1.
Ett ok för bönderna
Ur
"Hästskjuts- och Diligenstrafik", av Tommy
Eriksson:
"Av
hävd och tradition hade resande majestäter med talrikt hov
och vapendragare kunnat påräkna gratis hus- och stallrum,
mat och dryck, foder och natthärbärge i allmogens gårdar.
Och när det celebra sällskapet slog sig ner på kungsgårdarna
tvingades traktens bönder att försörja det."
"Men
det var inte bara det yppersta hovkotteriet som tärde bonden.
Ståthållare och stormän, kungliga ämbetsmän
och emissarier tog, som om det varit en orubblig naturlag, för
sig böndernas visthusbodar och lånade hästar efter
behag. Betalning var det inte tal om. En tämligen likartad inställning
lade katolska kyrkans och klostrens funktionärer i dagen.
Den
kyrkliga organisationen expanderade oerhört under tidig medeltid
- pilgrimer, munkar, präster och biskopar for kors och tvärs
genom riket för att uppfylla sina heliga missioner."
I Alsnö stadga
från omkring 1280 - dvs på Magnus (Ladulås) Birgerssons
tid - reglerades hur kungen, hans följe och fogdar, skulle resa
i riket.
Varje bonde måste
vara beredd att ta emot resande som gäster samt ge dem kost,
logi och hästfoder. De som reste i kronans ärenden hade
rätt att kräva denna tjänst gratis. Undantagna från
gästning blev vissa gårdar, vars ägare meriterat sig
i kungens ögon.
En rättare
i varje by hade uppgiften att hänvisa dessa resande till gårdar
som skulle härbärgera dem. En annan av hans uppgifter var
att fördela själva skjutsandet - dvs tillhandahållandet
av hästar - rättvist mellan bönderna.
Alsnö stadga
förbjöd samtidigt s k våldgästning.
Ur
stadgans inledning:
"Som
det i vårt rike länge varit en osed, att alla män,
som fara över landet, då må vara aldrig så
rike, vilja gästa de fattigas hus och hava all sin kost förutan
penningar, varigenom de på en liten stund nöta upp vad
den fattige länge arbetat för, varav kommer mycken våda
för liv och själv."
I stor utsträckning
fortsatte ändå denna våldgästning, dvs frälsepersoner
tvingade sig på bönderna för gratis skjuts och föda
när de reste runt i dåvarande Sverige.
För att komma
till rätta med missbruket infördes ett bevis på att
man färdades i offentlig tjänst. Det var ett tjänstetecken
med kungens och rikets vapen inpräglat. Missbruket kunde ändå
fortsätta.
Ur
"Posten i samhället" av Erik Lindgren:
"Den
efter hand växande förvaltningsapparaten krävde allt
fler kurirer. Andra resande uppgav ofta falskt att de var stadda i
konungens ärenden och pockade på fri skjuts och fritt härbärge
av bönderna, detta trots att Magnus Ladulås förbud
mot våldgästning ännu gällde.
Upprepade
försök hade gjorts att minska böndernas bekymmer med
gästning och skjutsning, Kurirerna försågs med legitimation
i form av 'postvapen', men dessa blev ibland förfalskade.
Det
bestämdes då att även kungliga kurirer och tjänare
skulle betala bönderna för gästning och skjutsning.
Men även detta system övergavs. Många bud stoppade
de pengar som de blivit utrustade med för att betala böndernas
tjänster i egen ficka. Ändå krävde de fri gästning
och skjutsning. Reformen att kurirer skulle betala hade inte blivit
känd överallt."
Bönderna
var också i underläge, eftersom de ofta inte var läskunniga.
Även där bonden egentligen inte lät sig duperas var
kanske gästerna bättre beväpnade och mer vana att använda
våld.
"Hästskjuts-
och Diligenstrafik":
"...längs
de populära färdstråken ledde systemet obönhörligen
till allmogens utarmning och förfall. Bonden hade kort sagt blivit
lovligt villebråd för envar och våldgästningen
antagit kusliga dimensioner. Hugg och slag och blodspillan hörde
till gästningens vardag."
"Adelsmän
lurade ofta godtrogna bönder att tro att de reste i kungliga
ärenden, för att på så vis tillskansa sig fria
förmåner. Som regel hade väl inte heller den enkle
lantbrukaren den pondus som fordrades för att begära sigillförsedda
kungabrev eller pass på bordet som bevis. Följden blev
missbruk."
