Invandringen till USA från 1700-talet fram till år 2000, enligt webbsida om Ellis Island |
Som alltid vid en omfattande migration fanns det på 1800-talet både push- och pull-faktorer.
Å ena sidan överbefolkningen och försörjningssvårigehterna i Europa, förenat med religiöst och politiskt förtryck. I ett land som Irland var dessa faktorer särskilt påtagliga, vilket förklarar den höga andelen irländare bland migranterna.
Å andra sidan möjligheterna i Amerika. Först de stora landytorna i sig, med stora ytor av odlingsbar mark. Till detta kom de landsmän som redan invandrat, vilka dels kunde locka med framgångshistorier, dels kunde fungera som "ankare" och underlätta för nya landsmän.
Allt större områden i väster koloniserades. USA expanderade, på indianernas bekostnad. Enorma landområden hade förvärvats - genom krig eller köp - av länder som Storbritannien, Frankrike, Spanien och Mexiko.
1862 beslutade Congressen, på president Lincolns förslag, om den sk. Homestead Act - jordförvärvslagen. Den gav varje invandrad som sökte amerikanskt medborgarskap, mot en registreringsavgift, tillgång till 65 hektar ouppodlad jord, på villkor att han brukade den i minst fem år.
Till de nya möjligheterna hörde även utvecklingen av kommunikationerna. Då segelfartygen ersattes med ångfartyg minskade resetiderna, samtidigt som man i större utsträckning kunde räkna med en bestämd restid. Dessa ångfartyg fick dessutom större kapacitet, de största tog upp till 2.000 passagerare. Därigenom blev det möjligt att sänka priserna - den billigaste biljetten kostade cirka 30 dollar.
Resan kunde ta alltifrån 10 dagar till en månad. Det var en resa som kunde vara påfrestande genom stormar och sjögång. Passagerare i första klas levde ändå ganska bekvämt, med god mat och stora utrymmen. En annan sak var det i tredje klass, långt under däck - med trängsel och dålig hugien, med dålig mat, spyor och tjock luft.
Således ökade antalet migranter till USA kraftigt under andra halvan av 1800-talet. En topp noterades 1882, med nära 790.000 migranter
De flesta anlände till New York och togs emot på "Castle Island" vid Manhattans sydspets. De ökade invandringstrycket gjorde snart att dess kapacitet inte räckte.
Således inrättas 1892 Ellis Island för dennna migrantmottagning.
Ellis Island skulle komma att vara i drift under period på 32 år, fram till 1924.
Från 1897 och tio år framåt ökade invandringen varje år. Efter en topp 1907, på när 1,3 miljoner, gick det ner något, med en ny topp 1914, sedan kom ju världskriget. Min far anlände alltså 1922.
Ellis Island ligger i New York bay, mellan Manhattan, Jersey City och Liberty Island:
 |
 |
Bilden
ovan är från tiden 1972-2001, när WTC-tornen fanns kvar
|
Ellis
Island är uppenbart uppdelad i två sektioner. |
Idag kan det också se ut så här på ön:
 |
 |
 |
 |
"Registry
room", där upprop en gång skedde av de nyanlända |
Exempel
på "Amerika-koffertar" som migranter medförde |
Det var tusentals personer som fanns samtidigt på Ellis Island och för många av dem väntade en procedur som tog veckor. På ön fanns således ett antal sovsalar, en stor matsal och ett sjukhus.
På den tiden, 1892-1924, såg det ut så här:
Det är inte svårt att föreställa sig, att många kunde känna sig behandlade som "kreatur".
Betänk följande:
Bakom sig har man en lång och tröttsam resa. Man var kanske både hungrig och litet krasslig. Där man anländer är det trångt och stökigt, bullrigt och kanske illaluktande. Gång på gång blir man tilltalad, eller skrikt till, på ett språk som man inte förstår. Man kommenderas från kö till kö, evigheter av väntan och osäkerhet. Nålsöga efter nålsöga av underliga tester att klara.
