Invasionen

Har Nordcyperns turkiska republik – TRNC (Turkish Republic of Northern Cyprus) – en militärjunta i Aten att tacka för sin existens?

Kanske.

Iofs hade ett hot om turkisk invasion hängt över Cypern alltsedan den etniska rensningen på ön börjat i slutet av 1950-talet. Bara 60 kilometer från Cypern låg Turkiet, med militära muskler. Varför skulle de passivt åse hur turkcyprioter förföljdes och trakasserades, fördrevs och dödades?

Dessutom var Turkiet ett av de tre länder som skulle stå som garanter för säkerheten på Cypern.

Det turkiska ingripandet skedde alltså efter en av Atengeneralerna initierad statskupp i Nicosia.

En första effekt blev att militärjuntan föll, och Grekland återgick till demokrati. (En slående parallell till Argentina 1982, där dess militärjunta föll efter nederlaget i Falklandskriget)

En annan effekt blev att turkcyprioterna fick skydd och stridigheterna nådde ett slut. Dock inte utan våndor! Priset blev högt.

För det första gick invasionen allt annat än smärtfritt. Planen bestod av två faser:

1. Upprättandet av ett brohuvud vid Kyrenia/Girne, för att skeppa in trupper och krigsmateriel.

2. Utvidgandet av detta till att omfatta området norr om den bergskedja som delade ön.

Invasionen var ju väntad, så grekcyprioterna hade byggt befästningar och var väl beväpnade. Vid landstigningen led den turkiska armén stora förluster - det var mycket nära att man misslyckades med att skapa brohuvudet! Hade grekcyprioterna bättre koordinerat och koncentrerat sina stridskrafter skulle den turkiska armén ha misslyckats.

Nu blev det ändå ett brohuvud och turkarna kunde sedan fullfölja med fas 2. I de striderna förekom att även FN-fordon bombades och några FN-soldater dödades.

Det slutade med en turkisk ockupation av 37% av Cyperns yta, i norr. Och en buffertzon under FN mellan nord och syd, omfattande 3% av öns yta. Huvudstaden Nicosia delades rakt av, genom ”gröna linjen”. Större städer i norr var Girne och Famagusta, i söder Larnaca och Limassol.

Som konsekvens av den nya verkligheten sökte sig turkcyprioter i söder norrut, medan grekcyprioter i norr flydde söderut. Det handlade om ca 60.000 turkar och mer än dubbelt så många greker. En annan konsekvens blev att 10.000-tals turkar från fastlandet flyttade till norra Cypern.

1975 utropades den turkiska federationen Cypern och efter år av misslyckade förhandlingar med grekcyprioterna och FN förklarade man sig 1983 självständiga och utropade republiken TRNC.

Redan 1976 hade Rauf Denktasch valts till president. Han valdes därefter för ytterligare fem perioder och satt fram till år 2005.

TRNC erkändes endast av Turkiet, och FN har fortfarande ett embargo, som gör att turkcyprioter inte kan besöka andra länder än Turkiet. FN har verkat för en återföring av öns båda delar.

Således lanserade FN:s generalsekreterare Kofi Annan år 2002 en plan för ett enat Cypern med ett federalt styre för och två delstater, en republik som skulle bli medlem i EU. En del av de områden som turkiska armén erövrat skulle återlämnas till sydsidan. Istället för att omfatta 37% av ön skulle nordsidan omfatta 28%. De 30.000 turkiska soldater som blivit kvar på Cypern skulle dras tillbaka.

År 2004 hölls en folkomröstning på Cypern om Annanplanen. Presidenterna på både nordsidan och sydsidan hade manat till att rösta nej. Resultat: 65% av turkcyprioterna röstade ja, bara 24% av grekcyprioterna.


En förklaring till nordsidans ja kan vara en önskan hos turkcyprioterna att kunna få resa till andra länder och att man ville bryta sitt ensidiga beroende av Turkiet. Förmodligen hoppades man kunna förmå en hel del turkar att flytta tillbaka till sitt land.

Vad som hägrade var ett medlemskap i EU. Idag skulle detta kanske inte hägra lika mycket, och omröstningsresultatet blivit ett annat. Klart är att Turkiet inte längre vill bli medlem i EU (även om få inom EU känner till detta).

Den gröna linjen, som varit helt stängd sedan 1974, öppnades 2003, så att besök på andra sidan blivit möjliga. Detta kan ha fått positiva ekonomiska effekter för TRNC genom större möjlighet till handel, arbetstillfällen i syd och mer turism till norr.

Gränsen mellan nord och syd kan framöver bli viktigare till havs än till lands, om större oljefyndigheter skulle uppräckas där.

Då kan konflikten få nytt liv, med fler aktörer som kliver in på arenan. Avståndet från Cypern till Syrien, Libanon och Israel är ungefär 12 mil.


Jan Millds hemsida