Åsorna
på AB
Två
händelser under veckan som gått är:
•
Maciej
Zarembas artikelserie
i DN
•
bränderna i Danmark.
Hur
kommenteras detta i Sveriges största tidning? Den
21/2 -08 tog sig Åsorna Linderborg och Petersen
an uppgiften.
Åsa
Linderborg får två helsidor på Aftonbladets
kulturavdelning, med rubriken "FALLET
ZAREMBA".
Som
rubriken anger är problemet i sammanhanget - ur Linderborgs
horisont - inte de missförhållanden som Zaremba tagit
upp, dvs att det finns en lag med omvänd bevisföring
som ger utrymme för militanta studenter att hålla inkvisitatoriska
förhör med lärare och pressa ut pengar.
Nej,
problemet är Zarembas arbetsmetod och att "en
handfull rättshaverister blir argument mot en hel jämlikhetslagstiftning."
På
ledarsidan samma dag har Åsa Petersen en kolumn,
där hon kommenterar det som hänt i Danmark. Hennes upprördhet
gäller dock inte bränderna och vandaliseringen. Nej,
den gäller dem som reagerar med hårda ord mot detta:
"Det sveper en örfil genom
den danska och svenska samhällsebatten".
Uppenbarligen
med en insikt som andra saknar, avslutar hon sin kolumn: "Om
samhället inte demoniserar de unga, kommer de unga inte att
demonisera samhället."
Var
det verkligen "unga", så där i allmänhet,
som stod för denna vandalisering? Vilket fog har Petersen
för en sådan generalisering? Svepande omdömen
brukar ju i andra sammanhang klassas som fördomsfullhet.
Thomas
Gür skrev den 23/2 -08 i SvD
om samma ämne. Rubriken till hans ledarkommentar blev: "Bedrövliga
ursäkter för våldet i Danmark."
Där finns mycket som förtjänar att citeras!
"När
Köpenhamns gator brann i förra veckan dök de vanliga
förklaringarna upp, lika säkert som amen i kyrkan. Eftersom
ungdomarna som slogs med polisen och vandaliserade i huvudsak
var invandrare i andra generationen fick man höra förklaringar
som etnisk diskriminering, rasism hos polisen och hopplöshet
och bristande framtidsutsikter för unga invandrare.
Förstapriset för dåliga ursäkter går
till Håkan Hydén, professor i rättssociologi
i Lund, som sade: 'Att anlägga bränder
är ett av de få uttrycksmedel som ungdomar kan använda
för att visa sitt missnöje.'”
I
en bemärkelse kan Gür dela uppfattningen att vad som
sker är "samhällets fel": "Ty
delar av majoritetssamhällets elit i den akademiska världen,
politiken och medierna i Europa, också i Sverige, har länge
odlat och spridit myten att rasism och diskriminering är
helt avgörande egenskaper hos våra samhällen.
Den myten har i sin tur gett bränsle åt en offer- och
förlorarkultur bland en del yngre män med invandrarbakgrund."
Genom
att vända på perspektivet visar Gür hur absurd
den politiskt korrekta förståelsen för de kriminellas
framfart är:
"Anta
att andra grupper av asociala yngre män, men denna gång
av inhemsk etnisk bakgrund, skulle agera på liknande sätt
och därefter skylla på att Sverige blivit allt för
mångkulturellt och att man känner sig utanför;
att deras attacker mot moskéer eller flyktingförläggningar
beror på att de saknar framtidshopp.
Skulle
då etablerade akademiker visa respekt för detta pladder
och till och med pladdra med?"
"Om
romantiserandet av våld en gång har fått fäste
vet man aldrig var det slutar."
Journalistiskt
relevant
Kurt
Lundgren har ju en mycket välbesökt blogg. Inte utan
anledning: han skriver ofta mycket bra. Dock är han ojämn.
Ibland kommer från hans sida rena bottennapp. Det sämsta
hittills var kanske häromdagen:
"...kan
vi inte alla vara överens om att vi inte skall peka ut etnicitet
om det inte är journalistiskt relevant."
