Flaggan
Vår blågula
flagga slog igenom som svensk nationalsymbol först i slutet av
1800-talet men har anor långt tillbaka. Den har sitt ursprung
i det riksvapen som Karl Knutsson Bonde1448 sammanfogade av Folkungaättens
vapen (ett lejon av guld mot blå grund) och Albrekt av Mecklenburgs
riksvapen (en blå sköld med tre guldkronor).
Herman Lindqvist
i Aftonbladet
den 6/6 -04:
"Den
svenska flaggan är över 500 år gammal och därmed
en av världens äldsta. Allra äldst är danskarnas
Dannebrogen, som enligt legenden är från 1219."
"Forskarna
tror i dag att unionskungen Erik av Pommern, som regerade över
alla de nordiska länderna i början av 1400-talet, införde
Dannebrogen (den röda duken) som huvudbaner för hela den
nordiska unionen.
Då
den svenske kungen Karl Knutsson Bonde i mitten av 1400-talet inledde
motståndskamp mot danskarna kunde han inte gärna använda
danska kungens flagga utan hissade en egen korsflagga och tog färgerna
blått och gult ur sin personliga vapensköld. Den svenska
flaggan var alltså en motståndsflagga från början."
Gustav
Vasa och hans söner hade den blågula flaggan som sitt personliga
kungliga höghetstecken, men det var först under Gustav II
Adolf i början av 1600-talet, som flaggan blev symbol för
hela det svenska riket. Örlogsfartygen hade en tretungad flagga.
Herman Lindqvist,
i sin åttonde bok, "Ånga och Dynamit":
"Att
flagga på byggnader till lands var ganska ovanligt ända
fram till slutet av förra seklet. Det förekom bara på
fästningar och kungsgårdar, ibland också på
svenska ambassader utomlands, men aldrig hos privatpersoner."
"Den
svenska armén marscherade inte under blågul fana förrän
1809 - på order av Karl XIV som fått traditionen med nationalflaggan
med sig från revolutionens Frankrike."
Under den svensk-norska
unionens tid - 1814 till 1905 - var båda nationernas flaggor
försedda med ett unionsmärke i det övre fältet
intill stången. Norrmännen
ogillade unionsflaggan, som kallades för "sillsalaten".
Det
förekom vid den tiden både ljusblå och mörkblå
dukar och flaggor med smala eller breda kors. Med flagglagen av år
1906 slogs fast exakt hur flaggan skulle se ut.
Proportionerna
ska vara:
på
längden 5 - 2 - 9 = 16
på
höjden 4 - 2 - 4 = 10
God
sed säger att man under perioden mars-oktober ska hissa flaggan
kl 08.00, annars kl 09.00, och halas vid solens nedgång, senast
kl 21.00. De blågula vimplarna kan däremot vara hissade
dygnet runt.
Från
1916 hölls flaggfester i hela landet den 6 juni.
Då sjöngs också för första gången
K G Ossiannilssons nyskrivna dikt "Sveriges flagga", tonsatt
av Hugo Alfvén. Den
6 juni har sedan dess firats som svenska flaggans dag.
Men i Stockholm
hade svenska flaggans dag firats ända sedan 1893, på initiativ
av Skansens grundare Artur Hazelius.
Se vidare: Rikskommittén
Sveriges Nationaldag
Nationaldagen
Sedan 1983
är den 6 juni dessutom Sveriges nationaldag.
Sedan 2006
är den 6 juni också allmän helgdag.
Varför
just den 6 juni? Skälen är två:
•
den dagen år 1523 valdes Gustav Eriksson Vasa till svensk kung
•
den dagen år 1809 godkände riksdagen den ännu gällande
regeringsformen och grundlagen om medborgarnas fri- och rättigheter.
Även
1974 års regeringsform antogs den 6 juni.
Se vidare: Rikskommittén
Sveriges Nationaldag
Nationalsången
Herman Lindqvist,
i sin åttonde bok, "Ånga och Dynamit":
"...Richard
Dybecks sång från 1844, 'Du gamla du friska',
blir inofficiell nationalsång; 'friska' blir 'fria'
så sent som 1905. Sången anses ha fått status av
nationalsång från den dagen då Oscar II stående
hörde sången spelas vid en akademisk högtid i Lund
1893."
Vanligen
sjungs bara de första två verserna, men hela texten lyder:
1
Du gamla, Du fria, Du fjällhöga nord
Du tysta, Du glädjerika sköna!
Jag hälsar Dig, vänaste land uppå jord,
Din sol, Din himmel, Dina ängder gröna,
Din sol, Din himmel, Dina ängder gröna.
2
Du tronar på minnen från fornstora dar,
då ärat Ditt namn flög över jorden.
Jag vet att Du är och Du blir vad du var.
Ja, jag vill leva jag vill dö i Norden,
Ja, jag vill leva jag vill dö i Norden.
3
Jag städs vill dig tjäna mitt älskade land,
din trohet till döden vill jag svära.
