År 1998, vecka 41 |
År 1998, vecka 41 |
|
Som SSU:are och ung socialist fick jag lära mig att tro på staten och lita på samhället.
Statskassan, det var vår gemensamma kassa. Till denna hade vi alla att solidariskt bidraga, från denna fick vi stöd vid behov. Genom inbetalningar av skatter efter förmåga och genom utbetalningar av bidrag/tillhandahållande av service efter behov skedde en utjämning. Däri låg en rättvisa..
Samtidigt skedde en utjämning över livscykeln, och en trygghet skapades för samhällets svaga grupper. Som skattebetalare avstod man resurser i produktiv ålder - fick hjälp när man var ung eller blivit gammal.
Där fanns en form av kontrakt, en överenskommelse medborgarna emellan.
Häftigt Själv tillhörde jag de starkt, ja nästan fanatiskt, övertygade. Var något av en svensk rödgardist eller röd scout.
Mona Sahlin har talat om att "det är häftigt att betala skatt". Jag tillhörde definitivt dem som kände så. När det var dags att deklarera avstod jag från att yrka skatteavdrag för något - det kändes både futtigt och poänglöst att försöka minska sin skatt.
Jag förutsatte ju att skatterna gick till goda ändamål, och jag ville verkligen lämna mitt bidrag.
Fick inget jobb Särskilt ett tillfälle från början 70-talet vittnar om min rosenkindade statstillit.
Jag sökte jobb på Postverket, för ett tjänstemannajobb. Det var många sökande och sitt urval gjorde Posten genom dels en skriftlig test, dels en muntlig intervju. Den skriftliga testen klarade jag nog bra, men de gjorde många andra också. Avgörande torde vara intervjun.
Kvinnan som intervjuade fastnade på min utsaga att lönen för mig inte var viktig. Jag tyckte verkligen inte det, eftersom det var för staten, som jag skulle arbeta. Hade jag bara inkomster för att klara min försörjning var jag nöjd, i övrigt var jag tillfreds med att få göra nytta för samhället.
För mig var detta naturligt, inte bara genom min syn på staten. Som SSU-are hade jag i praktiken arbetat heltid ideellt, under många år.
Men kvinnan kunde inte smälta detta. I hennes ögon var jag, om inte direkt samhällsfarlig, så i varje fall totalt knäpp. Hon återkom flera gånger till frågan, försökte ge mig en möjlighet till reträtt, men jag stod på mig.
Kanske var det därför jag aldrig fick jobbet.
Obalans Min föreställning om staten som en gemensam försäkringsinrättning vilade på två moment, två förutsättningar:
a) Det finns en sluten krets som omfattas av försäkringen. Vi svenskar.
b) De flesta inom kretsen är beredda att själva betala in premier, att solidariskt bidraga till statskassan.
VAD SOM HÄNT vet vi nu. Med massinvandringen har en stor grupp tillkommit - människor som själva inte har bidragit, men som ska ha ut pengar. Då går ekvationen inte längre ihop.
ATP ATP-systemet är ett tydligt exempel på dessa spruckna kalkyler.
Tanken var väl från början riktig, och systemet hade säkert kunnat fungera om inte förtidspensioner och ATP beviljats till så många som varit yrkesverksamma bara några år i Sverige.
Men socialdemokraterna gick alltså in för att torpedera sitt eget system! Helt obegripligt!
Och de lyckades... Hela tjänstepensionssystemet måste nu göras om. "Förlorarna" lär vara 50-talisterna.
I ljuset av vad som hänt kan konstateras, att det varit bättre om de borgerliga vunnit ATP-omröstningen 1957! Då hade det blivit en närmare koppling mellan vad en individ betalar in i premier och vad samma individ sedan kan få ut i pension.
Bevis Media desinformerar svenska folket om invandring, påstår jag.
På detta har jag bevis: de flesta svenskar tror att invandringen till Sverige i stort sett har upphört.
I själva verket har den inget år efter 1987 underskridit 30.000.
I själva verket ökade den under 1997 och fortsätter att öka under 1998.
I själva verket överskred invandringen 1997 - 36.565 PUT - genomsnittet för de senaste 15 åren.
Anhöriginvandringen Cirka hälften, de senaste åren 60%, av det totala antalet PUT (permanenta uppehållstillstånd) avser anhöriginvandring.
Många av de anhöriginvandrade är gamla - det kan inte bli tal om att de skulle klara sin egen försörjning i Sverige. De blir långvarigt socialbidragsberoende.
Enligt färska uppgifter från Socialstyrelsen hade 210.000 bidragstagare under perioden 1990-96 bidrag i över ett år. Kostnaderna för det långvariga socialbidragsstödet har ökat med 4,6 miljarder. Detta utgör 70% av den totala ökningen under 90-talet.
Av de långvarigt bidragsberoende anges hälften vara "flyktingar".
Ansvar för egna medborgare? Av de anhöriginvandrade är många sjuka, och därmed vårdbehövande. I en situation av "budgetsanering" och nedskärningar inom sjukvården leder detta till att sjukvårdsresurserna inte räcker till. Det blir köer.
Då de nyligen invandrade ofta är sjukare än äldre svenskar, blir det de senare som får vänta längre.
Alla människor har lika värde, javisst. Men har inte varje land i första hand ett ansvar för sina egna medborgare?
Inte bara invandring Sedan har det ju visat sig att sveket inte gäller bara invandring. Det gäller även fallskärms-excesserna, det gäller den nya minerallagen och mycket annat.
Man säljer inte ut Sverige. Man skänker bort det.
I det läget är det inte den som reagerar, som är galen.
