Järnåldern
Järnåldern
i södra Sverige började kring år 400 f.Kr. Då
lärde man sig att utvinna järn ur myrmalm och sjömalm.
I början
var järnet inte hållfastare än bronset. Det gällde
att få malmen fri från föroreningar.Detta skedde
genom upphettning och bearbetning.
Över en s.k.
slagg-grop byggdes en rund lerugn. I den hälldes sedan malm och
träkol, som fick brinna till järn och slagg falllit ned
i gropen. Ugnen revs och slaggklumpen med sitt järninnehåll
upphettades åter, i en ny grop. Därefter bearbetades den
med hammare och slägga, för att få bort så mycket
slagg som möjligt.
Därefter
tar smeden vid, för att "välla" järnråvaran,
dvs för att ytterligare få bort slaggämnen. Vällningen
skedde i en smidesgrop, med hjälp av blåsbälg och
sand, för att få upp maximal temperatur.
Redan på
vikingatiden var järn ett viktig svensk exportvara. Alla handel
var då byteshandel och man betalade gärna "osmundare".
En osmund var en järnbit av en konstant vikt och storlek. Vikten
låg på c:a 350 gram.
Tackjärn
och stångjärn
Under medeltiden
infördes ny teknik inom järnframställningen. Med masugnen
kunde driften ske kontinuerligt
Ur "Boken
om Sveriges historia" av Larsson m.fl.:
"Slutresultatet
var masugnen, som senast på 1400-talet hade
slagit igenom på allvar även i den svenska produktionen.
I masugnen tappades flytande slagg och järn med jämna mellanrum
ut genom olika öppningar, samtidigt som man fyllde på ugnen
med malm och träkol.
Masugnarnas
produkter kallas tackjärn..."
Tackjärnet
innehöll för mycket kol för att kunna smidas, men det
kunde användas till gjutning, för att t ex framställa
kanoner och kulor. De många krigen garanterade här en stor
efterfrågan.
"...genom
så kallad färskning reducerades kolhalten.
Det färdiga, smidbara järnet, höggs
därefter i små klumpar, 'osmundar'.
I
takt med att exporten ökade och järnhanteringen blev lönsammare
övergick man från att hugga osmundar till att producera
stänger, så kallat stångjärn."
Stångjärnet
framställdes i hammarsmedjor.
Ur "Svenskt
arbete och liv " av Eli Heckscher:
"Ändringen
låg... i järnhanteringens andra led, den 'färskning'
eller smidbargörning som det osmidbara tackjärnet nödvändigt
krävde för att tjäna andra ändamål än
gjutning. För samtiden tedde sig den reform det därvid gällde
som ett utbyte av produkter, med andra ord ersättning av osmundjärn
med en annan vara. Den nya varan fick det i Sveriges ekonomiska historia
ryktbara namnet stångjärn, därför att järnet
blev utsnitt i stänger, i stället för att 'huggas'
i osmundar.
Den
nya produkten betingade per viktenhet ett ungefär dubbelt så
högt värde som osmundjärnet..."
"Hastigt
gick... stångjärnssmidets utveckling inte. Först omkring
år 1600 var dess värde i exporten densamma som osmundjärnets,.."
Det var framförallt
under Vasatiden, som stora ansträngningar gjordes att få
fram detta smidbara järn. Gustav Vasa tog in tyska smeder för
att utveckla den svenska järnframställningen.
Järnsmidets
framgångar under stormaktstiden förknippas ofta med invandringen
av vallonerna, verksamma framförallt kring Dannemora i Uppland.
"Boken
om Sveriges historia":
"Vallonerna
kom till Sverige under förra hälften av 1600-talet i samband
med att två nederländska finansmän engagerade sig
i den svenska järnhanteringen: Louis De Geer och Welam de Besche."
Gruppen
av valloner var inte särskilt stor, totalt rörde det sig
om 870 personer, inklusive barnen. Invandringen av smeder från
Tyskland, var mer utspridd över tiden, men minst lika omfattande.
"Vallonerna
tillämpade i stor utsträckning en annan typ av smide än
det i Sverige gängse 'tysksmidet'. Deras masugnar var större,
annars bestod skillnaden i de båda smidesmetoderna huvudsakligen
i arbetets organisation. I vallonsmedjorna var arbetsstyrkan större
och de olika arbetsmomenten uppdelade på olika specialiserade
yrkesgrupper."