Men
även utan direkt missbruk handlade det om en påtaglig börda,
särskilt för bönderna längs de mest trafikerade
vägarna.
Kategorierna av
resande utökades också med tiden till att omfatta inte
bara kungen och hans sändebud utan även stormän, präster,
officerare och diverse andra ämbetsmän.
Det blev många
som hade rätt att begära denna service angående hästar
och logi: landshövdingar, höga militärer och kurirer.
Det kunde bli en tät trafik vid de stora färdvägarna.
Belastningen på bönder längs utfarten från Stockholm
blev i ett skede så tung att många övergav sina gårdar.
2.
Ansatser till lösning
En
f örsta förordning för städerna, om tavernor och
gästgiverier
kom med Uppsala stadgar 1344, på Manus Erikssons tid.
Varje köpstad skulle vara försedd med två härbärgen,
där resande kunde få tillgång till mat, öl och
nattlogi.
I
kung Kristoffers landslag av år 1442 stadgades att tavernor
skulle finnas på skjutshålls avstånd längs
större vägar.
Startpunkten för
svenskt skjutväsen brukar ändå dateras till den 1561
- under Erik XIV. Tavernor skulle inrättas längs de allmänna
vägarna utsedda gästgivare skattebefriades på tre
år.
Systemet förföll
dock förföll med Johan III och Karl IX.
Under 1600-talet
skedde en uppryckning. 1636 stadgades om mer långtgående
ersättning: sex års skattefrihet på hemmanet och
ingen utskrivning till krigstjänst, för gästgivaren
och upp till sex drängar!
I samma skede
tillkom ett fristående system för postbefordran.
Ur
"Posten i samhället":
"Bakgrunden
till att inrätta ett postverk var inte enbart behovet av att
få till stånd en god befordringskedja för meddelanden.
Starkt bidrog nödvändigheten att få bukt med våldgästningen."
1649 utgavs -
under drottning Kristina - en samlad förordning om väghållning,
gästgiverier och skjutsning. I
denna bestämdes också om milstolpar/-stenar längs
större vägar.
Avgiftsfriheten
för kungs- och kronoskjutsen upphävdes 1689.
3.
Gästgivargårdar
Det
dröjde således till 1649, med den gästgiveriförordning
som kom då, innan problemen löstes. De gästgiverier
som skulle inrättas längs vägarna fick nu överta
kravet om skjutsning, mat och logi från bönderna.
Skjutsningen
skedde dock fortfarande med böndernas hästar.
Ur
"Hästskjuts- och Diligenstrafik":
"Med
Krögare- och gästgifvareordningen av 1 oktober 1649 försvann
allmogens kollektiva skjutsansvar - all skjutsning på landet
koncentrerades nu till gästgivargårdarna.
Friskjutsen
utgjordes framgent av 'kronoskjuts' - krigsmaterial
och trupper - 'kungsskjuts' - kungahuset och hovet
- samt av 'fångskjuts' - häktade som transporterades
till domstol eller fängelse.
All
fri gästning förbjöds nu kategoriskt, och den som vägrade
göra rätt för sig kunde få hela sitt bagage konfiskerat
av gästgivaren!"
Sedan
1627 fanns skjutstavlor anslagna på värdshus och gästgiverier.
Där angavs avstånd till närmsta skjutshåll.
Under
1700-talet kom tryckta vägvisare och handböcker, med uppgifter
om avstånd, gästgiverier, skjutstaxor och sevärdheter.
Dock var man sparsamma med att göra kartor tillgängliga,
av säkerhetsskäl.
För
övriga kan noteras, att det var skillnad på gästgivargårdar
och krogar.
Ur
boken "Landsväg, Krog och Marknad", Lars Levander:
"Krogen
är det naturvuxna raststället, utan varje hjälp från
utomstående uppkommet ur de resandes behov av vila för
sig själva och för sina lastdjur, av myndigheterna betraktat
först med likgiltighet och sedan med alltmera växande misstro
och fientlighet.
Gästgivargården
däremot är alltifrån sin första början
en konstprodukt, med stora besvärligheter framarbetad och uppehållen
av kyrka och stat, försedd med privilegier och hållen under
armarna genom åtgärder för strypning av all konkurrens."