Din rätt, skall jag värna, med håg och med hand,
Din fana, högt den bragderika bära,
Din fana, högt den bragderika bära.
4
Med Gud skall jag kämpa, för hem och för härd,
för Sverige, den kära fosterjorden.
Jag byter Dig ej, mot allt i en värld
Nej, jag vill leva jag vill dö i Norden,
Nej, jag vill leva jag vill dö i Norden.
Lejonvapnet
Lejonvapnet är
det äldsta riksvapnet i Sverige, fört av Folkungaätten
1250-1364, med Birger Jarl som den förste regenten.
Det var alltså
under Folkungarnas tid som deras ättevapen kom att successivt
bli synonymt med rikets vapen.
Tre
kronor - lilla riksvapnet
Tre kronor som
symbol förekom under medeltiden relativt frekvent lite varstans
i Europa. I Sverige är den tidigast belagd i Magnus Ladulås
s k kontrasigill.
Drottning Margareta
och Erik av Pommern förde i sina sigill en sköld med tre
kronor: möjligen kan de då ha tänkt på de tre
under dem förenade rikena.
Tecknet är
nu riksvapen, symbol för svenska staten.
Genom lagen om
rikets vapen 1908 blev riksvapnet för första gången
lagligen fastställt och skyddat mot godtyckliga förändringar.
Härigenom infördes även officiell skillnad mellan stora
och lilla riksvapnet; det senare, en blå sköld
med tre kronor under kunglig krona, har alltsedan 1600-talet ofta
förekommit.
Tre kronor ingår
även i Danmarks riksvapen, något som en gång i tiden
var en tvistefråga mellan våra båda länder.
Se vidare: Riksarkivet
Tre
kronor - stora riksvapnet
Det andra riksvapnet kallas alltså för stora riksvapnet.
Det används av statschefen, riksdagen, regeringen, departementen,
utrikesrepresentationen och försvarsmakten.
Stora riksvapnet
utgörs av en blå huvudsköld, kvadrerad genom ett kors
av guld med utböjda armar, samt en hjärtsköld som innehåller
det kungliga husets dynastivapen. Huvudsköldens första och
fjärde fält innehåller tre öppna kronor av guld,
ordnade två över en. Huvudsköldens andra och tredje
fält innehåller tre ginbalksvis gående strömmar
av silver, överlagda med ett upprest, med öppen krona krönt
lejon av guld med röd tunga samt röda tänder och klor.
Hjärtskölden är kluven. Första fältet innehåller
Vasaättens vapen: ett i blått, silver och rött styckat
fält, belagt med en vase av guld. Andra fältet innehåller
ätten Bernadottes vapen: i blått fält en ur vatten
uppskjutande bro med tre valv och två krenelerade torn, allt
av silver, däröver en örn av guld med vänstervänt
huvud och sänkta vingar gripande om en åskvigg av guld
samt överst Karlavagnens stjärnbild av guld.
Huvudskölden
är krönt med en kunglig krona och omges av Serafimerordens
insignier. Sköldhållare är två tillbakaseende,
med kunglig krona krönta lejon med kluvna svansar samt röda
tungor, tänder och klor. Lejonen står på ett postament
av guld. Det hela omges av en med kunglig krona krönt hermelinsfodrad
vapenmantel av purpur med frans av guld och uppknuten med tofsprydda
snören av guld.
Stora riksvapnet
får brukas även utan ordensinsignier, sköldhållare,
postament eller vapenmantel.
Riksregalierna
I en monarki är
riksregalierna de främsta symbolerna för landet och monarken
som statschef.
I Skattkammaren
på Stockholms Slott finns dessa "Rikets regalier och
dyrbarheter" utställda, en samling enastående
konstföremål som i sig bär ett koncentrat av svensk
ceremonihistoria från fem århundraden. Regalierna är
statlig egendom som enligt 1594 års instruktion skall vårdas
av Räntekammaren, numera Kammarkollegiet. Ursprungligen förvarades
de i skattkammarvalvet i den gamla kungaborgen Tre kronor.
Av monarkens regalier
är rikssvärden de äldsta föremålen,
anskaffade av Gustav Vasa medan övriga regalier härstammar
från hans äldste sons, Erik XIV:s kröning 1561: kungakronan,
spiran, äpplet och nyckeln.
Kronan är
tecken på konungslig ära och värdighet. Spiran står
för kungens världsliga makt och Riksäpplet visar att
Gud insatt honom som sin befullmäktigade regent över ett
stort och kristet rike. Nyckeln betecknar kungens makt att utestänga
det onda, innesluta det goda och öppna för nödställda,
medan Svärdet slutligen syftar på kungens plikt att frimodigt
och manligt beskydda det goda och straffa det onda.
Drottningkronan
är nästan 200 år yngre än kungakronan, tillverkad
åt Lovisa Ulrika 1751 i silver med 695 diamanter. Den äldre
drottningkronan gjordes åt Gustav II Adolfs drottning Maria
Eleonora 1620 av guld dekorerad med diamanter och rubiner.
Jan
Milld, den 27.12.2006
