Nyligen hemkommen från ett besök på Cuba står klart, att detta måste resultera i en ny avdelning på min hemsida: "Cuba si!". En resa mer omtumlande, mer tankeväckande och mer full av intryck har jag nog aldrig varit med om. Sverige kan ha en del att lära av Cuba!

Gränskontrollen är en historia för sig, men vad som annars slår emot en efter landning är en värme. Inte bara genom att öns klimat, utan genom dessa kubaner - ständigt nyfikna, med glimten i ögat och nära till skratt. Trots fattigdom, trots politisk ofrihet och trots USA:s ihållande blockad finns där en självklar stolthet.

På Cuba har aldrig bedrivits några kampanjer för att få det kubanska folket att skämmas. Tvärtom, där odlar man sitt revolutionära arv, med historier och myter som hör till. Får man lära sig att man har en identitet och ett värde, då blir det naturligare att vara öppen utåt.

Kubanerna är både nationalister 1) och socialister. På husväggar finns landets flagga, med paroller om fosterlandet och socialismen.

Även på mynten återfinns denna paroll: PARTRIA O MUERTE (fosterlandet eller döden).

Tänk om man som svensk skulle säga detsamma i Sverige! Då associeras omedelbart till nazismen. Men kubanerna är inte nazister - då behöver inte heller i Sverige en nationellt sinnad socialist vara det!

Vid första påseende framstår Cuba som ett sådant samhälle, vilket i svensk debatt kallas "mångkulturellt". 2) Gatubilden i Havanna borde kunna göra dem som hyllar "mångfald" lyriska. Där finns människor med vit hudfärg, människor med svart hudfärg, och allt däremellan.

En skillnad är dock avgörande, om man jämför med Sverige! På Cuba är detta något man bara har, som den naturligaste sak i världen. Det är inget man gör någon stor sak av. 3) Det är inget man ägnar spaltkilometer åt att dryfta i pressen 4), det är inget som föranleder krav på kvoteringar och särbehandlingar, det är inget som ger karriärmöjligheter för "experter" och företrädare för olika grupper.

Det görs bara ingen uppdelning. Alla talar samma språk (spanska) och alla är kubaner. Punkt slut, så att säga.

---

Områden där jag särskilt tror att Sverige kan ha något av lära av Cuba gäller dels brottsbekämpningen, dels skolsystemet. Det får bli särskilda utläggningar, på avdelningen "Cuba si!".

---

1) Vilket inte hindrar att man samtidigt är internationalister. T ex hjälpte man regeringssidan i Angola mot de invanderande sydafrikanska styrkorna. För övrigt med framgång - kubanerna manifesterade både mod och militär skicklighet.

2) "Mångkulturellt samhälle" är det begrepp som används mest från etablissemanget, men mer egentligt vore att i Sverige tala om ett "mångetniskt samhälle".

3) Det har dock inte alltid varit så. Före revolutionen 1959 fanns en form av apartheid på Cuba. Negrer och mulatter (jag använder här begrepp som är gängse på Cuba) fick inte flytta in i en stad som Holguin. Detta märks fortfarande, såtillvida att stadsbilden i Holguin skiljer sig markant från den i kuststäderna Havanna och Santiago.

4) Man har väl överhuvudtaget inte mycket till politisk debatt - huvudtidningen "Granma" är tunn som ett löv. På sitt sätt ärligare än i Sverige, där man låtsas ha en fri debatt, men bara låter en åsiktsriktning komma till tals i viktiga frågor...