September 2006
September 2006
“Det
går bra för Sverige!” Så predikar socialdemokraterna
inför valdagen. Sedan tillträdet av regeringen Rasmussen 2001 har invandringen minskat kraftigt, och nu har Danmark helt betalt av sin statsskuld. Landet är skuldfritt! Sverige har fortfarande en statsskuld i storleksordningen 1.200 miljarder kronor.
Danmark har också ett väsentligt bättre arbetsmarknadsläge än Sverige, med en mycket låg arbetslöshet. Många svenskar i Malmö får arbete i Köpenhamn. Kontrasten är alltså stor mellan Sverige och Danmark, när det gäller ekonomin. Också vad gäller demokrati är kontrasten stor. I Danmark tillåts även små partier att komma fram i TV och själva presentera sina ståndpunkter. Tidningarnas debattsidor står öppna för olika åsikter, även beträffande invandringspolitiken. Och på valdagen finns alla partier med på en och samma valsedel. En valsedel som varje väljare garanteras tillgång till. I vallokalen får varje väljare, mot uppvisande av röstkortet, ut sin valsedel. Där kan han/hon sätta kryss för både partiet och kandidater. Det danska systemet blir väsentligt billigare än det svenska, med dess gödsling av valsedlar. Ur Riksdag&Departement 24 2006: "650
miljoner valsedlar Det danska systemet ger dessutom mindre utrymme för valfusk. Med tanke på hur mycket av ojustheter vi redan tvingats bevittna i Sverige kan - tyvärr! - direkt valfusk inte helt uteslutas. Valmyndigheten i Sverige kommer under valnatten inte att redovisa antalet röster på Sverigedemokraterna, meddelas nu på TV-nyheterna. Detta är illavarslande! I länder som Vitryssland och Zimbabwe har man haft internationella valobeservatörer för att övervaka att parlamentsvalen går rätt till. Det skulle uppenbarligen behövas även i Sverige.
Barn
från muslimska hem ska få mindre skolundervisning än
andra barn. Deras terminer ska innehålla färre skoldagar
än svenska elevers terminer. Saken formulerades visserligen inte riktigt så. Infallsvinkeln var istället huruvida muslimska barn skulle få ledigt på muslimska helgdagar. På den frågan svarade båda politikerna tveklöst “ja!”. Vad kan innebörden av detta bli annat än att muslimska barn får ledigt först på kristna helgdagar - precis som alla andra barn - och sedan dessutom på vissa andra dagar? Hur stämmer detta med uttalade ambitoner att motverka utanförskap för invandrare? Det är sannolikt - om inte all skolundervisning är helt resultatlös - att med mindre av skolnärvaro blir kunskapsnivån lägre. Politiskt korrekt är att, som Persson-Reinfeldt gjorde, svara “ja” på den ställda frågan. Men politiskt korrekt är också att säga sig vilja motverka invandrares underläge i samhället. Hur går det ihop? Lösningen
blir extra satsningar. Ständigt nya friska miljarder av skattebetalarnas
pengar: Men vad har från början skapat all denna utsatthet, om inte den förda politiken, om inte de beslut som svenska politiker drivit igenom? Var, när och av vem togs beslutet att till Sverige importera uppåt en halv miljon muslimer? ETT ANNAT EXEMPEL på hur det kan bära iväg när politiker talar är ett uttalande från Marita Ulvskog. Hon jämförde Lars Lejonborgs och Folkpartiets dataintrång i SAP-nät med “våldtäkt”. Vad är detta, om inte att bagatellisera våldtäkt!? Ulvskog är inte bara socialdemokratisk partisekreterare, hon är också ledare för “Feminista” - ett nätverk till försvar för kvinnors intressen. Det blir då extra anmärkningsvärt att hon inte har större empati med de många offren för det våldsbrott och den grova kränkning som en våldtäkt innebär. Uppenbarligen är det andra intressen som väger tyngre för Marita Ulvskog (s), än kvinnors intressen. För (s) har politiken blivit ett spel och makten ett självändamål. EN ANNAN ASPEKT är den som professor Jonathan Friedman lyfter fram i en artikel i Jyllands-Posten i veckan: "Hvorfor er der aldrig nogen, der stiller dette egentlige spørgsmål. Nemlig: Hvad var det egentlig, de stjal? Sagen er jo, at Socialdemokraterne ikke har noget, der er værd at stjæle. De har ingen ideer, ingen visioner, ingen løsninger for fremtiden, ikke noget at sige. Ingen vil kopiere dem. Men det er et centralt problem her i landet, at ingen, især ikke medierne, stiller de væsentlige spørgsmål." Vad var så unikt och värdefullt på SAP-net, som behövde vara hemligt? Vad har den svenska socialdemokratin idag av visioner och viktiga idéer för framtiden? Högre skatter och fler bidragstagare, eller vad?
