Tillägg till "Millt sagt", vecka 41 1999:
Bakvänt
Mycket har hänt inom politiken sedan jag sökte mig till SSU 1962. Då var det självklart att i vår demokrati skulle makten utgå från medborgarna, organiserade i partier och andra politiska organisationer. Därifrån skulle intiativ utgå - tillsammans skulle vi förändra och påverka framtiden.
Ytterst var det folkmajoritetens uppfattning som skulle gälla i samhället. Medborgarna skulle ha insyn och kunna kontrollera politiska makthavare och byråkrater, snarare än att de senare skulle kontrollera medborgarna.
Med Lars Stjernkvists idé att ett statligt verk, finansierat av skattebetalarna, ska politiskt granska de politiska partierna, 1) blir det precis tvärtom. Byråkrater ska ge politiker godkänt eller underkänt - bakvänt! 2)
Samtidigt får nog sägas, att vissa tendenser fanns redan under 60-talet. SSU Stockholm var på den tiden radikalare än de flesta andra SSU-distrikt, där fanns en stark vänsteropposition. Så stark , att inför första maj ett år 15 klubbar ställde sig bakom ett gemensamt uttalande. Det var en majoritet av de aktiva klubbarna. Ändå utgjordes distriktsledningen av Ringholm-lojala 3) Hur kunde detta komma sig?
Förklaringen låg i det faktum att det fanns en mängd passiva klubbar. De existerade mest bara på pappret, utom vid årskonferensen, som skulle välja styrelse. Då poppade de plötsligt upp med ombud. Allt detta administrerades av ombudsmännen. Inom hela SSU fanns 200 ombudsmän, välavlönade 4) och pålitligt lojala med förbundsledningen. De såg till att makten stannade i "rätt" händer".
Sedan 60-talet har detta blivit allt tydligare: hur skattebetalarna får ställa upp med pengar för att ge makt åt andra att styra dem. Ekonomiskt stöd åt organisationer kan göras selektivt, så att pengar går till de organisationer som i största allmänhet är politiskt korrekta, eller som kan presentera särskilda projekt vilka faller makthavarna på läppen.
Nästa steg är att själva statsapparaten börjar lansera satsninger. Statliga och kommunala kampanjer "mot rasism" har ju avlöst varandra under det senaste decenniet, och förmodligen slukat över 100 miljoner kronor. Skolor, lärarfack, muséer, mm har också engagerats för att framkalla de önskade åsikterna.
Överhuvudtaget kan märkas en trend att istället för att makthavarna rättar sig efter medborgarnas uppfattningar börjar man i andra änden. Någonstansifrån utgår ett påbud att en viss satsning ska göras eller att en viss politik 5) ska bedrivas. Sedan anslås det pengar till kampanjer för att övertyga medborgarna om det riktiga i detta. Och lyckas inte kampanjerna fortsätter man i alla fall, på den förutbestämda linjen.
Ett moment i detta kampanjande har varit att stämpla och hänga ut enskilda medborgare, som tycker "fel" och dristar sig att ge uttryck för sina övertygelser. Ett steg ytterligare på den vägen förefaller Integrationsverket nu vara på väg att ta.
Ändå säger mig något att de sju riksdagspartierna kan känna sig förtröstansfulla. Inget av dem behöver nog få underkänt i politisk korrekthet.
Jan Milld
1) Just Sverigedemokraterna har Integrationsverket redan för denna granskning givit underkänt. I ett gemensamt uttalande tillsammans med bl.a. AFA, har verket manat till kamp mot detta parti.
2) Man får väl förutsätta att den är förankrad hos integrationsminister Messing.
3) Bosse Ringholm var då förbundsordförande i SSU.
4) Finansierade med skattemedel - hela SSU car ju starkt bidragsberoende, då som nu.
5) Där finns nu åtskilliga exempel på satsningar som inte kan ha gjorts vare sig av tunga sakliga skäl eller av önskemål från en stor folkopinion. Jag tänker på frågor som kärnkraften och JAS-flygplanet, EU-anslutningen och Öresundsbron, trafiksatsningar och OS-ansökan i Stockholm.