barn bäst det går, bort från de mest problemfyllda skolorna. Detta är inte att förvåna sig över.
Frågan är om det ens är att beklaga, när det nu är som det är. Bättre är väl att åtminstone några barn får lära sig något än att man tvingar alla att vistas i en miljö där just ingen kan lära sig något.
Folkhemsskolan är skjuten i sank, segregationen är ett faktum. Detta kan man beklaga, men så är det. Från detta faktum har vi nu att utgå, och försöka göra bästa möjliga av situationen.
Segregationen behöver inte vara bara av ondo. Förutom att åtminstone några får en chans att lära sig något kan lyckade skolor - där elever, föräldrar och lärare drar åt samma håll - fungera som föredömen och inspiration.
Ett avgörande moment som tappats bort i den svenska skolan är att ställa krav på alla berörda. Inget illustrerar tydligare detta än dessa extra satsningar till stöd för barn med dåliga svenskkunskaper - samtidigt som de i hemmet har parabol-TV och hör bara andra språk än svenska!
Jag tror på både ämnesbetyg och katederundervisning, både skoluniformer och betyg i uppförande/ordning/flit.
Framförallt måste en skola ha ett gemensamt projekt att samlas kring. Alla måste vara klara över vart undervisningen ska syfta, varför man överhuvudtaget har en skola.
Se vidare:
1) "Massinvandring" - här syftar jag inte bara på att det gällde ett stort antal invandrarbarn som kom inom loppet av en kort period, utan också att en stor andel av dem kom från kulturellt och språkligt avlägsna länder samt inte sällan med svåra erfarenheter i bagaget. Det var mer än vi kunde klara.
2) Detta misstag begicks under Göran Perssons tid som skolminister. Är det inte märkligt att en man med ett sådant fiasko bakom sig kan sitta kvar i en svensk regering?
Det var också under Persson som historieämnet skars ned - något han nu partiellt (förintelsen) försöker reparera genom särskilt kampanjande.