I
ett mångkulturellt samhälle blir etnicitet hos förövarna
alltid relevant när det gäller brottslighet som våldtäkter,
rån, stöld mm. Av flera skäl!
1.
Det
säger sig självt (eller borde göra det) när
det gäller rena efterlysningar, för att få fast
en misstänkt.
I
politiskt korrekta media blir dock inte ens detta självklart.
Även om en misstänkt gärningsman är svart
afrikan kan efterlysningen handla om hans längd, ålder
eller klädsel. Ett eventuellt fotografi blir kanske, "taktfullt",
rastrerat.
2.
Det
kan också rymma en säkerhetsaspekt, att varna t ex
människor i området för en sannolikt farlig person.
3.
En
säkerhetsaspekt kan rymmas också på en mer allmän
nivå - och här blir det riktigt svårt för
de politiskt korrekta!
Alla
huggormar kanske inte hugger. Inte desto mindre lär vi våra
barn att försöka vara försiktiga med huggormar,
och skilja på huggormar och snokar (som inte är giftiga).
Vi ser det inte som att huggormar därigenom "stigmatiseras".
Antag
att hälften eller 90% av alla uppraggnings-våldtäkter
och överfalls-våldtäkter i Sverige begås
av män från Afrika eller Mellanöstern. Nog bör
svenska kvinnor då iakttaga särskild försiktighet
med män av sådant utseende?
4.
Till
sist handlar det om att bedöma kostnaderna för den förda
invandringspolitiken. Hur mycket får vi betala för
den aktuella invandringen från Irak och Somalia? Priset
mäts här inte bara kronor, det mäts också
i mänskligt lidande.
För
en partiapparatchik som Marita Ulvskog får kostnader
överhuvudtaget inte beaktas när det gäller något
så extra behjärtansvärt som "flyktingmottagning".
För
en demokrat, däremot, blir det relevant.
För
en demokrat blir det ytterst en fråga för medborgarna
att besluta vilken politik som ska föras. Invandringspolitiken
ej undantagen.
För
att kunna göra rätt bedömning behöver medborgarna
tillgång till ett så komplett beslutsunderlag som
möjligt.
Sedan
blir det här med "journalistisk relevans"
ytterst en fråga om hur man ser på journalisternas
uppdrag.
Är
det att informera eller är det att desinformera?
Se
där ämnet för en särskild text!
Glad
FN-byråkrat
Cirka
95% av dem som kommer till Sverige och söker asyl saknar
id-handlingar. I normalfallet - förmodligen mer än 999
fall av 1000 - beror detta på att de medvetet har gjort
sig av med sina papper, enligt instruktioner från de kriminella
som organiserar smugglingen. Det är ju ändamålsenligt
- det är ägnat att i slutändan resultera i det
man är ute efter: PUT och svenska bidrag. Så att smugglarna
kan få betalt.
Nu
öppnar pk-iterna en ny front. Mot "nya djärva mål",
så att säga.
Nu
är det ett problem ett de id-lösa är id-lösa.
"Papperslösa" som det heter. Underförstått
är det vårt svenska samhälle som här har
ansvaret.
Redan
utan att de har något uppehållstillstånd ska
de åtnjuta samma rättigheter och bidrag som som svenskar.
"SVERIGE
DISKRIMINERAR PAPPERSLÖSA" lyder
den upprörda rubriken till en artikel på Sveriges
Radios webbsida den 13/2 -08.
Där
får vi ta del av ett annat aktuellt pk-fenomen: hur välbetalda
byråkrater på internationell nivå ställer
krav på nationerna om en viss politik. I botten ligger därvid
en föreställning om ekonomiska hänsynstaganden
ej ska göras, lika litet som man ska fråga efter vad
medborgarna i olika länder anser.
"FN
förnyar sin kritik mot svensk flyktingsjukvård."
Här
gäller det höga principer om "mänskliga rättigheter"
- då får både demokrati och ekonomi träda
åt sidan.
Istället
för att folket väljer politiker, som talar om för
tjänstemän och byråkrater hur man vill ha det
så vänds här på steken: tjänstemän
talar om för politiker hur det ska vara.
