År 2002, vecka 34 |
År 2002, vecka 34 |
Ökningen av antalet förtidspensioneringar var uppenbar redan i början av 90-talet. Blågula Frågor konstaterade att kvoten mellan dem som försörjer och dem som ska bli försörjda utvecklades på ett oroande sätt.
Denna utveckling fortsätter nu. Samtidigt ökar sjukskrivningarna dramatiskt. Ur ett TT-telegram i juli -02 framgår att:
antalet personer med förtidspension eller sjukbidrag har ökat till 471.000
antalet nybeviljade pensioner/bidrag under första halvåret 2002 var drygt 34.000, vilket jämfört med samma period året innan betydde en 25%-ig ökning av antalet nybeviljningar
kostnaderna för våra 471.000 förtidspensionerade ligger varje år på 22 miljarder kronor
till detta kommer kostnaderna för sjukpenningar, som ligger på 20,5 miljarder
medan kostnaderna för sjukpenning ökat med 16% sedan förra året har de för förtidspensioneringar ökat med 8,6%.
Hur förklara denna utveckling? Vad ligger bakom siffrorna?
A. Är det fråga en sämre hälsa hos befolkningen i Sverige?
B. Eller är det fråga om en minskad arbetsmotivation?
Förmodligen är det fråga om bådadera. I dubbel mening kan här finnas en koppling till invandringen:
DELS finns sedan länge en överrepresentation av invandrare bland dem som sjukskriver sig och blir förtidspensionerade.
DELS kan siffrorna för etniska svenskar, i både kategori A och B, ha samband med invandringen.
- För att finansiera den stora börda som invandringen betyder för folkhushållet måste vi arbeta hårdare.
- Motivationen att anstränga sig minskar om man märker att andra inte gör rätt för sig, samtidigt som ingen i offentligheten för en ens talan.
MED SAKNAD minns jag Gunnar Sträng från TV-rutan under valrörelserna på 60-talet. Pedagogiskt och folkbildande klargjorde han enkla ekonomiska samband, om hur utgifter måste motsvaras av inkomster. En budget måste gå ihop. I botten fanns en moral: vi bör alla hjälpas åt, så vi får en större "kaka" att dela på.
Nu predikar de politiskt korrekta en rakt motsatt moral. För vissa utgifter - flyktingpolitik och invandring - bör vi bortse från kostnader. Där är det nämligen så att "det handlar om människor".
Samtidigt anklagar pk-iterna invandringskritiker för "populism" och "missnöjespolitik". Men sådant blir bara en logisk konsekvens av deras egen linje.
Strängs politik förutsatte ju en ömsesidighet. Den byggde på sammanhållning och solidaritet. Alla ställde upp, därför att envar kunde räkna med att få något igen, i form av trygghet. Där fanns en underförstådd överenskommelse.
Om vissa sviker faller naturligtvis överenskommelsen.
Göran Greider hade den 16/8 -01 en kolumn i Metro under rubriken "Skattesänkningar hotar demokratin". När "alla partier slåss för sänkta skatter" undergrävs den offentliga sektorn. Inte bara demokratin hotas utan också välfärdsstaten. "All civilisation är i själva verket en fråga om beskattning".
Göran Greider konstaterar att kring skatterna bildades, genom riksdagen, en offentlighet med argumentation kring vad som bäst gynnar det allmännas bästa. Han oroar sig för att även demokratin "sjunker" när skatterna sänks: "Vad har till exempel fattigt folk för skäl att rösta när inga av deras politiker genom beskattning vill ta från de rika och ge till de fattiga?"
I själva verket är det alltså värre än så: politikerna tar idag från fattiga svenskar för att ge till utlänningar.
Ett färskt exempel är det av riksdagen nyligen beslutade äldreförsörjningsstödet , skräddarsytt för nyinflyttade äldre utlänningar.
Ett annat exempel på hur våra skattemedel hanteras är demokrati-missionären från företaget Idea, med en månadslön på 100.000 kronor. För att inte tala vad allt annat kampanjande kostar oss, för vår egen åsiktsmässiga dressyr. Inklusive stöd åt AFA.
Eller tag det faktum att Andreas Carlgren, generaldirektören för Integrationsverket (som gärna talar sig varm för stöd åt "svaga grupper"), köper en tevagn för 14.000 kronor till sitt tjänsterum. Det säger något om attityden till våra pengar.
Ytterligare ett exempel är tillväxten av regeringskansliet. Sedan 1995 har det växt med 25% och ökat med över 1.000 personer. Lågt räknat har dessa i genomsnitt en årslön på en halv miljon - det ger en årlig utgiftsökning för staten på 500 miljoner kronor.
"Varje ineffektivt använd skattekrona är stöld från de fattiga."
Gustav Möller, socialminister (s)
Exemplen kan göras hur många som helst, på hur man slösar med skattemedel. Detta får naturligtvis två effekter:
1. Det blir mindre pengar över till andra, mer angelägna, behov.
2. Skattemoralen sjunker, allt färre vill betala skatt.
Alltså.: Vill man verkligen värna den offentliga sektorn och slå vakt om välfärdsstaten, då måste man reagera mot detta skatteslöseri. Annars blir man inte trovärdig.
Framförallt borde Göran Greider reagera mot det mångkulturella projektet - genomdrivet över medborgarnas huvuden och mot folkets vilja. Våra ministrar vill inte diskutera priset för detta, men det finns beräkningar på över 200 miljarder, beräkningar som ändå inte fått med alla typer av kostnader.
Det mångkulturella projektet och välfärdsstaten är lika förenliga som eld och vatten.