“EN HUNDRING MINDRE FÖR SL-KORTET”. Så löd rubriken i valannons från Vänsterpartiet i City den 4/9. Samma dag löd en artikelrburik i Metro: “Reinfeldt: 500 KRONOR MER KVAR I MÅNADEN”. Fångar inte detta årets valrörelse i ett nötskal? Dessa två partier ska ju representera ytterligheterna i svensk politik. Vad samtliga sju riksdagspartier har gemensamt är att sätta plånboksfrågorna i centrum. Respektive väljare förutsätts inte förmå se längre än till vad som omedelbart kan gagna vederbörande själv. Ingen plats för solidaritet och för medborgarnas gemensamma intressen! Inga visioner för framtiden! Det gäller att inte lämna några blottor, alltså blir partierna alltmer strömlinjeformade. Inbyggt ligger naturligtvis här ett dilemma: • Å ena sidan gäller det att kunna framstå som det mest attraktiva alternativet, dvs att lova mest åt flest. • Å andra sidan måste man försöka ge ett trovärdigt intryck. Förslagen ska framstå som genomförbara. Således finns gummiformuleringar och brasklappar. Om inte annat - för den som får regeringsansvaret efter valet - kan detta parti/dessa partier falla tillbaka på att konjunkturen vänt, att utvecklingen inte blev så ekonomiskt gynnsam för Sverige som man före valet hade haft anledning att förutsätta. Jag tror att Anders Isaksson är inne på rätt linje, när han vill bygga in mekanismer mot detta jultomteri.
Vid BGF-intervjuer har jag haft som rutin att den intervjuade får se den utskrivna intervjun, och lägga synpunkter på den, innan den publiceras. Vid intervjun med Ulla Hoffman (v) i nr 2/99 uppstod därvid en svårighet. Jag hade frågat om vi ska ta emot invandrare av solidaritetsskäl eller för att det skulle gagna oss själva ekonomiskt. Var det utlänningars intressen eller svenskars intressen som skulle värnas? Frågan ställdes mot bakgrund av hur de politiskt korrekta argumenterade: invandringens var till fördel för alla berörda. Där fanns inga nackdelar, inga kostnader, inga problem. Hoffman hade, vid sin genomläsning av texten, svårt att förstå frågan. En artikel den 4/9 aktualiserar denna problematik. Under rubriken “Migrantvågen når ny topp” skriver SvD: “Med helgens 1 200 nya båtmigranter inräknade har över 20 000 afrikaner sökt sig sjövägen till Kanarieöarna i år. Flodvågen av illegala invandrare från Afrika har fått den spanska regeringen att vädja om hjälp från EU – för att snabbare komma igång med att patrullera farvattnen utanför Afrikas kust.” “EU-kommissionens vice ordförande Franco Frattini, som har hand om migrationsfrågor, lovade att förstärka och förlänga EU:s insatser till december. Samtidigt bad han om stöd från de 21 EU-länder som ännu inte bidragit...” “- Bara fyra har bidragit, jag vädjar till de övrigas solidaritet, sade Frattini, ..jag uppmanar dessa länder att vara lika solidariska med Spanien som de just varit med Libanon.” “I förra veckan började två spanska polisbåtar patrullera farvattnen utanför Senegal. Tanken är att båtfolket ska stoppas redan innan de når spanska vatten, och skeppas tillbaka till Senegal.” Längre
ned i artikeln får läsarna veta: En politiker deklarerar: “Vi behöver invandrarna, som skapar rikedom...” Hur går detta ihop? Om invandringen är så ekonomiskt välgörande, varför se “båtfolket” som ett problem? Hur tolka det som framkommer i SvD-artikeln? Jag ser två möjligheter: A. Man talar om olika saker, blandar s.a.s. äpplen och päron. Den invandring man haft, och som gagnat Spanien, har huvudsakligen bestått av andra européer och personer med färdigheter som efterfrågas på den spanska arbetsmarknaden. B. Det handlar om antal och mängd. Den invandring man haft till Spanien har varit av rimlig omfattning - då kan det fungera. Med en massinvandring blir det en annan sak. Lagom är bäst!
