Bakgrund
och innebörd
En
allmän bakgrund till skandinavismen var nationella strömningar
i Europa. Dessa tog sig uttryck i såväl Italiens som Tysklands
enande och i uppror av polacker och olika folk på Balkan.
Språket
fick ett nytt ord: "skandinav".
Bakom detta låg ett synsätt om Skandinavien som en enhet.
Danskar, norrmän och svenskar förenades av ett gemensamt
språk, en gemensam kultur och och en gemensam historia.
Innebörden
av skandinavismen var en samhörighetskänsla och en önskan
om utökat kulturutbyte, med i förlängningen även
ett politiskt samarbete.
De
skandinaviska folken var brödrafolk,
som aldrig mer skulle kriga mot varandra. Däremot skulle de kanske
kunna bilda en gemensam front utåt.
I
bakgrunden fanns från dansk sida en förhoppning om svenskt
stöd i konflikten med Tyskland om Slesvig-Holstein. Floden Ejder
mellan Slesvig och Holstein skulle ses som en gemensam sydnordisk
gräns.
För
många hägrade möjligheten av en ny nordisk union.
Bärare
och yttringar
Bärare
av de skandinavistiska stämningarna och idéerna var framförallt
studenter och författare, med visst stöd från kungligt
håll. Entusiasmen var större i Danmark och Sverige än
i Norge - som ju påtvingats en union med Sverige 1814.
Kärnan
i den skandinavistiska rörelsen fanns bland studenterna i Köpenhamn
och Lund. Med öppnande av en fast ångbåtsförbindelse
Köpenhamn-Malmö 1828 underlättades utbytet.
Skandinavismens
födelseår kan sägas vara 1829. Vid en promotionsceremoni
i Lund detta år satte Esaias Tegnér en lagerkrans på
den danske skalden Oehlenschläger och läste upp en nyskriven
dikt:
”
Söndringens tid är förbi (och borde ej funnits i andens
fria, oändliga värld), och besläktade toner, som klinga
Sundet utöver, förtjusa oss nu, och synnerligt dina. Därför
Svea dig bjuder en krans, här för jag dess talan: tag den
av broderlig hand och bär den till minne av dagen!”
Det
fanns en koppling till göticismen med en romantisering av den
gemensamma nordiska historien, där vikingen blev en hjälte.
Större studentsammankomster hölls i Uppsala 1843 och i Köpenhamn
1845.
Revolutionsåret
1848 gav ytterligare en injektion för skandinavismen.
Samtidigt
hade skandinavismens idéer stöd från både
de danske kungen Fredrik VII och de svenska kungarna Oskar I och Karl
XV.
Vid
festen för studenter 1856 fällde Oskar I de bekanta orden
att krig mellan skandinaviska bröder hädanefter vore omöjligt
ochatt deras svärd stod redo till gemensamt försvar.
Oskar
I framförde 1857 till Danmark ett förslag om en ömsesidig
defensivallians, men den skulle omfatta vara det egentliga Danmark
och Slesvig - inte Holstein. Fredrik VII avböjde därför
förslaget.
Begränsningar
En
första prövning av skandinavismen kom med treårskriget
1848-50 mellan Danmark och Tyskland. En del frivilliga från
Sverige deltog i striderna i Slesvig-Holstein.
Ur
boken "Ånga och dynamit",
av Herman Lindqvist:
"Danmarks
sak var verkligen vår. Pengar strömmade in... Entusiastiska
sympatisörer skrev under upprop. Frivilliga svenskar anmälde
sig omgående för att kämpa på danskarnas sida.
De flesta som kom var studenter...Totalt
anlände 243 svenskar..."
"...Totalt föll åtta svenskar i striderna. Det kan
jämföras med de danska förlusterna: 2.128 stupade och
5.797 sårade. Tyskarna förlorade 1.284 i stupade och 4.675
i sårade."
Pressen
i både Sverige och Norge var positiv till solidaritet med danskarna.
Det togs också ett riksdagsbeslut i Sverige och 15.000 soldater
mobiliserade. Till Fyn sändes 4.000 soldater för att sättas
in om tyskarna gick in i själva Danmark.
Lindqvist:
"Resten
av den svenska truppstyrkan lämnade aldrig Skåne. Det var
tur för de svenska soldaterna att kriget tog slut innan de hann
fram, för trupperna hade nog inte kunnat utföra särskilt
mycket med tanke på deras bristfälliga utrustning och träning.
I de svenska patronväskorna på Fyn fanns bara sextio patroner
per man för detta krig."
Efter
freden förblev Slesvig-Holsteins knytning till Danmark oförändrad.
Oskar
I avled 1859 och efterträddes av Karl XV. Han lovade vid ett
tillfälle danskarna 20.000 man svenska trupper till Slesvigs
försvar. Detta var dock inte förankrat hos regeringen eller
i riksdagen. Löftet hölls inte från svensk sida, när
det nästa gång var dags.
Det
andra kriget mellan Danmark och Tyskland utbröt 1864. Tyskland
ockuperade både Holstein och hela Slesvig.
Därmed
var skandinavismen begravd.
Slesvig-Holstein
Slesvig-Holstein
var två hertigdömen som sedan 1773 kan sägas tillhöra
Danmark, men med en speciell ställning. I båda hertigdömena
var befolkningen blandad: danskar och tyskar. I det nordligare Slesvig
(Sönder-Jylland) var majoriteten danskar, i det sydligare Holstein
var majoriteten tyskar. Holstein ingick samtidigt i Tyska riket.
Efter
Wienkongressen 1815 tillföll dessutom Lauenburg, söder om
Holstein, Danmark. Det betydde att ett område ända ned
till Hamburg och Lübeck var danskt fram till 1864.
Efter
Versaillesfreden hölls 1920 en folkomröstning i norra Slesvig,
varvid en majoritet röstade för anslutning till Danmark
- vilket därefter skedde.
|
| 1
= norra Slesvig, 2 = södra Slesvig, 3 = Holstein, 4 = Lauenburg |
Jan
Milld, den 20.2.2007