När
man i en artikel som denna talar om vad "FN" (alltså
Förenta Nationerna) anser, så är det i själva
verket fråga om vad en enskild individ anser,
"De
papperslösa vuxna flyktingarna i Sverige diskrimineras, säger
Paul Hunt, FN:s särskilde rapportör
för rätten till hälsa. Han anser att Sverige är
bland de bästa länderna i världen då det
gäller sjukvård och han hoppas att regeringen nu agerar
så att alla får ta del av den".
Paul Hunt är nyzeeländare
och sedan 2002 FN:s "särskilde rapportör"
för "rätten till hälsa". Han hade varit
i Stockholm för att delta i en "hearing om papperslösa
flyktingar" arrangerad av bl. a Röda
korset
"Paul Hunt upprepar nu en kritik som han tidigare framfört,
att Sverige bryter mot FN:s konvention om
de mänskliga rättigheterna när man nekar
vuxna papperslösa hälso- och sjukvård."
En sak har dock gjort FN-byråkraten
glad:
"Paul Hunt säger att han i sina kontakter med den svenska
regeringen aldrig hört argumentet att
det skulle vara en ekonomisk fråga
att ge sjukvård till papperslösa och det är han
glad för."
Skulle
Hunt däremot ha frågat om varför
inte lönerna höjs kraftigt för personalen inom
äldreomsorgen i Sverige, eller varför inte alla gamla
kan garanteras ett helt ägg till frukost, då skulle
han nog kunna möta ekonomiska argument.
Men
några frågor om detta ställde han knappast.
Det har ju inget med mänskliga
rättigheter att göra.
SD-nöt
Kommunförbundets
tidning, "Dagens Samhälle" har i nummer
2/08 en artikel med rubriken "Ett
år med extremhögern".
I
denna artikel, skriven av Christoph Andersson, förekommer
en anmärkningsvärd uppgift om Sverigedemokraterna. I
det senaste kommunalvalet vann både SD och ND mandat i Södertälje
- två vardera. Ingen person har för SD:s räkning
infunnit sig på sammanträdena för att intaga någon
av SD:s platser. Varför?
Så
här skriver Dagens Samhälle:
"...Sverigedemokraterna
(sd) valde snabbt att avstå från sina platser. Anledningen
var att sd inte vill ha något att göra med Nationaldemokraterna
(nd). Partiet är en utbrytargrupp ur sd och anses
ha samröre med nazister."
Skulle
denna uppgift stämma, om detta är SD:s linje, då
får det ju vittgående konsekvenser!!
Det
skulle betyda att den som röstar på SD inte kan vara
säker på att rösten kommer till någon nytta.
Om en ND:are samtidigt blir invald kommer SD att lämna sina
stolar tomma.
Principiellt
blir konsekvenserna än mer omfattande. Om andra partier resonerar
likadant, då skulle allt kommunalt arbete lamslås
så fort en ND:are väljs in, eftersom inga fullmäktigesammanträden
blir beslutsmässiga.
Nu
är inte detta Sverigedemokraternas linje på riksnivå,
det är bara någon "nöt" inom Stockholmsdistriktet
som inför en journalist låtit munnen gå bortom
kontroll.
Men
vederbörande har nu skapat ett dilemma för partiet.
En "nöt att knäcka", om man så vill.
Det
är ju inte bra att en uppgift som denna står oemotsagd
i offentligheten, det ger inte bilden av ett seriöst parti.
Skulle
partiledningen å andra sidan få in en rättelse,
ställer det heller inte partiet i någon positiv dager.
Man måste då tillstå dels det verkliga skälet
till att de två platserna ställdes tomma (man hade
kandiderat utan att ha folk som var beredda att fylla ut erövrade
mandat), dels att SD-företrädare på distriktsnivå
inte förstår innebörden av vad de säger,
när de pratar.
Jag
kan förstå om partiledningen inte vill rota mer i det
här, offentligt. Det kan bli att bara göra saken värre.
Däremot
borde man ju internt dra lärdom, för att förebygga
en upprepning:
•
Vederbörande munväder bör spåras upp och
tillhållas att inte mer yttra sig i media.
•
Fotsättningsvis bör detta avskräckande exempel
tas upp i internutbildningen av SD:s företrädare.
