År 1998, vecka 43 |
År 1998, vecka 43 |
Du har väl hört Martin Ljungs monolog "Ester". Den kördes mycket i radio på 60-talet. Jag tyckte den var vansinnigt rolig, och det tyckte tydligen även andra svenskar.
Varför tyckte vi att "Ester" var så rolig?
Upplägget var alltså följande: "Malte", som Martin Ljung gestaltade, hade semester med familjen. I sin bil kom de, mitt i natten, för att - oaviserade - bo hos Ester och hennes sjuke man. Med sig hade Malte, förutom frugan och ungarna, familjen Fredriksson.
Vad som gjorde monologen så dråpligt rolig var ju att denne Malte i allt han sade avslöjade en måttlös självupptagenhet och bufflighet. Hans uppträdande gick totalt på tvärs med alla outtalade koder för mänskligt umgänge i Sverige vid denna tid.
Monologen säger på så vis mycket om rådande rättsuppfattningar och regler för umgänge svenskar emellan:
Man tränger sig inte på, vill inte vara till besvär.
Kommer man på besök, så gör man det inte oannonserad.
Överhuvudtaget är man lyhörd för hur andra uppfattar ens agerande.
Man vill inte utnyttja andra - men vill heller inte själv bli utnyttjad. Ester blev till sist förbannad, och drog igen fönstret.
Koppom I monologen "Ester" ser jag en del av förklaringen till min egen starka reaktion på missbruket av asylinstitutionen, det tema jag var inne på vecka 41.
Det finns många exempel, ett av de grövsta var fallet Koppom i Värmland 1992. Från översta våningen i en herrgård slängde en grupp kosovoalbaner, två nätter i rad, ut möbler från översta våningen. De hade blivit arga på grund av den standardsänkning som det innebar att komma dit, från det hotell där de tidigare varit inlogerade.
Denna händelse gjorde mig djupt upprörd. Ska jag peka ut någon enskild händelse som markerade en vändpunkt för mig, i min syn på flyktingpolitik och asylsökande, så var det nog Koppom.
Här ställde vi upp, för människor som föregav sig vara i nöd. Och så svarade de på detta sätt!
För mig var det Ester-syndromet som gav sig till känna. Med sådana människor kände jag inte för att vara solidarisk. Nu ville jag dra igen fönstret.
Tillmälen då och nu Ester möttes, när Malte inte fick som han ville, av ett tillmäle: "bannade fläskfia!".
Sedan utgivningen av boken "Lagom är bäst!" har jag också, i likhet med andra invandringskritiker, mötts av tillmälen. Exempelvis "främlingsfientlig" och "rasist"..
I Martin-Ljung-monologen uppfattades ändå Malte som orimlig. Ester sågs inte som en ond människa. Hon tillerkändes rätten att själv sätta en gräns för sin generositet.
Den rätten tillerkänns vi svenskar inte på 90-talet.
| Jan Millds hemsida |
