Hej!
 
Min berättelse börjar 1987 då mina föräldrar med en önskan att hitta en fristad i Sverige sökte asyl i detta vackra land. Jag och min bror var 13 respektive 18 år gamla. Mina föräldrar insåg att de hade tagit en stor risk, men bestämde sig för att hoppas på att ingenting hände oss. Vi återförenades i september 1988. Jag lämnade alla mina vänner och allt jag visste och kände till bakom mig denna dag. Jag grät och tyckte att det var outhärdligt plågsamt att flytta till detta nya land. Men jag hade ingen chans att överleva i Rumänien utan mina föräldrars försorg. Det var inte ett fritt val.
 
Flyktingar som kommer hit har inte en aning om vilken vändning deras liv kommer att få. Vissa hoppas på fysisk frihet, andra på religionsfrihet, andra på att slippa leva i krig och fattigdom, andra på ingenting. Att lämna sitt fosterland är i vilket fall som helst traumatiskt. Men de flesta kommer hit med hoppet om att kunna leva ett bättre liv. Både flyktingar och de som man kallar ekonomiska charlataner.
 
De ekonomiska vinsterna är förhållandevis små i jämförelse med allt man förlorat. Med tanke på höga priser, skatter och svårigheter att skaffa jobb, är de ekonomiska vinsterna lika med noll. Många invandrare satsar på att utbilda sig, som jag. Andra för sina traditioner vidare eller förstärker dem, på grund av brist på kontakt med den svenska befolkningen. Den svenska befolkningen fryser ut de flesta invandrare. Tänk om politikerna vill få svenskarna att acceptera invandrare för att invandrare egentligen ska assimileras?! Det kan man inte veta i förväg. Om man blir accepterat så som man är, av en dominerande majoritetsbefolkning, måste man kunna lära sig att samarbeta enligt majoritetsbefolkningens regler. Visst, man får behålla sina rötter. Men går det att göra det i verkligheten? Man ska anpassa sig till lagarna, man ska anpassa sig till arbetstiderna, man ska anpassa sig till språket, och till allt annat som är svenskt.
 
När jag kom till Sverige kom började läsa i 7-an. Jag frystes ut av hela klassen och utsattes för mobbning. Ett 13-årigt barn kan inte förstå vad som händer. Jag kom gråtande hem och mamma grät själv många gånger tillsammans med mig och förklarade att lidande var det enda hon inte ville se hennes barn gå genom. Jag hoppades på att tiden skulle gå, på att jag skulle ta till mig det svenska språket och bli accepterat. Två år av mobbning och utfrysning fick som konsekvens att jag inte lärde mig mycket svenska. Däremot lärde jag mig skriva och stava. Jag skriver bättre än många infödda svenskar i dag, men brytningen har jag kvar. Samtidigt utvecklade jag en rädsla för svenskar i allmänhet och utvecklade social fobi.
 
Mina föräldrar fick jobb relativt snabbt. Mamma har hela tiden tjänat något bättre än pappa. De har varit för duktiga på det de gjort för att utvecklas till några socialfall
 
På grund av mina problem i skolan, flyttade vi till en annan stad. Jag fick nya klasskamrater som vände sin rasism och främlingsfientlighet mot personer med arabisk, grekisk och annat mörkhyat ursprung. Ironiskt nog vände mitt sociala liv. Men jag bar rädslan för social kontakt inom mig. Jag har därför aldrig fått fira midsommar. Delvis finns rädslan fortfarande kvar inom mig. Jag har trots allt jobbat och utbildat mig och under högskoleåren har jag blivit marginaliserad av svenskar först när de insett att jag också kunde umgås med andra invandrare.
 
Respekt mot svenskar? Visst har jag det. Jag är fortfarande rädd för dem. Jag har blivit mobbad, social marginaliserad, orättvisst behandlad, diskriminerad, och nu är det svårt för mig att få ett jobb. I stort sett medger att jag tänker svenskt och eftersom jag blivit socialiserad att ha svenska värderingar och svenskt tänkesätt via utbildningssystemet. Jag tycker om att läsa svenska författare och poeter, är stolt över att kungen, svensk demokrati, mänskliga rättigheter, politisk retorik som låter bra men svår att implementera, och över Nobelpriset. Jag älskar Sveriges flagga och den svenska nationalsången. Jag kan känna stolthet över detta land, denna nation, som jag inte tillåts tillhöra men borde på något vis göra det.
 
Varför inte återvända? Därför att jag är mera svensk i tanke och själ än rumän. Därför att jag kan spelreglerna här men inte i Rumänien. Därför att tiden har gått och jag känner mig främmande inför det rumänska totalt. Därför att jag levt halva mitt liv här i Sverige.
 
Jag tror att de flesta invandrare som bor i Sverige, gamla som nya, skulle mer än gärna bli solidariska mot Sverige, om de fick en rättvis chans att visa vad de kan och att de är dugliga. Och ingen kommer att ta ditt Sverige och din svenska kultur ifrån dig. Och globaliseringen kan ingen stoppa. Förresten så talas det om att nationalstaten efter 11:e september håller på att bli starkare. Och jag håller med dig: mer svenska i universitetslitteraturen (börjar bli trött på engelska böcker).
 
Med vänlig hälsning
Ett invandrat flyktingbarn och en Sverigeälskare i ett
 

"Ingen kommer att ta mitt Sverige ifrån mig", skriver du. Jag - och många svenskar med mig - känner nog att detta till stor del redan har skett. Konkret syftar jag då på åtminstone tre områden:

1. Den fysiska otryggheten och avsaknaden av ett rättssamhälle.

Brottsligheten ökar och uppklarningsprocenten sjunker, det saknas poliser och fängelserna räcker inte till.

2. Den ekonomiska och sociala otryggheten.

Vårt pensionssystem har torpederats och åldringsvården är en skandal, sjukvård och skolväsende monteras ned, avgifter och skatter höjs.

3. Bristen på demokrati.

Viktiga beslut tas utan att medborgarna tillfrågas, människor som protesterar riskerar repressalier.

Allt detta beror inte på invandringen, men invandringen är en viktig orsak i sammanhanget.

Om du verkligen vill Sveriges bästa så har vi ändå en gemensam utgångspunkt.

Men vill vi Sveriges bästa, då måste vi också arbeta för en annan invandringspolitik, som är bättre reglerad. Säkert har du rätt i att det har varit ett stort steg för de flesta som invandrat till Sverige att bryta upp från sin hemmiljö. Säkert har du också rätt i att många på olika sätt fått det svårt i Sverige. Ändå är det så att vårt land inte kan ta emot alla som gärna skulle vilja komma hit från olika delar av världen. Framförallt måste vi kunna värja oss mot de många kriminella som börjat söka sig hit.

Detta inser också många invandrare i Sverige, som själva kommit för att stanna. För den nödvändiga omläggningen av politiken - mot mer av sunt förnuft och elementär självbevarelsedrift - bör vi alla kunna arbeta tillsammans.

Jan Milld