Robert Aschberg har tydligen även i Expressen/Kvällsposten torgfört sin hets mot Sverigedemokraterna. SD:s pressekreterare, Mattias Karlsson, svarar dock bra. På SD webbsida skriver han bland annat: "Av Sverigedemokraternas ca 520 kommunfullmäktigekandidater har Aschbergs kumpaner på tidningen Expo lyckats hitta 16 personer som är dömda för brott, vilket ungefär motsvarar 3%. Så gott som samtliga av dessa 3% är nu bortplockade från listorna eftersom de ljugit för partiet och uppgett sig vara ostraffade. Detta skall jämföras med uppgifterna från Brottsförebyggande rådet som säger att 21% av den svenska officerskåren, 24% av hela befolkningen och 37% av alla svenska män är lagförda för brott. Hur hög brottsligheten är bland riksdagspartiernas kandidater är det ingen som vet eftersom Sverigedemokraterna märkligt nog är det enda parti som granskas på detta sätt. Trots detta skriver Aschberg att 'en röst på Sd är en röst på brottslingar'. Väl medveten om att logiken och det statistiska underlaget egentligen talar emot honom försöker Aschberg istället påverka läsarna känslomässigt genom att detaljerat redogöra för de brott som den lilla gruppen av utpekade f.d sd-kandidater gjort sig skyldiga till. En långt mer skräckinjagande uppräkning, bara från de senaste åren, hade dock kunnat göras för vilket riksdagsparti som helst. Aschberg skulle till exempel kunnat skriva om: • Den miljöpartistiske topp-politikern i Stockholm som dömdes för att ha begått sexuella övergrepp mot en 14-årig pojke. • Den kristdemokratiske politikern i Södermanland som dömdes till barnpornografibrott efter att man hittat 1100 våldtäktsbilder på barn i åldrarna 7-14 år i hans dator. • Vänsterpartiets toppnamn i Tierp som dömts för ett fall av olaga hot och tre fall av misshandel. Det olaga hotet bestod i att han mot betalning försökt få en person att mörda sin f.d sambos man. • Den moderat i Ekerö som den lokala partiledningen lät ställa upp i provval trots att han bara några år tidigare dömts för pedofili. • Den socialdemokratiske kommunfullmäktigeordföranden som dömdes för misshandel av en nioårig pojke som hon varit dagbarnvårdare åt. • Den centerpartistiske politikern i Västmanland som dömdes för grovt rattfylleri. • Den folkpartistiske kommunpolitikern i Västerås som dömdes för olaga hot och vårdslöshet i trafiken sedan han försökt preja sin fru av vägen. Eller varför inte den f.d redaktören på tidningen Expo, som tidigare dömts för flera grova brott, och som nu hotas av fängelse för att ha försökt elda upp sin f.d sambo." Mattias Karlsson ger alltså svar på tal. Dessvärre blir det få väljare som nås av hans svar.
“ "Det finns ett riksdagsparti, vars ordförande står under åtal!”" Så skulle man kunna vinkla det, utifrån en nyhet för några månader sedan om Göran Persson, som vid renoveringsarbetena kring sin herregård brutit med någon bygg- eller arbetsmiljöbestämmelse. Lätt hänt att där försumma sig, med tanke på hur många detaljbestämmelser som finns. Men en rubrik med denna innebörd skulle inte vara osaklig. Klart är att det skulle låta väldigt kriminellt - vilken väljare skulle ens kunna överväga att rösta på ett parti med en sådan ledning? Igår såg jag TV3-programmet “"Insider"”, om Sverigedemokraterna. Ett antal färdiga programinslag, tillverkade med hjälp av (den brottsbelastade) tidskriften Expo, hamrade in tesen om ett tungt brottsbelastat parti. I studion satt SD:s ordförande Jimmie Åkesson, men fick just ingen chans att försvara sitt parti. Programledaren Robert Aschberg avbröt honom så fort han försökte yttra sig. Bara en gång lyckades Åkesson fullborda en mening, genom att höja rösten. Min poäng är att en bild, liknande den man målade upp av SD, skulle man ha kunnat måla upp av vilket parti som helst - om man så önskat. Varje år begås över en miljon brott i Sverige och en ganska stor andel av medborgarna har någon form av belastning i bagaget. Medlemmar och kandidater inom riksdagspartierna skiljer sig förmodligen inte från ett snitt av medborgarna. Med detta vill jag ha sagt att medias makt är stor. Massmedia kan avgöra hur vi ska uppfatta