Ett argument för EU har varit, att det är ett "fredsprojekt". Detta stämmer kanske, om man ser till Frankrike och Tyskland. Ett krig mellan dessa bägge länder har blivit nästan lika otänkbart som mellan Danmark och Sverige.

Men som argument för ett svenskt inträde i EU var det märkligt. Behövde Sverige göras fredligare? Fanns det en risk att vi skulle angripa något grannland, om vi blev kvar utanför EU? Självfallet inte!

Nu anmäler sig frågan, om detta fredsprojekt är på väg att bli ett krigsprojekt. Håller Sverige på att försätta sig i en situation, där svenska soldater kan komma att få strida på främmande mark, i angreppskrig?*

Grunden för dessa farhågor utgörs av två faktorer:

1. Den svenska regeringens uttalade accepterande av NATO:s bombningar med mera i Jugoslavien.

2. Den pågående processen inom EU, för ett utvidgat "försvarssamarbete".

En bakgrund till det senare är just kritik för att Europa inte kunde klara Kosovofrågan på egen hand, utan inblandning av USA. Röster har höjts för att det nästa gång ska finnas ett EU som kan påta sig den uppgift som NATO påtog sig denna gång.

Är inte det bra? Måste inte Sverige vara med och ta ansvar? Ska vi åka snålskjuts, och låta andra offra sina liv för att rädda freden?

HAKEN ÄR naturligtvis, att det i praktiken kan bli fråga om raka motsatsen! Att man istället startar krig och trappar upp konflikter. Kosovo var ett exempel på just den saken.

Må Sveriges försvar förbli just ett försvar! **

---

 

 

* Karl XII anses av många som krigisk, och förvisso stred han på främmande mark. I grunden handlade det ändå om ett försvarskrig - andra länder hade försökt beröva Sverige delar av dess dåvarande territorium.

** Och må Sverige åter få en regering som talar för fredens sak och vågar kritisera även USA.