Millds blogg - mars 2007

Den 1 mars 2007:

Mer historia

Några ytterligare reflexioner på temat svensk historia:

Åland och folkviljan

Några läsare av mina historietexter ha reagerat på det jag skrev om Åland. Man har fått intrycket av att jag pläderar för att Åland idag bör tillhöra Sverige.

Vad jag tycker är att att varje befolkning ska få tillhöra det land som det önskar. Det var rätt att Norge fick lämna unionen med Sverige - det var nog fel att någonsin påtvinga norrmännen denna union.

Det var också rätt att låta norra Slesvig lämna Tyskland och återgå till Danmark - helt i linje med resultatet i den folkomröstning som hölls där efter första världskriget.

Ålänningarnas önskan att få tillhöra Sverige var inte mindre tydlig, i samma skede, men i kontrast till befolkningen i Slesvig blev ålänningarnas önskan inte respekterad.

I dagens läge är det osannolikt att Åland vill tillhöra Sverige. Det vore mycket anmärkningsvärt om ålänningarna skulle önska ansluta sig till ett sådant konkursbo.

Mer tänkbart är att Skåne vill lämna Sverige, för att anslutas till Danmark. Det är dock osäkert om Danmark längre skulle önska få Skåne, och därmed även Rosengård.

Hållning till historien

I princip finns två olika hållningar till det egna landets historia:

a) Den traditionella. Dvs allt som svenskar gjorde var rätt. Vikingar och krigarkungar ska okritiskt hyllas. Historien utgörs av "fornstora dar" att idag enbart svälla av stolthet över.

b) Den politiskt korrekta. Dvs allt som svenskar gjorde var fel. Historien handlar i princip om en serie brott och oförrätter, begångna av våra förfäder. För detta ska vi idag känna skuld och kräla i stoftet.

Min ansats, när jag vill försöka närma mig en sanning, är att lyfta fram något annat än segrarnas och överklassens historia.

Allt är då inte okomplicerat. Ofta blir det fråga om varken att skämmas eller vara särskilt stolt. Det blir snarast fråga om att konstatera: så var det, så blev det.

Gustav II Adolf for hårt fram i skånska Vä 1612, det var inte särskilt hjältemodigt eller ärofullt. Å andra sidan var det så som även danskarna förde kriget, mot Sverige. Dessutom var Kalmarkriget ett danskt angreppskrig.

Karl XII uppfattas idag av många som en krigsgalning, och det kanske han var. Men faktum är det långa krig som började 1700 ur svensk synpunkt var ett försvarskrig.

Å andra sidan kan man säga, att det var ganska naturligt att Ryssland önskade få tillgång till Östersjön, för att anlägga S:t Petersburg- precis som Sverige under 1600-talet drev igenom tillgång till Nordsjön och anlade Göteborg

Odiskutabelt är att den svenska armén gick hårt fram i Skåne under Snapphanekriget 1675-79 . Till saken hör dock att grymheter begicks även av snapphanar, mot tillfångatagna svenskar. Och även danska armén brände skånska städer.

Om det finns några slutsatser och lärdomar att dra av det som hänt, så är det väl att krig ska undvikas och att konfliktorsaker på ett tidigt stadium bör förebyggas.

Man bör tänka efter före - innan det är försent! Jag syftar här på det aktuella mångkulturella projektet.

Det finns också inslag i vår svenska historia som jag känner en stolthet över: våra snilleindustrier och uppbygget av den svenska välfärden, våra folkrörelser och erövrandet av demokrati.

Det som nu - tyvärr - håller på att monteras ned!

Hur orkade man?!

Framförallt gör jag en reflexion: hur orkade det svenska folket ta sig igenom alla dessa svårigheter, umbäranden och prövningar?

• Tag bara de otaliga stadsbränderna, under den långa period då byggnaderna var av trä och möjligheterna till släckning var sämre än idag. I stort sett hela Sundsvall brann ned två gånger under 1800-talet. Knappast någon svensk stad undgick helt en eller flera förödande bränder.