olika partier. Det politiska engagemanget är svagt bland människor i allmänhet i Sverige. Alla riksdagspartier har svårt att värva medlemmar. Ett parti som Sverigedemokraterna - där ett medlemsskap utöver arbete, tid och pengar kan kosta skadat rykte, uteslutning ur facket, avsked från arbetet eller t.o.m. fysisk misshandel - har det än svårare att rekrytera nya förmågor. Varje värvad medlem blir då extra värdefull, vilket nog gör det svårt att vara helt sträng i gallringen. Klart är att här kan ligga ett dilemma. Dessutom ligger det i linje med humanistiska värderingar att ge människor nya chanser i livet. Ett enstaka brott, vare sig det är bagatellartat elller allvarligt, ska inte betyda att en ung människa för resten av sitt liv blir behandlad som pestsmittad. Intresset från Expo och TV3 för brottsbelastning inom SD är knappast dikterat av en genuin oro för att brottsbelastade ska göra politisk karriär. I så fall hade man visat samma intresse för alla partier, i synnerhet de partier som kan komma ifråga för deltagande i regeringsbildningar. I själva verket skulle Expo och TV3 angripa SD, även om partiet vore helt fläckfritt. Där har vi facit. Blågula frågor var just fläckfritt - ändå har man gjort även BGF till måltavla, med svepande anklagelser, eller tillmälen. Finns då ingen grund för att, efter vad som framkom i TV3-programmet, se kritiskt på Sverigedemokraterna? Svar: både “"ja"” och “"nej". Ja: Sverigedemokraterna måste - mot bakgrund hur extra påpassat partiet är - lägga ribban högre än vad andra partier gör. Så har också varit ambitionen. Således har varje SD-kandidat varit tvungen att avge en särskild vandelsförsäkran. Dessutom har många SD-medlemmar blivit uteslutna under de senaste åren. Mot den bakgrunden hade Expo lyckats gräva fram mer än vad man kunnat förvänta sig. Vissa fall verkade dessutom riktigt solkiga. Detta kan inte kallas annat än ett misslyckande för SD! Vad man fått fram gällde dock inte någon kandidat på riksdagslistan och eller ledamot av partistyrelsen. Här finns också en annan aspekt. Den nya SD-ledningen har, enligt min mening, varit överdrivet ängslig för att få politisk kritik på sig. Tydligen skämdes man för det 33-punktprogram och invandringspolitiska åtgärder som antogs av partiets riksårsmöte 2005. Dessa ställningstaganden har man gömt undan. Partiledningen talar aldrig om dem. Erfarenheten visar ju att kritik får man i alla fall. Det vore naturligtvis oändligt mycket bättre - både för partiet och för Sverige - om diskussionen kom att fokusera på invandringen och på politiken istället för enskilda individers brottsbelastning! Nej: Det finns en orsak till SD att existerar, och vinner allt större stöd. Den är att det svenska samhället lider av allvarliga problem, som inget av riksdagspartierna tar tag i. Det handlar om problem, relaterade till massinvandringen och det sanslösa mångkulturella projektet - något som drabbar alltfler medborgare, i form av både ekonomisk och fysisk otrygghet. Hur kan man som väljare ge uttryck för sin protest mot detta? Den enda, eller i varje fall bästa, metoden är att lägga sin röst på Sverigedemokraterna. Detta parti har trots allt en chans att ta sig in i riksdagen. Det vore en nödvändig signal till makthavarna. Det minsta envar kan göra är att nu lägga sin röst påSD. Sverigedemokraterna finns, och det ska vi vara glada för! En sak till: Utifrån vad Expo fått fram om brottbelastning försökte Aschberg framställa det som att SD skulle ägna sig åt att trakassera politiska meningsmotståndare, t.ex. genom att störa deras möten. En anklagelse (eller insinuation), som Jimmie Åkesson inte fick bemöta. Inget kan ju vara mer orättvist. I bananrepubliken Sverige har sverigedemokrater gång på gång utsatts för grova övergrepp. De har hindrats från att genomföra möten och de har överfallits då de haft möten - utan att något av de sju riksdagspartierna reagerat, utan att media fördömt övergreppen. Och det har varit en till 100% ensidig historia! Ingenting kan vara mer vidrigt lögnaktigt än att - som Aschberg gjorde - mana fram denna bild av SD som mötessabotör!
