År 2000, vecka 22 |
År 2000, vecka 22 |
Behöver arbetarrörelsen någon större dagstidning?
På 50-talet hade vi MT 1) och AT 2) i Stockholm. Sedan de lagts ned fanns i LO:s ägo Aftonbladet och Stockholms-Tidningen. AB är nu norsk egendom och ST har lagts ned 3). Det senare gäller även Ny Tid i Göteborg 4) .
Kvar finns tidningen Arbetet i Malmö 5), startad av Axel Danielsson 1887. Men även den hotas nu av nedläggning, då det inte går ihop ekonomiskt. I det läget har LO tillfrågats om att gå in med nödvändigt stöd.
Svaret har blivit kategoriskt nej, från både Bertil Jonsson och Wanja Lundby-Wedin. Någon annan motivering har inte givits, än att LO inte vill "riskera" detta kapital. Även om man blev av med hela det belopp man satsade skulle det handla om struntsummor för LO. Några 10-tal miljoner, jämfört med de miljarder man har i konfliktfonder.
LO-ledningens nej utgör ett mått på läget inom dagens svenska arbetarrörelse. Kan visionslösheten bli mer total?
För varje rörelse är opinionsbildningen central. Det handlar om att vinna stöd för sin sak, att övertyga människor. Fronten är ideologisk.
Konfliktfonderna är naturligtvis avsedda för att klara en facklig konflikt, men även i en sådan situation gäller det ytterst att vinna opinionen. Då är det en tillgång att ha egna dagstidningar.
Det var också så det började, när arbetarrörelsen bildades. Redan före tillkomsten av SAP 1889 och LO 1898 hade man en egen press: Social-Demokraten, Arbetet och Ny Tid. Det var naturligt, för i centrum stod ett budskap. Nu ha arbetarrörelsen inte längre några särskilda åsikter.
Tag utrikes- och försvarspolitiken:
Bomba Belgrad? Bojkotta Österrike? Gå med i NATO, eller en EU-styrka? Lägga ned det svenska försvaret och ställa svensk trupp under utländskt befäl, redo att deltaga i kommande angreppskrig? Anything goes! Anna Lindh och Göran Persson är med på allt. För dagens socialdemokrati finns s.a.s. inga "heliga kor".
Eller tag invandringspolitiken:
Den reglerade invandringen var något som drevs igenom av LO, i slutet av 1960-talet. Nu märks inget av detta. Även fackliga journalister, även fackförbundens egna medlemstidningar, deltar i det korrekta kampanjandet "mot främlingsfientlighet och rasism". Efter Palmemordet 1986 inte ett ord av kritik mot den oreglerade massinvandringen och dess förödande konsekvenser för välfärd och trygghet. Fackligt förtroendevalda spelar med.
När själva folkhemstanken dras i smutsen och framställs som något nazi-anstucket, då hukar facket.
Men har man inga egna värderingar av betydelse, inga åsikter som väsentligen skiljer sig från andras, då är det konsekvent att man är ointresserad av en egen press.
Vad skulle dagens arbetarrörelse med en sådan till?
1) Social-Demokraten, startad 1885, hade på 40-talet bytt namn till Morgon-Tidningen (även kallad "Magra Tilda"). Den lades ned 1958.
3) Både Aftonbladet och Stockholms-Tidningen köptes av LO 1956. ST lades ned 1966. Ett misslyckat återupplivningsförsök gjordes 1981-84.
4) Ny Tid startades 1892, av Fredrik Sterky. Den lades ned 1966.
5) Arbetet gick i konkurs 1992, tillsammans med resten av A-pressen. Återuppstod dock.