• Tag epidemierna och de återkommande missväxtåren, i en tid då möjligheterna till vård eller undsättning var mycket begränsade. Miljön i Stockholm var stinkande hälsofarlig.

• Tag utskrivningarna till krigstjänstgöring, från vilka få återvände levande och utan handikapp.

• Tag de återkommande upproren, som slogs ned brutalt.

• Tag krigens härjningar, även på svenskt område.

• Tag överhuvudtaget vardagens vedermödor, utan moderna redskap och hjälpmedel.

• Tag det skattetryck som var långt högre än vad många egentligen orkade.

• Tag klassklyftorna och orättvisorna, förmynderiet och förtrycket. Inte undra på, att många valde emigration.

Synd bara om indianerna, som inget hade att sätt emot invasionen av européer...

Den 7 mars 2007:

Safe Haven

"Det finns inga enkla lösningar på komplicerade problem". Så lyder ett pk-axiom.

Det stämmer inte! Invandringspolitiken må vara komplicerad, men där finns en enkel lösning.

Den heter "Safe Haven".

Uppgiften är ju tvåfaldig:

• Å ena sidan ge skydd åt skyddsbehövande, som flyr undan förföljelse.

• Å andra sidan undvika de problem som följer med invandringen, som den nu bedrivs.

Problem som

• asylinstitutionen missbrukas, så att icke-skyddsbehövande lyckas utverka uppehållstillstånd

• våldsbrottslighet, som vi fått via asylinstitutionen

• latenta terroristhot - id-lösa terrorister lurar sig in i landet genom att söka asyl

• höga ekonomiska kostnader.

Innebörden av "Safe Haven" är att asylsökande inte tas emot direkt i olika EU-länder, utan istället inom angivna mottagningsområden i EU:s utkanter.

Där får vederbörande skydd, under den tid som hans/hennes asylansökan behandlas.

Det betyder att

- det inte lönar sig att vara id-lös, då får man svårt att komma vidare.

- det inte heller lönar sig att vägra godtaga ett avslag och försöka "vänta sig in".

- asylinstitutionen inte kan användas av yrkeskriminella för att plåga civilbefolkningar inom EU - som nu sker, genom att de får en bas för brottsturnéer under den tid som asylansökan och överklaganden behandlas.

- möjligheterna att mota terrorister i grind ökar.

Ett så genialt förslag - varför har inte detta lagts för länge sedan inom EU?

Inför Sveriges EU-inträde argumenterade ju ja-sidan att vi skulle gå med för att påverka. Varför har Sverige inte gjort det, varför har man inte drivit förslaget om "Safe Haven"?

Faktum är att frågan om Safe Haven redan har varit uppe inom EU, och Sverige har haft synpunkter!

Förslaget drevs av Tony Blair från Storbritannien. Han hade stöd från bl.a Italien, Danmark och Österrike - ändå föll förslaget.

Detta efter att de svenska EU-företrädarna argumenterade emot.

I andra frågor har Sverige haft svårt att få gehör, men här lyckades det! Uppenbarligen var detta en fråga, där "vi" hade stöd att mäktiga krafter.

Nog är det "svenska" agerandet obegripligt. Varför har Sverige motsatt sig förslaget om ett Safe Haven?

Jag kan inte se någon vettig förklaring!

Den 12 mars 2007:

Skyddskommun

Förverkligandet av ett "Safe Haven"-område inom ramen för EU brådskar.

Trycket på Sveriges kommuner att ta emot nya skaror av "flyktingar" och ensamkommande "barn" - parat med kommunernas ovilja eller oförmåga att svara mot kraven från statlig nivå - understryker detta.

I väntan på en lösning inom ramen för EU bör Sverige snarast inrätta ett eget "Safe Haven" - en skyddskommun.

Med en sådan kommun blir flyktingmottagandet ett renodlat statligt ansvar.

Som skyddskommun skulle kunna utses någon kommun i den del av Sverige där det finns gott om plats och där opinionen är gynnsam till flyktingmottagande. Det talar för någon kommun i Norrlands inland.

Den grundläggande uppgiften blir att upprätthålla intentionerna med asylinstitutionen samtidigt som missbruket av densamma kan motverkas.