Socialdemokraternas upprördhet vet nu inga gränser, över Folkpartiets “dataintrång” hos (s). Enligt lagen ett allvarligt brott. Ställ detta mot den politik för ökad kontroll och övervakning, som socialdemokraterna bedriver, mot den marsch in i “Bodströmssamhället” som just nu pågår! Det handlar om kunna registrera medborgarnas användning av internet, att kunna se vilka webbsidor man besöker eller vilka personer som man kommunicerar med på e-post. Det kan t.o.m. handla om att ta sig in i hemmen och installera utrustning, för att kunna avlyssna vad som sägs eller få veta vad som finns lagrat i datorerna. Justitieminister Tomas Bodström försäkrar att hederliga medborgare inget har att frukta, det är till bara för att komma åt grova brottslingar. Men vilken grund finns att hysa förtroende för dem som ska tillämpa möjligheterna? I “Utredningen om elektronisk övervakning” talas även om “hets mot folkgrupp” som ett av de brott - eller misstanke därom - som kan föranleda storebrors-åtgärder. Ofta i politiken finns i princip två typer av skäl till en åtgärd: det "vackra" skälet och det verkliga. Utifrån etablissemangets horisont, vad är "allvarliga brott", vad är allra viktigast att bekämpa? Är det maffiabrottslighet eller är det politiska dissidenter? I s-ledningens ögon tillhör “hatbrott” de grova brott, vilka ska prioriteras i brottsbekämpning. Till den typen av brott kan i praktiken räknas varje form av kritik mot den förda invandringspolitiken - vilket erfarenheten visat. Som dåvarande s-minister Pierre Schori uttryckte saken i riksdagen den 21 maj 1997: “Rasism och främlingsfientlighet skall kriminaliseras och jagas.” Om (s) verkligen ser så allvarligt på dataintrång som de i dessa dagar vill påskina, då borde partiet lägga om politisk kurs och byta ut Tomas Bodström.
Var Folkpartiets dataintrång en fälla, riggad av s-ledningen? Mycket talar för det! I ett halvt års tid hade sossarna känt till dataintrånget, men först i slutskedet av valrörelsen släpptes nyheten. Någon timme efter utfrågningen av Reinfeldt i TV höll s-ledningen presskonferens om den stora skandalen. Lösenordet hade överlämnats av en ung socialdemokrat. Användarnamn och lösenord var detsamma, och mycket lätt att memorera - ingen blandning av bokstäver och siffror, bara "sigge"”. Och de obehöriga besöken tilläts pågå under lång tid utan att man gjorde något åt saken. Det kan förutsättas att sossarna på det aktuella datanätet inte hade några uppgifter av vitalt intresse, som inte fick komma ut. Folkpartisterna fick tillgång till sossarnas skolpolitiska program ett dygn i förväg - än sen? Vad gjorde det? Inom socialdemokratin finns ett system av belöningar för att skapa lojalitet. Det handlar inte bara om ekonomiska ersättningar och utsikter till karriär. Det handlar också om sådant som vädjar till människors fåfänga - man får känna sig "med i gänget"”. Denna senare funktion kan uppnås genom att man får ta del av information som bara en utvald skara personer ges tillgång till. Härvid kan det finnas olika lager, av yttre och inre, större och mindre kretsar. Det datanät som folkpartisterna släpptes in på var då bara en vid yttre ring, där s-ledningen måste räkna med att den kunde bli tillgänglig för obehöriga. Den verkligt känsliga informationen fanns förmodligen på annat håll, tillgänglig bara för snävare kretsar inom regeringspartiet. Det var aldrig "socialdemokratins innersta rum" som folkpartisterna gavs tillträde till.
Temo har undersökt vilka politiska frågor som väljarna betraktar som viktigast. Rankingen blev då enligt följande (DN den 30/8): 1.
