Det är en omtumlande upplevelse att läsa Maria-Pia Boethius´ mediekritiska bok "Några som inte älskar oss håller på att förändra vårt land".

Det mesta i boken är ju sådant som jag ivrigt kan hålla med om. Boethius är engagerad, kunnig och har demokratiska vänstervärderingar som jag delar. Själv beskriver hon dem så här:

"Min livsåskådning är inte sprungen ur någon politisk idé eller ideologi; den såg likadan ut långt innan jag började intressera mig för politik. Den sammanfaller ofta med den demokratiska vänsterns idéer, så som de gestaltar sig bland arbetarrörelsens fotfolk, men också med socialliberaler - och i vissa stycken är jag direkt värdekonservativ; det gäller sådant som vårt kulturarv, t ex staden Stockholm och naturen i Sverige, det gäller det kristna kärleksbudskapet och avskyn för historielöshet."

Som framgår av hennes bok reagerar hon till stor del mot samma företeelser som vi inom Blågula Frågor gör: medias maktmissbruk och bristerna i demokratin. Orättvisor och övergrepp, lögner och hyckleri.

Det omtumlande består i att parallellt med denna samstämmighet finner jag hos Maria-Pia Boethius hållningar, som jag reagerar starkt emot. Resonemang jag inte väntat mig från en människa som uppenbarligen är både ärlig och intelligent.

Men det räcker kanske inte med att vara ärlig och intelligent. Kanske handlar det också om ens uppväxtmiljö och vilka erfarenheter man själv har gjort. Kanske spelar det roll i vilken social situation man lever idag. Och ingen är väl immun mot frestelsen att få känna sig litet förträfflig.

DET FÖRSTA EXEMPLET gäller Sverige under andra världskriget. Boethius blir där kategorisk och dömande: Sveriges agerande var en skam. Vi borde inte ha samarbetat med Nazi-Tyskland på det sätt som skedde.

Som jag ser det har man möjligen rätt att resonera så, när man själv befinner sig denna situation och personligen är med om att ta en risk. I efterhand - på tryggt avstånd från Adolf Hitler - har man ingen sådan rätt.

Det fanns svenskar under kriget, som ville att Sverige skulle intaga en kärvare attityd mot Hitler. En av dem var Ernst Wigforss, som jag har stor aktning för. Det är möjligt att det fanns ett manöverutrymme, som inte utnyttjades. Möjligt är, att Sverige gick längre i eftergifter än vad som var påkallat utifrån egna säkerhetsintressen. Klart är att det i maktens korridorer fanns dem som hyste beundran och sympatier för Nazi-Tyskland.

Men man behövde inte hysa sådana sympatier för att vilja undgå ett tyskt angrepp. Min egen far var en av dem. Som medlem i dåvarande SKP fruktade han en nazi-ockupation, och inte utan grund. I Norge avrättade tyskarna systematiskt fackligt förtroendevalda, även på lokal nivå.

Så att i efterhand utfärda recept på hur tidigare generationer borde ha handlat, eller att nu försöka skuldbelägga dagens svenskar för vad som hände för 60 år sedan - det är inte klokt.

Och om vi ska skämmas - varför stanna vid 1900-talet? Varför inte gå tillbaka till 1600-talet, där Sverige aktivit deltog i krig, därtill på främmande territorium? Hur många tyska bönder torterades inte ihjäl i svensk regi under 30-åriga kriget?

DET ANDRA EXEMPLET gäller invandringen. Boethius skriver:

"Vi byggde ett folkhem, fördelade tillgångarna lite rättvisare och öppnade våra gränser för flyktingar och invandrare, vi brydde oss om... Men nu är det som om ondskan hunnit i-kapp;"

"Jag trodde inte att socialdemokraterna kunde utveckla en sådan känslokyla gentemot de mest utsatta i Sverige och gentemot asylsökande flyktingar..."

"Den makt som en gång anförtroddes socialdemokraterna... används inte längre till ...kamp för folkflertalet och de mest utsatta."

Redan en restriktivare invandringspolitik ser Boethius tydligen som utslag av "ondska". Hennes utgångspunkt är att dock kluven: ska svenska arbetare välkomna fler flyktingar pga solidaritet eller pga gemensamma intressen? Här tycks hon ha helgarderat.

Sanningen är dock att det finns motsatta intressen och därigenom ett dilemma. Det finns en gräns för hur mycket invandring vårt land orkar med. En omfattande invandring kostar, inte minst socialt. Den har ett pris, som några får betala - främst utsatta grupper av svenskar.

Boethius fortsätter att exponera sin verklighetsbild:

"...ungdomar hemfallit åt nynazism; de som nu mördar, torterar, bränner kors och invandrarbostäder,..."

Varje gång något sådant händer är det en gång för mycket, självklart. Men hur många sådana händelser har i verkligheten inträffat i Sverige under 90-talet? (Och vad skapar ungdomlig nazism?)

Ser man till hela bilden ska man finna att svenska ungdomar oftare är offer än gärningsmän. En oproportionerligt stor andel av ungdomsvåldet utövas av invandrargäng. Känner Boethius inte till det?

"... dagens fascister är smarta och skickliga politiker; de struttar inte runt i uniformer och utför egendomliga hälsningsceremonier; järnhanden är väl dold under en hudfärgad getskinnshandske."

Hur ska detta tolkas? Hur kan det överföras till svenska förhållanden? Antag att det stämmer, att dagens fascister inte har uniform. Följer därav att alla som inte har uniform är fascister?

Boethius medverkar här till att skapa ett klimat, där varje invandringskritiker i media uppfattas som "fascist". Ett klimat som stryper yttrandefriheten och blockerar en saklig dialog.

Det var väl inte vad Maria-Pia Boethius ville med sin bok?