Till skyddskommunen skulle alltså alla asylsökande hänvisas. Där får vederbörande skydd, under den tid som hans/hennes asylansökan behandlas.

Det skulle ge möjligheter till samordning och rationalisering av resurserna. Till skyddskommunen skulle staten kunna koncentrera tolkar, kuratorer och handläggare. Det skulle minska kostnaderna samtidigt som det gav nya arbetstillfällen i norr.

Med automatik skulle missbruket av asylinstitutionen stävjas, då migranter (de som vill byta land av andra skäl än skyddsbehov) skulle uppleva Sverige som ett mindre attraktivt alternativ, när de inte själva får välja bostadsort.

Någon undervisning i svenska behöver knappast ske under väntetiden. Det bör undvikas att famijen "rotar sig" i Sverige, vilket ju brukar ge grund för uppehållstillstånd av "humanitära skäl".

För rent kriminella personer skulle hänvisningen till en skyddskommun minska möjligheterna att resa runt på brottsturnéer.

I förslaget ligger alltså att vederbörande inte får lämna skyddskommunen innan ett uppehållstillstånd har beviljats. Kontrollen av att detta efterlevs kan ske genom en daglig anmälan, exempelvis i samband med måltider.

Eventuellt skulle det hela kunna göras till ett samnordiskt projekt. Pajala, vid gränsen mot Finland, skulle då kunna vara lämplig som skyddskommun.

Den 17 mars 2007:

Invandringskostnader

Knappast någon kan ha undgått att höra talas om det som brukar betecknas som historiens största brott: Förintelsen av judar i Nazi-Tyskland.

Mindre uppmärksammat är att Förintelsen ytterst kan hänföras till en alltför slapp invandringspolitik.

Faktum är ju att Adolf Hitler inte var tysk - han var österrikare. Han föddes i Braunau 1889.

Om Tyskland på 1900-talet hade haft en bättre gränskontroll och en mer restriktiv invandringspolitik, då skulle Hitler inte tillåtits invandra till Tyskland. Han skulle inte ha fått handlingsutrymme att agitera och bygga upp sin extremistiska rörelse.

Han skulle aldrig ha beviljats tyskt medborgarskap.

Nu i efterhand tas detta senare upp till diskussion.

Ur SvD den 12/3 -07:

"Hitlers tyska medborgarskap kan komma att bli historia. Det är den tyska politikern Isolde Saalman och hennes parti socialdemokraterna som lagt förslaget.

- Det skulle vara en symbolisk handling, säger Isolde Saalman till nyhetsbyrån AP.

Hitler föddes som österrikare men blev tysk medborgare 1932 i den tyska staden Braunschweig, den stad som Saalman representerar.

Hitler ansökte om att bli befriad från sitt österrikiska medborgarskap redan 1925 eftersom han hade levt i Tyskland ända sedan 1912 och tjänstgjort i den tyska armén under första världskriget.

- Jag hoppas mitt förslag kan befria staden från kopplingen till Hitler. Vi vill ordna upp det här en gång för alla, säger Saalman ..."

Adolf Hitler är inte unik.

Josef Stalin är ett annat exempel på en invandrare, som var grov förbrytare, med miljoner människoliv på sitt samvete.

"Stalin" är ett taget namn. Det är ryska och betyder "gjord av stål", alltså stålman.

Denne diktators egentliga efternamn var Dsjugasjvili. Han föddes i staden Gori i Georgien 1879.

Åtskilliga miljoner ryssar bragtes om livet genom Stalins försorg, under hans tid som diktator i Sovjetunionen.

Ett tredje exempel är Henry Kissingar - som till skillnad från Hitler var tysk. Han föddes i staden Fürth 1923.

Kissinger var inflytelserik rådgivare åt ett antal presidenter, från båda de stora partierna i USA. Först åt John F Kennedy, sedan Richard Nixon och därefter Ronald Reagan.

• USA:s krigföring i Vietnam bar doktor Kissingers signatur, ett krig där två miljoner vietnameser fick sätta livet till.

• Militärkuppen i Chile 1973 likaså. Där dödades inte ett så stort antal människor, men tortyr användes systematiskt.