Arbete och sysselsättning Först på nionde plats kom alltså invandringspolitiken. Detta är dubbelt anmärkningsvärt! För det första borde väl frågan sättas överst av alla godister. De ger ju intryck av att vara otaliga - de som önskar en ökad generositet från svensk sida. För det andra borde frågan sättas högt av dem som får betala det mycket höga priset för den massinvandring som pågått under de senaste 20 åren. Slutsatserna blir två: A. Godisterna må vara högljudda och beredas mediautrymme, men de är i själva verket inte så många. Deras andel av befolkningen är liten. B. De många som som lider av massinvandringens och mångkulturens konsekvenser är i liten utsträckning klara över sambanden. Av de åtta punkter som rankas högre än invandringen har ju de flesta samband med invandringen. För samtliga gäller att - då invandringen varje år kostar i storleksordningen 200 miljarder kronor - det blir mindre pengar över till nödvändiga satsningar inom andra områden. Journalister och massmedia gillar att redovisa undersökningar som denna, om att invandringsfrågan upplevs som oviktig. I sak är den inte desto mindre viktig, då den får djupgående återverkningar på hela samhäller och på de flesta människors liv. Vad resultatet visar är därför hur ensidig indoktrinering som folket utsatts för - av samma massmedia. ANMÄRKNINGSVÄRT i Temoundersökningen är också att den fysiska tryggheten och rättssamhället, bekämpningen av brott, inte finns med bland de tio första punkterna. Våldsbrottsligheten har ju flerfaldigats under de senaste decennierna, och media skriver dagligen om nya och allt vidrigare brott! Det sägs att om man lägger en groda i en kastrull och värmer sakta ligger den kvar, och låter sig kokas. Förändringar som sker gradvis reagerar den inte på. Är det på samma sätt med svenskar?
Skandalen är ett faktum. En ung folkpartist, Per Jodenius, har tagit sig in på socialdemokraternas webb och kommit över interna valplaneringsuppgifter. Jodenius var pressekreterare inom LUF - Liberala Ungdomsförbundet. Det han gjort är inte bara oetiskt och dålig PR för politiker som vill få medborgerligt förtroende. Det är direkt brottsligt. Dataintrång anses vara ett allvarligt brott - så allvarligt att det kan ge fängelse i upp till två år. Jag kommer att tänka på Expos förehavanden. Denna moderna IB-variant - startad av en dokumentrad återfallsförbrytare - har i sin kamp mot invandringskritiker inte dolt sina smutsiga metoder. Bevakningen av Sverigedemokraterna har således innefattat att komma över innehållet i intern partikorrespondens via e-post. Är inte detta också att klassa som dataintrång? Så slår det mig: det finns ju en länk mellan Expo och LUF, nämligen Fredrik Malm. Malm var intill nyligen militant Expojournalist, nu är han ordförande i Liberala Ungdomsförbundet. Tog han med sig Expomoralen till LUF? Kan denna moral ha smittat av sig på LUF:s arbete? Vad visste Fredrik Malm om sin pressekreterares dataintrång?
”Formuleringen kan uppfattas som främlingsfientlig”. Valarbetare har "slagit larm". Folkpartiet stoppar nu hela upplagan av sin valtidning. Kostnad: 160.000 kronor. "Men det är det värt", förklarar Johan Jakobsson, partisekreterare för Fp. Vad, som var så fel, hade stått i valtidningen? Jo, partiet hade tecknat en framtidsvision, där det uppgavs att "i folkpartiets drömsamhälle finns det svenskar kvar." Åsikten att det är bra att det finns svenskar skulle kunna tolkas som att man inte anser att det är bra att det finns även andra folk. Så säger man sig ha resonerat. Logiken i detta, överförd på individnivå, blir ju att om en person har självförtroende så ska detta ses som ett hot mot andra pesoner. I själva verket är det ju så, att en person som gillar sig själv har bättre förutsättningar att vara utåtriktad och generös mot andra. En individs självförtroende behöver inte stå i motsättning till andra individers självförtroende. Det är upp till envar att svara för sin egen hållning. Om inte svenskar tycker det är bra att det finns svenskar, vilka ska då förväntas göra det? FAKTA är i övrigt följande: 1. Nativiteten bland etniska svenskar är låg. 2. Bland invandrare i Sverige är högre. Detta, tillsammans med en fortsatt stor invandring, är förklaringen till att Sveriges befolkning totalt sett ändå ökat på sistone. 3. Integrationen, än mindre assimileringen, fungerar dåligt. Många, även bland dem som föds i Sverige, betraktar sig själva som annat än svenskar. 4. Med nuvarande trend kan etniska svenskar inom loppet av mindre än ett sekel ha blivit i minoritet i Sverige. Folkpartiledningens nödutryckning väcker därför frågor. • Betyder den att fp underkänner ovanstående iakttagelser, och inte ser någon grund för en prognos av detta slag? • Betyder den att fp i och för sig delar denna verklighetssyn, men inte tycker att det spelar någon roll om det finns svenskar i framtidens Sverige? • Betyder den att fp både delar verklighetssyn och ser denna pågående utveckling som icke-önskvärd, men inte vågar tillstå detta - av rädsla för att någon invandrare kan komma att ta illa upp? Förmodligen gäller inte något av dessa tre alternativ helt, utan en variant på det sista: fp ... inte vågar tillstå detta - av rädsla för ett mediadrev mot partiet. Den rädslan kan tyvärr vara befogad - våra (o)svenska massmedia är s.a.s. "på bettet". Inte desto mindre: om inget riksdagsparti vågar stå upp för svenska intressen, då är det nödvändigt att få in andra partier i riksdagen - partier som vågar!