Redan efter att ha gått ombord på sitt fartyg i Europa hade man underkastats inspektioner. Man hade vaccinerats och desinficerats, man hade fått besvara ett antal frågor om sin person och sina resa.
I inloppet till New Yorks hamn fick fartygen ankra, i väntan på att äntras av läkare, innan fartyget fick lägga till. Väntetiden kunde ibland bli lång, då många fartyg anlänt samtidigt. Avsikten med läkarkontrollen var att gallra ut personer som kunde bära på smittsamma sjukdomar, som mässling, gula febern eller smittkoppor. Det gällde att skydda USA från att sådant kom in i landet.
Första- och andraklasspassagerarna fick sedan gå iland på Manhattan, medan övriga forslades vidare till Ellis Island. Där möttes de av unformerad vakter, som ropade ut förhållngnsorder. Större bagage fick de lämna ifrån sig till en särskild uppsamling, själva fick de köa till den stora uppsamlingshallen, "Registry Room", i väntan på att där bli uppropade.
I detta sammanhang gjorde också läkare ytterligare sorteringar, där kiritmarkeringar på ytterkläderna kunde markera misstänkta defekter, som senare skulle kräva närmare granskning:
L - lamhet
H - hjärtskjudom
E - ögonproblem
Ft - fötterna
X - mentala problem.
Håret blev inspekterat, för att se om vederbörande hade löss.
En annan undersökning gällde huden, mot hudsjukdomar. Därvid måste många ta av sig en del av sina kläder. Någon hänsyn till personlig integritet blev det inte mycket utrymme för, när det var många som skulle undersökas samtidigt.
Ögonsjukdomar kontrollerades med hjälp av en krok som lyfte upp ögonlocken.
För familjer som kom tillsammans blev det en särskild stressfaktor när familjermedlemmar separerades från varandra, om än bara tillfälligt
Efter att ha klarat de fysiskt-medicinska kontrollerna kom mentala tester, test av läsförmåga och frågor av juridisk innebörd: "Vart ska du? Har du suttit i fängelse? Har du pengar? Har du ett arbete som väntar på dig?"
Ett visst belopp måste man ha med sig för att få passera in i USA. Detta belopp varierade från tid till tid, men länge var minimisumman 25 dollar. Man fick inte bli till en börda för amerikanska samhället.
Tveksamma fall underkastas en särskild utfrågning av det fruktade "Special Board of Inquiry".
Enligt boken "Island of Hope", skriven av Martin Sandler, skulle kvinnor utan sällskap inte ha släppts in i landet. Detta tycks dock inte ha gällt undantagslöst, eftersom min mammas båda halvsystrer, var och en för sig, tog sig in i USA 1907 respektive 1910.
Många invandrare fick sina namn ändrade i samband med invandringen till USA. De hade ju ofta långa och för tjänstemännen svåra namn. Exempelvis kunde Goldensternweiss förkortas till Gold, Perinowsky till Perry, osv.
Ungefär 98 procent av de som tog sig till Ellis Island släpptes så småningom in i USA. Även om bara procent skickades tillbaka så handlade det om kanske 250.000 människor.
Under procedurerna, när man slussades runt mellan olika avdelningar och undersökningar förseddes man med namnlappar.
Detta gällde också när man lämnade Ellis Island. Runt halsen fick man en adresslapp med uppgift om sin destination, så att järnvägspersonalen skulle kunna hjälpa till på resan.
 |
 |
En drastisk minskning skedde efter 1924. I samband med stängandet av Ellis Island hade et kvotsystem införts för olika länder och den som önskade invandrae till USA hade att på det amerikanska konsulatet i sitt hemland läga in anöskan om uppehållstillstånd.
1965 drev Lyndon Johnson igenom att invandringsreglerna åter liberaliserades, särskilt med sikte på att även icke-euopéer skulle kunna invandrare till USA.
Efter 1965 har således invandringen till åter tagit fart. Nya rekordår var 1990 och 1991, med 1,5 respektive 1,8 miljoner invandrare.
De flesta invandrarna kommer från Mexiko och andra spansktalande områden.
Jan Milld
 |
 |