4.
Skjutsningen
"Hästskjuts-
och Diligenstrafik":
"Ett
... dilemma som ökade bönderna skjutsbörda hängde
samman med de rika förläningar av stora gårdar och
jordar som adeln tillskansade sig på framförallt 1600-talet.
Godsen med myllret av underlydande gårdar var ju helt eller
delvis befriade från skjutsansvar, vilket innebar att cirka
60% av den sammanlagda svenska jorden inte deltog i systemet, till
men för de som satt fast i det."
Gästgivaregårdarnas
skjutshåll byggde även efter 1649 på att bönder
i grannskapet svarade för en stor del skjutsningen. Skjutshållet
var för många en betungande pålaga. De måste
i ofta bege sig långt från sin by med hästarna, för
att sedan vänta vid skjutshållet på att någon
resande skulle anlända.
Det
kunde upplevas som närmast katastrofalt att mitt under skörden
tvingas avvara ett antal hästar, och även drängar.
Bönderna hade dessutom en skyldighet att underhålla vägar.
Situationen
ledde till barnarbete i stor omfattning.
"Hästskjuts-
och Diligenstrafik":
"...
det var naturligtvis inte bara dragare som var oumbärliga i gårdsarbetet.
Det krävdes också folk. Eftersom lagstiftarna hittills
ignorerat möjligheten att använda oerfarna barn och ungdomar
som kördrängar blev dessa en vanlig syn längs vägarna.
Barnarbete tillhörde det allmänt accepterade och nog så
ofta nödtvungna, men att bemästra bångstyriga hästar
med tunga, inte sällan överlastade vagnar medförde
oerhörda vådor."
"...
efter Karl
XII:s död... landet utarmat och utblottat på vuxna män,
och att tömmarna istället låg i händerna på
kvinnor och unga pojkar och flickor. Även om fältläger
och slagfält förvisso skördat enorma tributer visar
rullorna att många mogna män återkom med livhanken
i behåll. Förklaringen låg snarare i bondens behov
av starka armar, och ännu långt in på 1800-talet
kom både äldre kvinnor och småttingar att uppträda
på kuskbockarna fastän restriktioner införts för
'barnskjuts'."
Det var
alltså inte ovanligt att fordonen överlastades. Det gjorde
att många av hästarna utsattes för alltför stora
påfrestningar.
Ett
annat problem var att resande ibland önskade sig till destinationer
vid sidan om. Detta försökte man stävja genom vitesbot.
Vintertid
användes medar i stället för hjul på fordonen.
"Hästskjuts-
och Diligenstrafik":
"Gästgivarordningen
uppehöll sig också vid den trafiketikett som skulle råda
i landet. Principen om vänstertrafik slogs fast, och för
möten på smala vägar stadgades att 'den gående
vike för den ridande, den ridande för den åkande,
kärra för vagn, den mindre vagn för den större,
den tome eller den med med folk inuti, för den med lass...' Det
var ju en direkt avspegling av det klassamhälle man levde i,
där den besuttne givetvis skulle ha företrädet! Vidare:
'... den som kommer jämna vägen väjer för den
som kommer backe utför'."
År
1879 växlade skjutsväsendet växlade över till
ett entreprenadsystem. Det hölls auktioner där
minstbjudande fick uppdraget, för en årlig klumpsumma.
Därmed ebbade bondeansvaret för skjutsningen ut.
5.
Resenärsperspektiv
Vid varje gästgiveri
och skjutsstation skulle från 1762 finnas speciella dagböcker.
Där skulle alla resande antecknas, varifrån de kom och
vart de skulle resa.
Fram till 1860
rådde inrikes passtvång i Sverige, för förflyttning
mellan olika städer. Resa i diligensen eller hyrande av hästar
krävde att man hade ett av landshövdingen utskrivet respass.
Ur
"Vårt 1800-tal", av Hans Dahlberg:
"Huvudvägarna
mellan de största orterna hade 1831 blivit så hyggliga
att ett par diligensföretag kunde öppna passagerartrafik.
Av åtta passagerare satt två i karossen, fyra utanpå
under skyddande sufletter och två på kuskbocken.