”Det är skrämmande att en förtroendevald kan ha de här åsikterna”. Så anser Jonas Lindberg, vice ordförande i Ung Vänster. "Chockerande", säger förbundsdirektör Hans Lemker på Villaägarnas Riksförbund. Allt enligt Aftonbladet den 24/8 -06. Vad gäller saken? Jo, en styrelseledamot i Villaägarnas riksförbund, Bo Nylén, hade i en diskussion yttrat följande: "Afrikaner är afrikanar och i Sverige bor européer. Vi ska inte blanda kulturer." ”Invandrarna blir svenska medborgare och sedan nämndemän lätt som en plätt. Sen inför de sharialagar”. Aftonbladet talade i sin rubrik om "RASISTATTACK". Saken ansågs så allvarlig att förbundsstyrelsen i Villaägarnas Riksförbund med omedelbar verkan beslöt att utesluta Nylén. Vad Bo Nylén i sak hävdat var alltså följande: 1. Det finns kulturella skillnader mellan svenskar och afrikanar. Bestrids detta faktum ens av pk-iterna själva? Indikatorer på skillnaderna är bl.a. hur afrikaner i Sverige är överrepresenterade i våldsbrottslighet och underrepresenterade i egenförsörjning. 2. Därför ska vi inte ha någon stor invandring av afrikaner till Sverige. En åsikt som förmodligen delas av de flesta svenskar, men som ändå ska vara otillåten. 3. Det är lätt för en utlänning att få svenskt medborgarskap. Ett faktum, svårt att bestrida - vederbörande behöver i dagsläget inte ens kunna förstå svenska. 4. Det är lätt att bli nämndeman, för den som har svenskt medborgarskap. Det stämmer förmodligen - medelåldern bland nämndemän är ju hög, och man har problem med nyrekryteringen. 5. Det finns risk att muslimska invandrare behåller värderingar som de bär med sig från hemlandet. Detta är också ett faktum, som vi påmindes om i samband med ståhejet kring de danska Muhammedteckningarna. 6. Sharialagar är icke önkvärda i Sverige. En åsikt, svår att gå emot för den som vill bli betraktad som humanist och anhängare av jämställdhet. Metoden är uppenbar: A. Först laddar man begreppet "rasist" maximalt negativt. B . Sedan utsträcker man betydelsen av detta ord till att omfatta allt som man vill bekämpa. Men: • Varje folk har rätten till ett eget land. Detta gäller även svenskar! • Vi behöver inte acceptera en omfattande invandring av vare sig afrikaner, kineser eller eskimåer. Vi har ingen moralisk skyldighet att låta oss bytas ut som folk! • Man är inte en dålig människa för man anser att Sverige tillhör svenskarna, och ska så göra även i framtiden! Intill nyligen var det senare en helt självklar åsikt, och grunden till att vi varje år satsade miljarder på ett militärt försvar. Plötsligt har vi kastats in i en "kulturrevolution", där alla svenskar åläggs att radikalt "tänka nytt". Jag kan inte undgå att återkomma till frågan: Vem är dirigenten?