• Även krigen i Centralamerika under Reagan (El Salvador och Nicaragua) bedrevs med en gränslös brutalitet.

• Kissinger var med och drog i trådarna också beträffande den blodiga terrorn på Östtimor, med ett stort antal avrättade.

Henry Kissinger lämnade Tyskland och emigrerade till USA 1938 - samma år som Adolf Hitler inte fick Nobels fredspris.

Vad jag med det sistnämnda syftar på är:

• 1973 tilldelades Henry Kissingar Nobels fredspris, tillsammans med Nordvietnams fredsförhandlare Le Duc Tho.

• 1978 tilldelades Menachin Begin Nobels fredspris, tillsammans med Egyptens premiärminister Anwar Sadat. Begin hade, innan han blev Israels premiärminister, varit ledare för terroristorganisationen Irgun.

Logiken är i båda fallen densamma:

a) Ingen åtskillnad mellan angripare och försvarare, i konfliktorsaker och skuldfrågor tar man inte ställning.

b) Priset utdelas redan vid en avmattning av, eller paus i, krigandet.

Förhoppnngen är att - genom prisbelöningen - påverka den fortsatta utvecklingen, såtillvida att krigandet eller vapenskramlet inte ska återupptas.

Med samma logik skulle - efter Münchenöverenskommelsen 1938 - Adolf Hitler tillsammans med Storbritanniens premiärminister Neville Chamberlain ha fått dela på Nobels fredspris.

Å andra sidan: om Adolf Hitler 1938 hade fått detta Nobelpris skulle han inte haft rätt att ta emot det.

Sedan fredspriset 1935 gått till den tyske pacifisten och koncentrationslägerfången Carl von Ossietzky införde Tyskland nämligen ett förbud för tyskar att ta emot Nobelpris. Och i det skedet hade Hitler hunnit bli tysk medborgare.

Var det därför som Hitler aldrig fick fredspriset?

Den 24 mars 2007:

Mångkulturens pris

Förra veckan skrev jag om det pris som mänskligheten i global skala fått betala för invandringen av personer som Hitler, Stalin och Kissinger.

Det är inte svårt att hitta motsvarande exempel för Sveriges del. Personer med sina rötter utanför vårt land och vars handlingar givit eko.

1. Lasermannen

Wolfgang Zaugg föddes 1953 på Lidingö och växte upp i Vällingby. Båda hans föräldrar var invandrare - modern var tyska, fadern schweizare. Som vuxen bytte han först namn till John Stannerman, senare till John Ausonius.

Svenskt medborgarskap fick han 1979. Samma år var han åtalad för grov misshandel och förskingring. Sin kriminella bana fortsatte han med att råna banker.

Den 2 augusti 1991 avlossade han det första gevärsskottet mot en annan människa. Fram till den 30 januari 1992 har Ausonius - i media omskriven som "lasermannen" - hunnit skjuta inte mindre än tio personer, i separata attentat. En av dem avled av skadorna. Minst en blev invalidiserad för livet.

Ausonius är misstänkt även för att i februari 1992 ha mördat en kvinna i Tyskland, vid ett besök i Frankfurt.

2. Polismördare

Jackie Arklöv föddes 1973 i Liberia. Vid tre års ålder kom han till Sverige och växte upp som adoptivbarn i Storuman, Västerbotten.

Arklöv for till Bosnien under kriget där i början av 1990-talet, för att tjänstgöra som legosoldat på den kroatiska sidan. Under kriget gjorde han sig skyldig till tortyr av muslimska fångar och dömdes av en bosnisk domstol som krigsförbrytare till ett 13-årigt fängelsesträff.

Efter ett år ordnades en fångutväxling och Jackie Arklöv kom tillbaka till Sverige. Här undgick han åtal och kunde röra sig fritt.

Denna frihet använde han för deltagande i bankrån och mord på två polismän i Malexander den 28 maj 1999.

Efter detta har Arklöv anlitats som föredragshållare, att tala inför poliser.

