I ett ABC-nytt-inslag talade jag - i likhet med Mauricio Rojas - om en del asylsökande som "parasiter". Det är ett starkt laddat ord, och utöver bakgrunden vecka 51 vill jag nyansera mig ytterligare:

Rent allmänt kan för det första konstateras att envar som inte klarar sin egen försöjning inte är att betrakta som "parasit". Barn och gamla kan det naturligtvis inte, därutöver kan man ju vara handikappad eller bli sjuk - det ska man inte behöva ha dåligt samvete för. Det är själva idén med välfärdsstaten - som jag vill försvara - att alla medborgare ska ha både sin trygghet och sin värdighet.

I begreppet "parasit" ligger något annat. Det gäller en attitydfråga. Man skulle i och för sig kunna försörja sig själv, men man vill inte anstränga sig, vill inte ta ansvar.

I mitt och Rojas uttalanden ligger att många som kommer till Sverige och söker asyl kommer med felaktiga förväntningar, har ett alltför begränsat intresse av att göra rätt för sig.

Det är också ett faktum att inte bara den öppna arbetslösheten är hög bland nyanlända invandrare. En stor andel av dem står inte ens till arbetsmarknadens förfogande. De söker inte ens arbete.

Av utomnordiska medborgare i Sverige år 1996 ingick bara hälften (av dem i yrkesaktiv ålder, 16-64 år) i arbetskraften. Till detta kommer alltså en grupp öppet arbetslösa.

Av de arbetslösa finns i princip två diametralt motsatta kategorier:

A. De som är det helt oförskyllt och lider av situationen, som inget hellre vill än att klara sitt uppehälle genom eget arbete.

B. De som funnit sig väl tillrätta med situationen och upplever den som naturlig. Den stör inte deras självkänsla.

Till den senare kategorin hör, föreställer jag mig, särskilt två grupper:

1. Unga människor, som "skolats" in i situationen. De har aldrig haft ett arbete och många av deras kompisar har en liknande situation.

2. Nyligen invandrade. Det kan vara så att de kommer från kulturer, där det ligger status i att bli försörjd utan egen ansträngning. De kan ha valt just Sverige pga förespeglingar om att här är det normalt att få mycket pengar utan att själv behöva göra någon motprestation.

Nu handlar det här inte bara om arbete och ekonomi, det gäller överhuvudtaget integration i vårt samhälle. Begreppet "parasitism" förknippar jag med att vara hänsynslös och att utan samvetsförebråelser kunna utnyttja andra. Man saknar den moral som får ett samhälle att fungera.