Något
säger mig tyvärr att inget av detta kommer att ske.
Därtill råder alltför mycket av låt-gå-mentalitet
och politisk förvirring
inom Sverigedemokraterna.
Återstår
att genom offentlig kritik utifrån försöka framtvinga
en skärpning...
USA-valet
igen
Så
har "Super-Tuesday" varit och det blev ganska jämnt
mellan Clinton och Obama, spänningen bibehålls på
den demokratiska sidan. På den republikanska sidan nämns
överhuvudtaget inte Ron Paul.
Det
visar sig att jag inte är helt ensam om att sätta frågetecken
kring metoden för röstsammanräkningen i USA. Det
finns åtminstone ytterligare en svensk
bloggare som tvivlar på att allt går rätt
till. Weine
Berg har förmodligen också skrivit om detta på
Rakryggad.
Det
finns dessutom ytterligare filmmaterial,
som än en gång visar hur lätt program kan installeras,
som ger en "puff" i önskad riktning, så att
en viss andel av rösterna från "fel" kandidater
med automatik överförs till "rätt" kandidat.
Men
Sveriges TV-reportrar på plats gör "sitt jobb".
Dilsa
och kvalitén
16
miljoner förmedlas varje år av Statens kulturråd
i tidskriftsstöd. Det är en ordning som framtvingar
beslut, och gränsdragningar:
vilka
tidskrifter ska få stöd och hur mycket?
I
en referensgrupp, för att hjälpa till med kniviga gränsdragningar,
sitter Dilsa Demirbag-Sten. Hon tillhör dem som
denna gång avrått från att ge pengar till tidskriften
"Mana".
I
SVT-programmet "Debatt" (Stina Dabrowskis) framträdde
Dilsa i veckan för att motivera sitt ställningstagande.
Allmänt
framgick att Kulturrådet och det stöd som rådet
förmedlar är till för att ge plats för olika
åsikter. De var alltså inte tidskriftens åsikter
i sig, som Dilsa reagerat mot, utan kvalitén
i dess sätt att föra fram dem.
Dilsa
Demirbag-Sten såg sig m.a.o. som företrädare för
kvalitet i sammanhanget.
Vad
som skrivits i "Mana" hade blivit till antisemitism.
En kritik av staten Israel och dess politik har slagit över.
Jag
lägger i den delen inga synpunkter på vad som har stått
i "Mana",men från tidigare
vet jag att det rör sig om en riktig slask-tidning. Den ska
absolut inte ha stöd av skattemedel. Inte en krona!
Det
är tveksamt, tredubbelt tveksamt, om överhuvudtaget
någon tidskrift eller dagstidning ska ha ett sådant
stöd.
-
För det första ska skattemedel hanteras med varsamhet,
alla onödiga utgifter ska bort.
-
För det andra går det inte att göra vettiga gränsdragningar
om tidskriftsstöd, även om viljan finns.
-
För det tredje finns inte ens viljan - för kritik av
"mångkulturen" finns ju ingen plats.
Det
intressanta är hur Dilsa Demirbag-Sten motiverade sig. Där
framkom två saker:
1.
Hon hade vänt sig till Rickard Slätt och Daniel
Poohl på Expo
för att få deras utlåtande. Det framgick tydligt
att hon ser dessa ynglingar som sakkunniga experter och objektiva
sanningssägare!
2.
Hon avfärdade kategoriskt stöd till SD-publikationer,
med motiveringen att partiet var "rasistiskt" och "antisemitiskt".
I studion fanns ingen som krävde något belägg
eller någon precisering.
Är
det något man kan kritisera Sverigedemokraterna för,
så är det ju snarast motsatsen! Nämligen att:
•
SD lyfter fram Förintelsen - ett skeende i ett annat land
i en annan tid - framför det svenskfientliga våld som
nu - i en så skrämmande omfattning - pågår
i vårt eget land.
•
SD oreserverat stöder staten Israel, oavsett hur aggressivt
denna stat agerar.
Som
prov på "kvalitet" från Dilsa Demirbag-Stens
sida blev uttalandet om Sverigedemokraterna inte övertygande.
Februari
2008