"Svenskt
arbete och liv :
"För
1700-talets del kan man fastställa att vallonjärnet endast
utgjorde 10 à 12 % av den svenska totala järnexporten;
och på den engelska marknaden, där det huvudsakligen fann
avsättning, gick det mesta till annat än ståltillverkning,.."
"tysksmidet,
... utgjorde hela den del av järnhanteringen som inte var vallonsmide.
Bägge metoderna gällde färskningen, eller nummer två
i järnhanteringens processer.
Men
väl så viktiga som förändringarna voro på
dess område var vad som skedde inom masugnsprocessen, genom
införande av de s.k. fransöske ugnarna, murade masugnar,
istället för en äldre tids skapelse, de s.k. mulltimmerhyttorna,.."
Värmland
intog nu ställningen som Sveriges viktigaste järnområde.
Viktigaste
exportvaran
Sverige förmådde
framställa järn i stora mängder och god kvalitet till
konkurrenskraftiga priser - det gav exportframgångar. Järnet
var under många sekler Sveriges absolut viktigaste exportprodukt.
Under 1600-talet
skedde en väldig expansion. Mellan 1640 och 1680 - under en 40-årsperiod
- fördubblades den svenska järnexporten. Omkring år
1700 svarade Sverige för en stor andel av världsproduktionen.
Vad som möjliggjorde
detta var ett antal naturliga förutsättningar.
• Sverige
hade inte bara malmfyndigheter av bra kvalitet, särskilt kring
Dannemora i Uppland.
• I närheten
av dessa fyndigheter fanns god tillgång till skog - åtgången
av träkol var stor. På många håll fanns även
forsar, som kunde ge vattenkraft.
• Det fanns
mycket vattendrag för de tunga transporter som blev nödvändiga.
Så långt
möjligt förlades hyttor och smedjor nära vattendrag.
I Bergslagen byggdes
Strömsunds kanal, vilken anslöt till naturliga vattendrag
som åar och gav kontakt med Mälaren. Västerås
och Stockholm var städer som växte inte minst genom järntransporterna.
Vintertid genomfördes
mycket transporter på slädar, över isar och frusen
mark. Kärror och landsvägar klarade inte denna typ av transporter.
Med järnvägsbyggena
i slutet av 1800-talt förändrades förutsättningarna
påtagligt. Både malm, bränsle och tackjärn kunde
då fraktas väsentligt billigare.
Åtgången
av skog var dock så stor, att ny myndighet, Bergskollegium,
inrättades 1637 för att reglera detta. Det krävdes
tillstånd av Bergskollegium för att få anlägga
en masugn eller en hammarsmedja. Nya anläggningar förlades
till Medelpad, dit malmen fraktades på båt från
gruvor i Uppland.
"Svenskt
arbete och liv :
"...ville
man förbehålla Bergslagsskogarna åt gruvbrytning
och masugnsdrift samt flytta ut processen n:r 2, hammarsmidet, till
skogsrikare trakter, där de föregående stadierna icke
kunde komma till användning på grund av dess brist på
gruvor."
"I
organisatoriskt hänseende fick den svenska järnhanteringen
under denna period den form som senare har blivit den klassiska. Detta
innebar uppkomsten av 'bruk', anläggningar som krävde efter
tidens förhållanden stora kapital och stodo under ledning
av 'ståndspersoner', brukspatroner. Socialt innebar detta upphovet
till den första överklassen med världslig bildning
vid sidan av adeln och var därför ur allmän kulturell
synpunkt en mycket stor förändring."
Sverige viktigaste
exportmarknad var England och Skottland, fattigt på skog. Dit
gick hälften av den svenska järnexporten. Därnäst
var Nederländerna den största kunden.
"Järnhanteringen
var icke blott en viktigare näring än kopparhanteringen,
den befann sig också, i motsats till denna, i tämligen
oavbruten expansion från århundradets början till
dess slut; man kan räkna att kvantiteten fram till 1720 blev
ungefär femdubblad."
"Under
Karl XII:s senare regeringsår kan man med ledning av engelsk
tullstatistik fastställa att inte mindre än 82 1/2 % av
den engelska järnimporten, sålunda nästan alltsammans,
kom från Sverige. Den engelska järnhanteringen hade samtidigt
gått så starkt tillbaka att den förmodligen icke
var större än importen, och man finner att drygt 40% av
Englands järnbehov tillgodosågs från Sverige enbart."