“Jag älskar att se små lintottar. Är det fel i ett land som ursprungligen kryllade av dessa?” Så skrev Agneta Östman-Wenger, moderat kommunpolitiker, i Länstidningen i Södertälje. Bakgrunden var ett reportage om skolstarten i samma tidning, där man på bilderna låtit bara invandrarbarn komma med. Det skulle hon inte ha gjort. Sven Otto Littorin, moderat partisekreterare, blev rasande. Han ansåg att uttalandet kunde utgöra grund för uteslutning. För Aftonbladet uttalade sig Littorin: “- Hon har hål i huvudet. Jag blir så förbannad. Det här är skandalöst dåligt." Östman-Wenger beslöt omgående att hoppa av sin kandidatur inför det förestående valet. I Aftonbladet blev rubriken “Moderat hoppar av efter rasistgroda till tidning”. Vad gör hennes uttalande så kontroversiellt? Var det: A. att det inte stämde med verkligheten, eller B. att det gav uttryck för värderingar som inte kan tolereras? Alternativ A kan förmodligen avfärdas. Hon skulle knappast ha skrivit som hon gjorde, om inte Länstidningens reportage varit ungefär som hon beskrev. Reportage av detta slag tillhör knappast undantagen i media, de svarar mot en viljeinriktning hos makthavarna. Det är politiskt korrekt att lyfta fram invandrare. BGF har uppmärksammat detta fenomen på sin avdelning “Projektet”. Där konstateras av svarta människor förekommer väsentligt oftare i reklamen än vad som svarar mot deras andel av befolkningen i Sverige. Det handlar alltså om alternativ B. Men vad, konkret, är så oacceptabelt i de värderingar som m-politikern givit uttryck för? Antag att hon istället efterlyst fler svarta elever på bilderna, det skulle inte ha väckt någon reaktion från partiledningen. Antag att någon svart person hade uttryckt önskemål om att svarta skulle lyftas fram mer. Det hade också varit OK. Beträffande invandrare överhuvudtaget ifrågasätts inte behovet av att få bli bekräftad, genom att se personer ur den egna gruppen på olika sätt vinna uppmärksamhet och erkännande. Med andra ord: här mäts med olika mått. Det inträffade illustrerar vad John Järvenpää tagit upp i sin senaste bok, om hur vithet i sig anses problematisk, av de politiskt korrekta. Pk-iterna må tala hur mycket som helst om “alla människors lika värde”, men när det kommer till kritan menar de det inte. I Sverige ska svenskar utgöra en andra klassens människor. Jag kan inte förstå varför! Även om man vill ha en omfattandet invandring till Sverige, även om man ser det som att Sverige hittills tagit emot främst skyddsbehövande och vill att detta ska fortsätta - står detta verkligen i motsättning till att låta svenskar få känna sig respekterade?? Vad är det man är rädd för?
För någon vecka sedan kom ett mejl till SVIC-redaktionen. Från Skåne, där vi haft en del hushållsutdelning av “Sverige i Centrum”. Mejlet löd så här: “Hej Det
var med stort nöje och en lättnande suck för mig när
läste svic idag för första gången. Jag har nämligen
trott att det var mig det var fel på Härligt att se att fler förstår hur bedragna vi blir... M.v.h. Christer Wiens, Skåne.” Detta påminner mig om början av 1990-talet, innan jag skrivit boken “Lagom är bäst!” och startat tidskriften “Blågula frågor”. Jag hade kommit över ett exemplar av tidskriften “Fri Information”. Det blev snart ett brev till dess redaktör Eva Bergqvist, där jag uttryckte min känsla av befrielse vid läsningen: om jag tvingades begränsa min tidningshylla till en enda tidskrift, då skulle jag tveklöst välja just hennes tidskrift. Fri Information skrev rakt och ärligt om väsentligheter, på ett sätt som inte stod att läsa någonannanstans. Jag kommer också att tänka på Masoud Kamali. Han säger sig i Sverige ha fått uppelva en tortyr som överträffar den han fick utstå i Iran. En psykisk tortyr, får man förutsätta. Detta är ändå en person som blivit upphöjd. Han har fått en central befattning och han har kunna komma ut i media. Hur ska man då klassa situationen för svenskar i allmänhet? Väldigt många upplever naturligtvis samma sak som Christer i Skåne. Man ställer sig frågan: “Är det jag som är galen, eller är det världen?” Mitt svar är klart: Det är inte du som är galen! Vi lever i ett sjukt samhälle, där sunda åsikter trycks ned, medan allehanda galenskaper ges utrymme i media, och hyllas. • Ömsom gör etablissemanget gällande att svenskar i allmänhet vill ha denna politik för massinvandring, mångkultur och samhällsupplösning. • Ömsom tillstår man att det förmodligen inte är så, men att folkets uppfattningar utgör “populism”. Svenskarna är inte tillräckligt goda, deras åsikter kan inte betraktas som “rumsrena”. Ovanpå detta gör dessa maktens megafoner anspråk på att själva vara “demokrater”.
|
||||||||||||||