Postverket
startade också diligenstrafik med passagerarbefordran men fick
svårt att konkurrera med de bekvämare privata åkdonen
och lade efter några år ned verksamheten. .. tjugo år
senare återupptog postverket egen diligenstrafik. Diligenserna
med fasta tidtabeller mellan städerna kompletterades i de större
orterna med omnibussar på fasta linjer."
Regelbundna
och varaktiga diligenslinjer för post- och persontrafik öppnades
i Sverige på 1830-talet. Biljettpriserna var dock höga.
Det
var fråga om ett fortskaffningsmedel för de rika, inte
för allmänheten.
"Hästskjuts-
och Diligenstrafik":
"De
lättare fjädervagnarna hade ännu på 1700-talet
ingen allmän utbredning, somliga vagnskorgar var dock upphängda
i läderremmar som dämpade stötarna men gjorde passagerarna
'sjösjuka'! Merparten åkdon var ändå rigida,
otympliga och ofta undermåliga konstruktioner som bjöd
resande på obehagliga överraskningar och omskakande färder.
Titt som tätt kunde passagerarna få lämna vagnen för
att baxa den uppför stupbranta backar, dra loss den ur lera och
dy eller stormpiskade snödrev."
Standarden
på resorna kunde bli mycket varierande, både vad gäller
själva transporten och vad gäller mat och logi.
"Hästskjuts-
och Diligenstrafik":
"Standarden
på gästgiverier, åkdon och hästar spände
över hela registret, från det exemplariska till det vedervärdigast
tänkbara. Halta hästar, spruckna hjul, skämd föda,
dragiga rum och saltade räkningar är bara ett axplock av
obehag som kunde möta resenären."
En lång
resa krävde många hästbyten. På sträckan
mellan Stockholm och Göteborg fanns det på 1800-talet 32
skjutshåll där man kunde byta hästar. Medelhastigheten
blev då kanske inte mer än 7 km/h.
Bekymret var bytet
av häst vid gästgiverierna och hur snabbt detta gick. Ibland
kunde man få vänta länge innan en bonde kom med sin
häst.
"Vårt
1800-tal":
"Sträckan
Stockholm-Ystad avverkades på sex dygn med korta nattuppehåll.
Den genomsnittliga hastigheten var sju och en halv kilometer i timmen.
Hästarna som skaffades genom inhyrning fick enligt bestämmelse
inte gå mer än tre mil åt gången.
Med
följde en pojke som öppnade de talrika grindarna för
sträckorna genom beteshagar och förde tillbaka hästarna.
Diligenslinjerna påverkade inte böndernas skjutsningsplikt.
Passagerarna på de enklare sittplatserna fick i motlut gå
av och skjuta på."
"Hästskjuts-
och Diligenstrafik":
"De
vanligaste klagomålen i dagböckerna under den här
tiden tycks röra skjutsens försening och tredskande kuskar,
medan logi och spis klarade sig hyfsat. Under 1800-talet - när
skjutsorganisationen var väl inarbetad - är det istället
skaffningen och övernattningsrummen som drar på sig den
mesta kritiken."
6.
Nya färdmedel
Under
1800-talet fick diligenstrafiken konkurrens av andra färdmedel,
där ånga var drivkraften.
Först
kom ångfartygen.
"Hästskjuts-
och Diligenstrafik":
"På
1850-talet - innan järnvägarna börjat inkräkta
på transportvolymerna av gods och passagerare - upplevde ångfarkosterna
en glanstid.
En
mindre armada om 67 kölar for kors och tvärs mellan Stockholm
och städer som Mariefred, Strängnäs, Torshälla
och Örebro. Ångbåtarna fångade upp en ansenlig
del av den person- och varutrafik som annars skulle ha gått
på vägarna. Belastningen på vägnäten minskade
och kostnaderna för underhållet kunde hålla i schack.
Resandevolymerna på ångbåtar skall redan år
1850 ha överstigit den som hästskjutsarna kunde uppvisa.
På
1840-talet började ångbåtsskroven byggas i järn,
och från 1860-talet byttes skovelhjulen ut mot propellrar, som
nyligen uppfunnits."
Några
decennier senare kom ångloken och även järnvägslinjer
började konkurrera med de hästdragna skjutsarna.
På
1900-talet tillkom automobilen, som också tog över resandet.
Gästgiveri-
och skjutsinrättningen upphörde formellt 1934, men i praktiken
till stor del tidigare.
Jan
Milld, den 4.1.2008
