Det gav inga stora rubriker i tidningarna, men efter Anders Gerdins och de andra tidningsmakarnas kampanj fick en 17-årig pojke sin ena knäskål krossad. Ett antal maskerade män, beväpnade med järnrör, hade trängt sig in i den lägenhet där ynglingen (ensam) befann sig.

Var detta en oavsiktlig konsekvens av kampanjen? Är det något som Gerdin och hans kollegor beklagar? Det verkar inte så. Tvärtom förefaller själva syftet med kampanjen vara att få igång ett hetsjakt. I Aftonbladet framställdes denna misshandel som att offret var den skyldige - han sökte bråk.

Så här uttryckte sig Per T Ohlsson i Sydsvenskan en vecka innan kampanjen släpptes lös: "Låt oss möta utmaningen. Genom att göra dem rädda."

Det är uppenbart att tidningsmakarna lyckats. Ett antal svenska ynglingar har blivit rädda, och det på goda grunder. Riktiga nazister hade kanske inte blivit så rädda, men här rör det sig - som Herman Lindkvist påpekat - främst om något annat.

Av tidningarnas fotogalleri att döma kunde det vara helt normala unga svenskar. Förmodligen är det ändå en ganska brokig samling. Men jag föreställer mig att många av dessa pojkar - om de växt upp under andra samhällsförhållanden - skulle ha varit engagerade medlemmar i SSU eller MUF. Några kunde rentav ha varit studenter på Journalisthögskolan eller Lärarhögskolan.

Hur kunde det gå så snett för dem? Detta fotogalleri, utgör inte det i själva verket en fruktansvärd anklagelse mot den svenska skolan?! Ett helt ursinnigt underbetyg - kan ett misslyckande bli grundligare?

Och vilken paradox! Först har vi ett skolsystem, där lärarna avhänts alla sanktionsmöjligheter mot elever som saboterar undervisningen. Det finns inte längre betyg i uppförande och ordning. Så extremt "human" är vår skola ett en lärare inte ens får gripa en elev i armen 1). Men i slutänden kan alltså andra åtgärder få sättas in i stället... 2)

Nu är det ju inte säkert att de uthängda ynglingarnas problem har med detta att göra. Jag anar att det i många fall rör det sig om personer med en utvecklad känsla för orättvisor och hyckleri. De har ofta växt upp i en verklighet av förtryck - glåpord, hot, våld - från gäng av unga invandrare, men deras erfarenheter har inte räknats. De har överhuvudtaget inte tillmätts någon betydelse av samhället.

Sällan har väl en vuxengeneration så grundligt svikit sina egna barn!

Metro den 13/12 -99 skriver om ungdomsrånen - som nu sker helt öppet i Stockholm, på dagtid och i vuxnas närvaro: "När de tre rånarna fått det de är ute efter stiger de av tunnelbanan. Ingen gör någonting. Ingen vuxen reser sig upp och avbryter. Ingen enda vuxen människa har modet, civilkuraget, att avbryta det som pågår.

Vad får de fem rånoffren för bild av de vuxna? Vad för de tre rånarna för bild av de vuxna?" 3).

Tänk om redaktörerna ändå lyckas. Kanske ska det visa sig att järnrör och krossade knäskålar är effektiva mot svenska ynglingar. De upphör med sina nazi-idiotier. Vore inte det bra?

Jag vet inte om det beror på att jag har läst för mycket historia, men det känns inte helt bra. Mina associationer går till Tyskland 1933-34 och "Machtübernahme". Det konkreta scenariot då var att SA-grupper gick från hus till hus och hämtade aktiva motståndare, för att placera dem i koncentrationsläger. Jag ser framför mig hur en bakbunden man sparkas nedför trapporna i sitt hus. Effektivt var det ju. Man fick tyst på sina motståndare, det blev rättning i leden.

Vad är det för en framtid vi bygger, om våra unga genom terror ska skrämmas in i "rätt fålla"? Genuina övertygelser kan bara nås genom att man respekteras, dvs tillåts väga fakta och argument, får känna att det är man själv som kommit fram till en ståndpunkt.

Här måste ges visst utrymme att intaga även galna ståndpunkter. Ser jag tillbaka på mitt eget liv och allt jag sagt, skrivit och gjort sedan 17-årsåldern, så är det ett och annat jag nu skulle vilja ha osagt och ogjort. Jag hade väl tur, som växte upp i en tid då man inte riskerade få knäskålarna krossade av åsiktskorrigerare med järnrör.

Från några av våra vanligaste debattörer pläderas nu för ett nytt ämne på skolschemat: tolerans, solidaritet och demokrati. Skolministeriet verkar vara inne på samma linje, vi ska ha en gemensam värdegrund. Så det kanske blir verklighet.

En fråga jag ställer mig är hur undervisningen då ska ställa sig till det här fallet med järnrören. Finns det situationer, när det är OK att bryta sig in i andra människors lägenheter och krossa knäskålar? Är det OK, om syftet är att befrämja demokratiska tänkesätt?

Hur ska demokratin behandla antidemokrater?

Vem är antidemokrat?

---

1) Skulle en lärare ändå göra detta, då kan hon/han bli anmäld och utsättas för disciplinära åtgärder. Det kan straffa sig att försöka ta ansvar för undervisningen. Så man avstår.

2) Dessutom: enligt uppgift såg sig den misshandlade 17-åringen själv inte som nazist.

3) Detta är dock inte okomplicerat. Om man som vuxen individ ingriper i en sådan situation - hur vet man att inte någon av rånarna hugger till med en kniv? Hur vet man att man får någon uppbackning från övriga vuxna i vagnen?