3. Mordbrännare

Diskoteksbranden i Göteborg den 30 oktober 1998 krävde 63 unga människors liv. Cirka 200 blev skadade.

Branden var anlagd. Saken tonas ned i media, men förövarna var ett antal unga iranier. (Här är kontrasten total, när man jämför hur unga svenskar, ofta utan kriminell belastning, hängts ut med namn och porträtt på Aftonbladets förstasida!)

Iranierna anlade elden som hämnd för att de inte blivit insläppta på den fest som anordnade av makedonska ungdomar i diskoteket.

4. Attentatsman

Tobias Hübinette föddes 1971 i Sydkorea. Han kom till Sverige som adoptivbarn och växte upp i Motala, Östergötland.

Hübinette har figurerat i våldssammanhang ett flertal gånger, i bland med politiska förtecken, ibland utan. Han är också dömd mer än en gång.

1995 medverkade han i ett attentat mot Sverigedemokraternas riksårsmöte i Norrköping.

Samma år startade han tidskriften Expo - som året därpå drabbades av attentat. Det klargjordes aldrig vem som utfört detta, men det var Expo som drog fördel av attentaten.

Nu senast handlar det om mordbrand mot en kvinna som han varit tillsammans med, och hennes nye man.

Den 31 mars 2007:

Munvädret

Vid sitt tillträde som partiledare för socialdemokraterna, i ett tal inför s-kongressen, betonade Mona Sahlin hur hon avsåg att "lyssna" på människorna, att vara "ödmjuk" och att "tänka nytt".

För den som inte kände till något om henne skulle ju detta kunna uppfattas som en mycket lovande signal!

Man skulle kunna tro att Sahlin syftade på bl.a. kommunpolitiker i Malmö, att hon s.a.s. tog Birthe Sörestedt och Ilmar Reepalu i örat för att de polisanmält medborgare med kritiska synpunkter, istället för att diskutera med dem.

Nej, Mona Sahlins tal är mest bara prat. Ord som ligger väl i munnen och gör sig i TV-snuttar.

I den mån som det alls blir fråga om att lyssna från hennes sida handlar det om ett terapeutiskt lyssnande - inte om att själv ta intryck och att lära av vad hon hör. Inte om att låta medborgarnas åsikter, relevanta fakta och tunga argument påverka hennes egna åsikter. Sitt uppdrag har hon haft klart för sig alltsedan hon för mer än ett decennium sedan började sitt mässande om att " tänka nytt",

För henne är medborgarna undersåtar, att tala tillrätta eller att föra bakom ljuset. Då man inte försöker ta till släggan, som Sörestedt lyckades med (vederbörande dömdes till dryga böter för att ha använt uttycket en "en hoper araber"!) och Reepalu misslyckades med (den åtalade polismannen friades i rätten).

Inte många dagar efter sitt tillträde som s-ledare har framgått att Mona Sahlin inte vill låta svenska folket genom en folkomröstning ta ställning till den nya konstitution för EU som snart blir aktuell. Ett dokument som kan komma att beröva Sverige de sista resterna av nationell självbestämmanderätt.

S-ledaren säger att vi ska ha en grundlig debatt om saken i Sverige, men ingen folkomröstning. Som en företrädare för Miljöpartiet så riktigt påpekade: vill man verkligen ha en debatt, då ska man förespråka en omröstning! Det är ju i samband med en sådan som många medborgare kan bli engagerade, och denna debatt infinner sig.

Utan folkomröstning lär det inte bli någon omfattande debatt om EU-konstitutionen.

Men även om en sådan debatt skulle bli verklighet - är det Mona Sahlins avsikt att ta intryck av den? Om många där för fram starka argument för ett nej till konstitutionen, kommer det att kunna förmå det socialdemokratiska partiet att i riksdagen rösta nej?

Naturligtvis inte. Det inser envar, utan att behöva tänka efter särskilt mycket, att ståndpunkten från både Mona Sahlin och hennes parti är fastslagen i förväg.

Blir det en debatt kan den ha en viss folkbildande funktion, men framförallt är det terapi och sken. En demokratisk fernissa.

Mona Sahlins tal om att lyssna är bara munväder.