Konkurrens-chock
Under 1700-talet
gjordes där tekniska genombrott som drastiskt försämrade
Sveriges relativa konkurrensfördelar. 1709 fick man i England
fram masugnar som kunde eldas med stenkol - som det fanns gott om
i England, dessutom nära malmen.
De kokseldade
masugnarna gav dock järn med hög svavelhalt. Detta järn
kunde därför bara användas som tackjärn, inte
smidbart järn.
Lösningen
på det problemet kom 1784, med den s.k. puddlingprocessen. Puddelugnen
- också eldad med stenkol - renade järnet från svavel.
Ångmaskinen
kom också tidigt till användning inom den engelska järnhanteirngen.
Kommunikationerna var goda genom närhet till havet, dessutom
byggdes kanaler och järnvägar.
Ur "1000
år. En svensk historia" av Häger/Norman/Villius:
"Svenskt
järn var för dyrt. Det var det stora problemet för
järnhanteringen på 1800-talet.
Produktionsenheterna var alldeles för små, och det bränsle
som användes, träkolet, kunde omöjligen konkurrera
med den prisbilliga koksen, som sedan länge användes vid
de stora järnverken i Storbritannien och på kontinenten.
Enda
möjligheten var att försöka hålla god kvalitet
på järnet. En svensk variant av den nya lancashiremetoden,
som började användas mot mitten av århundradet, kom
här väl till pass. Den gav ett rent järn av hög
kvalitet till lägre kostnad än tidigare."
Lancashiremetoden
lämpade sig för produktion i större skala.
"Som
på flera andra områden kom det stora genombrottet på
1870-talet. De nya götstålsprocesserna
började komma i bruk. Här fanns bessemermetoden,
metoden att blåsa luft genom ett järnbad för att bränna
bort föroreningar, här fanns martinmetoden,
som pressade ner kolhalten i järnet när det upphettades
i en flamugn, här fanns inte minst thomasprocessen,
som gjorde det möjligt att använda fosforrik malm. Med ett
basiskt ämne, dolomit, och bränd kalk fick man fosforn att
övergå i fosforslagg, som kunde användas som gödning
inom jordbruket."
I
dessa processer kunde även skrot använda som utgångsmaterial.
I
början av 1880-talet var den svenska järnexporten mer än
dubbelt så stor som 20 år tidigare.
Färskningen
skedde tidigare i hammarsmedjor, numera sker den i valsverk.
Förädling
och specialisering
Sverige
klarade krisen genom ny teknik och nya satsningar. Detta innefattade
en väsentlig koncentration av driften, till färre och större
enheter, möjliggjort av järnvägarna.
"Boken
om Sveriges historia".:
"Den
nya teknologin medförde en strukturrationalisering av den gamla
järnindustrin. Mellan 1870 och 1913 minskade antalet järnbruk
från 381 till 140. I gengäld tiodubblades produktionen
per bruk. Storskalighet och koncentration var tidens melodi. De stora
bruken som Domnarvet, Fagersta, Sandviken, Degerfors etc. är
alla välkända exempel på en speciell samhällstyp;
det lilla samhället dominerat av en enda stor industri."
En
viktig insats för introduktionen av den nya tekniken i Sverige
gjordes av Göran
Fredrik Göransson.
Mycket
av järnet förädlades ytterligare ett steg innan det
exporterades. Det blev till plåt, kättingar, rör,
tråd, fjädrar, knivar och andra redskap.
Under
slutet av 1800-talet uppstod också ett antal "snilleindustrier",
verkstadsindustrier som var baserade på svenska uppfinningar.
SSAB
I mitten av 1950-talet
fanns ett antal stora anläggningar för tillverkning av järn-
och stålprodukter i Sverige, t ex Domnarvet, Fagersta, Sandvik,
Oxelösund och NJA i Luleå.
Under 1970-talet
genomgick svensk ståltillverkning en ny kris, pga av ökad
utländsk konkurrens och vikande världsmarknadspriser. Även
inom Sverige minskade efterfrågan till föjd av varvsindustrins
tillbakagång och minskning av bostadsyggandet.
Detta ledde till
omfattande strukturrationaliseringar i början av 1980-talet.
Som resultat av detta bildades SSAB, vari ingår de tidigare
Domnarvet, NJA och Oxelösund
Svenska Stål
AB har fyra dotterbolag, däirbland SSAB Oxelösund och SSAB
Tunnplåt.
Jan
Milld, den 26.2.2007
